viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nästan varje vecka besöker jag henne. Hon har en egenartad dragningskraft, som närmast är magnetisk, ty även om jag har förutsatt mig att inte plåga henne med min efterhängsenhet sluter jag alltför ofta upp vid hennes sida. Kanske beror det på att jag erfar ett särskilt välbehag av att se hur hon rör sig, mjukt och smidigt, framåt. Ständigt mot samma mål. Jag njuter av att se när hon glänser mot solen när det är klart väder. Ibland brusar hon dock upp, men det är aldrig långvarigt, ty hon fogar sig som regel lydigt till sin utmarkerade fåra. Annat var det förr. Då kunde hon svalla över och skapa väldiga problem för krakowiterna. Hennes fysionomi kunde täcka hela Błonie och vid några tillfällen sträckte hon sig ända in till stadens centrum. Sålunda lät man under 1910-talet reglera hennes framfart och idag följer hon en utstakad kurs, djupt nedbäddad i ett grönskande landskap. Vem är hon då? Jo, jag syftar givetvis på biflödet Rudawa.

Fast egentligen är hon inte en, utan flera flöden. Dessa möts någonstans väster om Kraków. Tillsammans bildar dessa flöden alltså den mindre floden Rudawa som förenar sig med den väldiga och respektingivande Wisła i Kraków. Namnet Rudawa avslöjar att vattnet tidigare var rödaktigt, vilket berodde på att flödena rann genom ett mineralrikt område i Schlesien, där man tidigare bröt järnmalm. Men idag bryter man nog inte malm längs med dessa flöden, då vattnet inte längre har en rödaktig nyans. Det är istället jordbrukslandskapet, som hon färdas genom, som färga Rudawa.

Ibland leker jag med tanken hur hon tedde sig när hon inte var så hårt tyglad. Hur såg det ut när hon själv bestämde hur hon skulle färdas genom landskapet? Eftersom det inte finns många målningar eller fotografier som visar hennes framfart får jag nästan helt förlita mig på min fantasi. Men Stanisław Wyspiański (1869–1907) kommer till undsättning, ty han fångade upp hennes rörelse med hjälp av en pastellmålning år 1905. Rudawa tycks ha varit på ett beskedligt humör den dagen då han målade av hennes former, men jag kan trots det ana att hon då var ofantligt mycket mer bångstyrig än hon är idag. Hon är emellertid lika vacker nu, som hon måste ha varit då. Det enda orosmoment jag kan skåda är att hon skulle sina, ett öde som många av hennes likar dessvärre har mött.


Dagens anteckning – 2 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Sommaren har under hela oktober kämpat förtvivlat för att besegra den annalkande hösten, men idag förefaller det som om sommaren slutligen fått falla till föga och dra till södra halvklotet. Träden har, med sina starka höstfärger, försökt få sommaren att veta sin plats. Men den har framhärdat att det nog kan vara sommar året runt. Det är inte att undra på att man kan hålla med sommaren. Fast helst då i dess mer gästvänliga skepnad, med temperaturer som aldrig stiger över tjugofem.

Mellan det sedan länge uttorkade vattendraget Młynówka królewska och Wisłas biflöde Rudawa knirkar en ensam cyklist fram över en äng. En råka ackompanjerar cyklisten med sitt karakteristiska knarrande läte.

Det känns inte längre orätt att det slutligen har blivit höst.


Utan virus på hjärnan

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har onekligen varit svårt att fokusera på något väsentligt bortom det virus som tycks ha satt sig på vår verklighetsuppfattning. Viruset har etsat sig fast på våra näthinnor, och finns i varje del av vår tillvaro.

Men när andra gjort djupdykningar i olika grafer, och följt flacka eller toppiga kurvor, så har undertecknad istället låtit låtit cykeln rulla upp och nedför för de galiziska kullarna.

Genom det gröna landskapet har cykeln blivit ackompanjerad av ett rikt fågelliv. Kraków äger faktiskt ett omfångsrikt fågelliv, något som de flesta som besöker staden som turister inte känner till. Ty de träffar nog endast på de duvor som sedan urminnes tider varit kungarna på Rynek główny. Under våren har de dessutom varit ensamma på torget, utan något folk att härska över. Lite vilset har de seglat runt i jakt på några förrymda smulor som inte uppdagat sig, eftersom det inte funnits några turister och då alla kaféer och restauranger har varit stängda.

Men bortom centrum, och de delar som tidigare befolkades av festsugna resenärer, hörs allt annat än stadsduvornas kuttrande. Särskilt påtaglig har gökens sång varit i år. I varje buske och träd har en gök låtit sitt uppstudsiga ko-ko ljuda. De har avbrutits av fasanernas något inbilska brölande. Under de tidiga vårveckorna kunde man tydligt se dem på fälten, men efter några veckor gömdes deras fjäderprakt bland den uppvuxna säden på åkrarna och i ängarna.

Ovanför fälten svävar och sjunger lärkan, i tätt samarbete med svalor av olika slag. I skogarna sjunger fåglarna i näbb på varandra. Det är enkelt att för en stund glömma det virus som upptagit vårt liv när man står och lyssnar på den öronbedövande fågelsång som landskapet kring Kraków bjuder på.

Och visst kan man fortsätta med att förtränga viruset. Det gör man enkelt när man cyklar genom de olika koloniområden som ligger som ett pärlband runt omkring staden. Det råder en alldeles särskild polsk ordning i dessa. Raderna av små morotsplantor är rakare än någon linjal. Potatisen är perfekt kupade. Rödbetsblasten sträcker sina rödbetsblodådror mot solen.

De första koloniområdena i Polen inrättades för övrigt under den tid som Polen var delat mellan Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. År 1897, två år efter att Landskronas kända koloniområde vid Citadellet anlades, la en viss Dr. Jan Jalkowski grunden till den första koloniområdet på polsk mark i staden Grudziadz. Den fick namnet “Kąpiele Słoneczne”, vilket troligen betyder “solbadet”. Några år senare öppnades en till i Warszawa, och 1909 var det dags för Katowice. När de första koloniområdena kom till Kraków är för undertecknad dock okänt. På polska kallas koloniområden för Rodzinny ogród działkowy, vilket väl antagligen kan översättas med “familjeträdgårdstomt”.

När man tittat sig mätt på detta perfekta odlingslandskap, kan man trampa vidare mot exempel Rudawa. Rudawa är en liten biflod till Wisła, som tidigare faktiskt löpte genom staden. Den lär ha varit mycket lömsk, och hade för vana att svämma över sina bräddar. Därför skapade man höga vallar, vilka man idag kan cykla eller promenera längs med. Men efter att den reglerades betedde sig Rudawa allt mer väluppfostrat och den håller sig numera oftast i sin fåra. Delar av Kraków får också sitt dricksvatten från Rudawa.

Plötsligt störs mina tankar om olika vattendrag av en egensinnig sång. Det är en svarthätta som hattigt sjunger en drill som inte riktigt tycks vilja hitta en melodi.

Ja, så här kan man hålla på. Det går faktiskt alldeles utmärkt att leva utan virus på hjärnan.


Rudawas koloniområde.