viewpoint-east.org

Tankar på försvararnas dag

Category: by sophie engström, krönika, ukraina, ukraine
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Krig förgör. Det dödar befolkningen, soldaterna, marken som borde brukas. Det pågår krig på alltför många platser i världen. Vi tycks fortfarande oförmögna att se en värld utan krig. Det är som om det är där vår förmåga till föreställningsvärld tar slut. Jag skulle kunna skriva om vilket som helst av dessa krig, men eftersom jag bor i ett land som sargas av ett långt, och tillsynes, ändlöst krig, är det givetvis därifrån jag tar min utgångspunkt. I Ukraina firar man idag (14 oktober) försvararnas dag, och här har fler än 10 000 mist livet sedan krigets början. Av dem 2803 civila.

Men kriget lämnar inte bara efter sig begravningsprocessioner. Kriget dödar också tillit, framtidstro, drömmar, kärlek. En långsam urholkning, som slutligen leder till en förändring i atmosfären. Det senare blir jag varje dag plågsamt påmind om.

När jag mötte Ukraina första gången var det kärlek vid första ögonkastet. Den öppenhet och generositet jag mötte hade jag aldrig mött i något annat land. Mitt eget hemland inkluderat. Jag minns en svinkall januaridag för många år sedan, då jag tagit min tillflykt till ett litet kaffebås på en av Kyjivs alla basarer. När kaffeförsäljerskan hörde min brutna ryska (för jag talade ryska på den tiden), stannade hon upp mitt i sitt hantverk. Trots att jag led av den värsta sortens kaffeabstinens, lommade hon plötsligt iväg. Jag stod där, stelfrusen, men med ett ilsket vulkanutbrott brännande på tungan. När draperiet äntligen fladdrade till, och den förlupna kaffeförsäljerskan uppenbarade sig, var det med en gåva till mig. Fram sträckte hon ett poslinslejon. “A present from Ukraine,” förkunnade hon på nästan lika bruten engelska, som min ryska.

Mina ögon fylldes av tårar, och jag visste inte hur jag skulle besvara ett sådant tecken på generositet och uppriktig glädje över min blotta existens. När jag stod där och som bäst fumlade med kaffekoppen och proslinslejonet blev jag, som så ofta här, räddad av mannen som stod bakom mig i kön. På frågan vad han ville ha svarade han: “Jag vill ha en sådan där ‘a present from Ukraine'”.

Den där generositeten och uppriktiga glädjen över min existens har väl egentligen inte försvunnit. Jag möter den, men den har förändrats. Ukraina är sargat. Söndertrasat. Och det syns i människors blickar. De möter min, men på ett annat sätt. För en liten grupp har jag även förvandlats till en representation för det Europa som svikit Ukraina. Det gör ont i mig. Det gör ont i oss när våra blickar möts. Vi kan aldrig se varandra på samma vis. Genom min kropp är jag den som låter kriget fortgå. Jag är den som hellre offrar Ukraina, än ser till att rädda landets östra del att slitas i stycken.

Krig stöper oss i hat. Vi glömmer hur vi älskar. Vi glömmer varför vi älskade. Och jag saknar den tid då våra blickar möttes med frimodighet. Med förhoppningar. Med drömmar. Med tillit.

Vi måste hitta tillbaka dit till den känslan, eftersom det är det enda sättet att besegra kriget.

Och det går inte en dag utan att jag önskar att jag hade ett sådant där litet proslinslejon som kaffeförsäljerskan hade, och som jag kunde sträcka fram och säga “A present from Sweden to Ukraine”.

peace
Någons dröm och förhoppning.


“De ukrainska barnen ler mer än polska barn”

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.

Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.

Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.

Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.

När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.

Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.

Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.

Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.

För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.

Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden. 


Den ljuva ålderdomen – i Ukraina

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag erkänner. Jag är gammal! Ja, till och med jäkligt gammal, i synnerhet om man jämför med alla som är yngre. Och de är unga. Jäkligt unga.

Första gången jag insåg att jag var gammal var när någon sa mig att jag var lillgammal. Jag förstod givetvis inte riktigt vad det innebar, men efter tirader av frågor lyckades jag ändå vaska fram att det antagligen betydde att jag skulle hålla käften tills det att jag blev gammal nog. Smart som jag var, och fortfarande är, antog jag att man själv avgör när man är “gammal nog”. Min slutsats ledde till att jag pladdrade på. Till mångas förtret.

Men nu är jag äldre än jag var då, och har lite annan syn på det där. Ibland vore det helt enkelt bra om andra höll tyst och lät mig prata. Kubikmeter av vatten har flutit under broarna, men jag är uppenbarligen den samma.

Jag är av den meningen att åldrandet i sig inte är så besvärligt. Det är idéerna om vad åldrande innebär som är påfrestande. Särskilt yttrande som antyder att det är tråkigt att bli gammal. Hitintills har åldersringarna runt mina ögon och på min hals bara inneburit att allt blivit bättre. Det är helt enkelt väldigt kul att bli gammal. Även om det inte innebär att jag är så gammal att ingen annan kan kalla mig ung.

Jag har förövrigt alltid tyckt mycket om äldre. Till och med så mycket att jag som färsk etta i grundskolan sörjde att jag inte var pensionär. Det tog en stund att räkna ut hur lång tid det skulle ta innan jag fick sälla mig till gruppen pensionärer. Förövrigt min första matematiska uträkning. Jag blev mycket besviken när jag förstod hur lång tid det skulle ta! Och jag är ännu inte där! Många kubikmeter ska flyta innan jag snubblar över det målsnöret. Om jag nu kommer göra det…

Nå, nu är det så att man blir gammal på så många olika vis, särskilt med avseende på plats. Några gamlingar jag verkligen uppskattar är de ukrainska. De vet hur åldrandet ska tas. Hur det ska inmundigas. Hur det ska bäras. Med självklar elegans vandrar de genom ålderdomen. Huvudet bär de högt, trots krumma ryggar.

Och de syns överallt! De har inte grävt ner sig i TV-sofforna. De promenerar fritt omkring. Inte förslavade av några 5/2-dieter eller blåjeans. Här försöker försöker de äldre inte klämma in sig i något ungdomligt överhuvudtaget.

Men det bästa av allt, är att de tar sig tid. Att sitta på en parkbänk, språka med en främling, eller bara mata duvorna. Och det ser förbaskat roligt ut.

Vänta nu, hur många år tar det tills att jag blir gammal nog för det där. Nu ska vi se… (räknar)

summer talk, June -17 Lviv
Damer språkar på parkbänkarna.


“Fast spriten är bättre” – rapport från Malmö

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Min vän från Mariupol tittar ner i en vattenpöl som pryder kajen längst ut på piren i Västra hamnen. “Jag lovar! Det här är den första pölen jag sett sedan jag kom till Skandinavien”, insisterar han. “Jag känner mig helt handfallen. Hur interagerar man med en sådan här?”

Det är klart att vi förstår att det är en överdrift, men det är lätt att förstå vad han menar. Skillnaden mellan Ukraina och den skandinaviska vardagen är avgrundsdjup. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå att de båda samsas på samma kontinent.

När jag anlände till Sverige, för min årliga sommarvistelse i landet, slogs jag av alla jämna ytor. Alla rundade hörn. Jag slogs helt enkelt av hur bra svenskarna har det. Och det var genom kontrasten mot den vardag som jag har i Ukraina som jag såg det tydligare än jag någonsin sett det. Men i de svenska landskapen dyker ansikten upp. Ansikten som vittnar om förskräckliga upplevelser. Människor som har flytt undan ohyggliga situationer. Deras själar bär livslånga ärr. Jag frågar mig om inte alla tillrättalagda ytor och rundade hörn faktiskt skaver mer mot en sådan trasig själ, än de lindrar.

“Undrar om man blir mer kreativ av att växa upp här?”, min vän från Mariupol snurrar runt sin egen axel när han granskar Västra hamnens bostadsområde. Han menar att i Mariupols betonggrå förorter är det svårt att tänka kreativt. Jag påpekar att det är svårt att tänka fritt bland alla kommersiella måsten, som jag kan utläsa bland bostadsområdets invånare.

Vi fortsätter vår promenad och hamnar vid Möllan. Min vän från Mariupol berättar att han föregående natt gått på gatorna häromkring, och chockats av fattigdomen och den tröstlösa situationen. Chockats eftersom den var så oväntad. Här hade han språkat med en man, som sa att det enda jag såg fram emot mellan jobbvarven var alkoholen. “Ungefär som i Mariupol,” säger min vän.

“Fast spriten är bättre, och rännstenen något grundare” säger jag, före vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är på en annan frontlinje, för att låna ord av Timbuktu. En annan frontlinje, på en annan metanivå. Långt borta, men ändå mycket närmare än du tror.

Plats för hund.


En frihetens bris

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon står framför mig i kön. Håret är fäst i en fin knut. Bästa dräkten har hon på, och den vackra broschen knistrar i solstrålarna som letar sig in genom fönstret. Nu är det hennes tur, och med högtidlig röst säger hon:

– Warszawa, tur och retur.

Det skulle kunna vara vilken scen som helst, som utspelar sig på tågverkets biljettkontor, men det är det inte. För det är dagarna efter visumfriheten, och vi som står i kön för att köpa utrikesbiljetter vet att det här är en stor dag i den tjusiga damens liv. Det är dagen hon kan köpa en biljett utan att visa upp sitt visum.

Vi är många i kön, men det finns ingen irritation eller otålighet bland de väntande. Alla har väntat på detta ögonblick. Inklusive undertecknad.

Frågor vid gränsen kommer nog ingen ifrån, om deras hemresa, bankkonto och boende, men det är en symboliskt viktig händelse det här. “Det är Ukrainas Berlinmur-ögonblick,” som president Porosjenko sa. Ett slutgiltigt bevis på att man har brutit sig ut ur de sovjetiska bojorna.

Glädjen begränsar sig inte till köerna till tågbiljetter. Även i bilköerna vid gränsen infinner sig en uppsluppen stämning. För att föreviga denna dag tar man bilder på sig själv och sitt resesällskap. Man lägger upp dem på Facebook, med tillhörande verbala glädjevolter. I bakgrunden ser jag hur de kilometerlånga köerna slingrar sig, men de leende ansiktena fyller bilden. Det är det enda jag ser.

För vi vet alla vad det har kostat. Hur många liv som släckts ut. Alla brutna vänskapsband. Familjer som splittrats. Hjärtan som gråtits ut ur minnen. Det här har inte varit en vanlig resa. Det har varit en resa in i en ny era. Ukrainarna kommer aldrig tänka på sig själv på samma vis igen. Nu befinner vi oss i en ny tankestil, för att låna Ludwik Flecks begrepp.

Den fina damen i biljettkön lägger upp tvåhundring efter tvåhundring på disken.

-Tänk, det blev till och med billigare än jag trodde, säger hon glatt, greppar tag i sin dyrgrip, biljetten till Warszawa, och lämnar oss i kön. 

Men kvar finns en frihetens bris. Vi sträcker oss mot den och låter oss svepas med.

Lviv when it rains


Mina genusglasögon har förvandlats till en hörapparat

Category: by sophie engström, gender, krönika
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

När jag bodde i Sverige hade jag alltid glasögon på mig. Genusglasögon. De hängde där slött på min näsrot. Helt naturligt. Ingen undrade eller ställde näsvisa frågor om varför jag hade på mig dessa glasögon.

Annat är det nu. Jag har tagit av mig genusglasögonen.

Egentligen har lite förändras. Jag har samma sätt att se på världen och tycker fortfarande att kvinnors och mäns lika värde och lika rättigheter är en av de viktigaste principerna. Men jag har ändå förändrat i hur jag tolkar och bemöter min omvärld.

När jag bar mina genusglasögon var livet nog enklare. Jag hade lättare att bedöma (och i vissa fall döma) vad som var rätt eller fel. Idag är det faktiskt lika lätt att säga vad som är rätt eller fel, men svaren har blivit fler och mindre entydiga.

Det är ingen som sagt till mig att jag ska ta av mig genusglasögonen. Och inte heller är det så att mitt liv här i Ukraina kräver det. Jag har inte tagit av dem för att ligga någon till lags. Jag har tagit av mig dem eftersom de satt iväg när jag skulle förstå vad jag har runt omkring mig.

Jag tog av mig dem för att jag ville få mer plats till andra intryck.

Så egentligen är det nog så att jag nu mer hör än ser. Jag hör vad folk säger till mig.

Ett exempel på hur jag märker att jag hör snarare än ser, är ett samtal jag hade nyligen om ESC. Jag försökte förklara att det finns de, flera av dem hemmahörande i Sverige, som var mycket upprörda över att Kyjiv hade valt tre ganska snarlika och jämngamla män som värdar för galan.

Männen i församlingen nickade instämmande och såg bekymrade ut. De kunde hålla med om att det knappt visade på en mångfald. Men det var kvinnornas svar jag stannade upp vid. “Det gör inget. Jag/Vi bryr mig/oss inte.”

Jag var rådvill. Skulle jag svara med ett brandtal om kvinnors lika rätt? Om att valet av värdar skvallrade om en inskränkt syn på kvinnors förmåga? Men vad skulle det tjäna till? frågade jag mig. Skulle jag förändra någons syn på huruvida det är viktigt eller inte? Skulle det inte vara större risk att de slog dövörat till?

Det är nämligen svårt att acceptera att det som är viktigt för en själv inte nödvändigtvis är så för någon annan. Eller att det som inte är viktigt för dig, är av avgörande betydelse för andra.

Jag funderade vidare. Var jag säker på att synen på kvinnor skulle förändras genom att en av värdarna för ESC var en kvinna? Kan det inte också vara så, att genom att det var män som var värdar påvisade man att musik är lika viktigt för män? En kvinna hade i värsta fall förvandlats till ett objekt och att mannen likväl hade fått den betydelsefulla positionen. Med årets upplägg kan man säga att det faktiskt var männen som var objekten. Aktörerna var istället tre ukrainska akter framförda av kvinnor.

Utan kunskapen jag har fått genom mina genusglasögon hade jag aldrig gjort ovanstående analys. Jag hade inte problematiserat situationen på samma vis. Men skillnaden är att jag nu lyssnar. Man kan säga att jag istället fått hörapparat. Jag hör vad folk säger.

Jag hörde att männen utan svårigheter kan göra en feministisk analys, och att kvinnor kunde tycka att representation inte är av avgörande betydelse. Om jag hade haft mina genusglasögon på mig är det inte säkert att jag hört det. Jag hade kanske bestämt mig för vad jag sett, och således vad som är rätt och fel, utan att leta efter ett eller flera mer komplicerade svar.

Mitt svar på uttalandet att det inte spelar någon roll? Jo, jag svarade att oavsett vad man tycker om ett sådant påstående, att det är befängt att välja tre snarlika män, så måste man lyssna på dessa röster. Man behöver inte hålla med, men i alla fall försöka förstå ståndpunkten.

Precis lika viktigt är det att våga höra vad de som säger, de som inte tolkar världen som jag gör. Och avgörande är att inte kontra med ett mästrande svar, utan istället försöka leda in till dialog och förståelse.

Och för att klara av det, måste också man lyssna. Även de gånger man inte håller med.


Vi är mycket för att se, men frågan är hur mycket vi faktiskt hör. Foto: Sophie Engström.


Min ESC-analys: en hyllning till de ukrainska kvinnorna

Category: by sophie engström, gender, krönika, music, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.

Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.

Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.

Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.

Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.

Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!