viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 13 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Wisła speglar ännu de sista skärvorna av dagens ljus. Gatlyktornas ljusknippen glittrar på varje liten krusning som syns på ytan. Ja, det tycks som om Wisła med sin mörka kropp vill suga upp varje ljuspunkt. Kanske är det till och med så att hon samlar dem för att skänka oss ljuset åter imorgon. Är det så, frågar jag Wisła, men hon tiger och låter bara sin blanka yta glida ljudlöst genom staden.

Är det så att jag tilltalar henne på fel sätt. Hon vill kanske hellre att jag använder en diminutivform av hennes namn, för att visa min tillgivenhet. Vad skulle det kunna bli? Det enda jag kan komma på är Wisełka, likt Czarna Wisełka, som sägs vara Wisłas källa. Eller så tycker hon att jag borde tilltala henne genom att använda hennes titel, alltså “flod”, som blir “rzeka” på polska. Fast jag vet inte om det riktigt passar. Det känns en aning för torrt, vilket i sig är ett adjektiv som måste vara alla floders värsta mardröm. Låt oss istället använda diminutivformen av rzeka, alltså “rzeczka” eller varför inte det mer svulstiga “rzeczułka”, som också är lättare att skilja från den ukrainska diminutivformen av “flod”, “ritjetjka” (“рі́чечка”). Jag vet nämligen inte om Wisła är så bra på ukrainska.

En sak är i alla fall säkert och det är att hon inte förstår litauiska, ty jag vet inte vad hon säger om att hon kallas för Vysla i Litauen och att “upė” betyder flod. Men diminutivformen “upelis” är i alla fall förträffligt söt.

Dagens anteckning – 8 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi har med all önskvärd tydlighet gått in i den åttonde månaden. Ja, som ni vet kommer ordet “oktober” från latinets “octo”, som just betyder “åtta”. Vänta nu, skrev jag “åttonde månaden”? Visst är det den tionde månaden just nu? Nej, inte enligt den första romerska kalendern som vi utgår ifrån, och enligt den bestämdes det att året hade tio månader och 304 dagar. Det här skapade snabbt en massa besvär eftersom jordklotet inte hade för avsikt att vika sig för romarnas administrativa iver och fortsatte snurra envist med utgångspunkt från att året hade ytterligare 61 dagar. Därför kapitulerade romarna 50 år senare och la till två månader.

Med tanke på att romarna var ute och reste är det ganska klokt av de språk som valt ett annat namn för månaden. Polska och litauiska har till exempel valt att utgå från jordbruket och har uppkallat ordet efter linskörden, som ofta företas vid denna årstid. Men de två språken har helt olika namn för månaden. På litauiska heter den “spalis” och polska “październik”. Orden är, som ni ser, mycket olika, men syftar faktiskt på samma företeelse, nämligen det avfall som blir efter att man skördat lin. Belaruserna vill inte heller vara sämre och de utgår från samma fenomen, men oktober heter hos dem istället “kastrytjnik” (“кастрычнік”). Allt detta gör man för att göra det krångligt för oss som vill försöka lära oss dessa språk.

Men ukrainarna har har ändå lyckats hitta ett av de finaste månadsnamn som finns, ty där kallas månaden för “Zjovten'” (“Жовтень”) som betyder “gyllene”. Vi har, enligt det ukrainska sättet att se på saken, alltså gått in i den gyllene månaden. Och det bör tilläggas att det just var ukrainarna som övertygade mig om att tycka om denna månad. För visst känns det bättre att utgå från att allt omkring oss skimrar i gyllene färger, än att utgå från fel räkneord, eller att, för den delen, trampa runt bland en massa kvistar efter att man repat linen från deras stjälkar?

Dagens anteckning – 23 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I natt anlände hösten. Den drog in över nejden, svepte sin hand över träden, som lydigt lät sina blad färgas efter höstens valda färgskala. Det svenska ordet “höst” ska, enligt källor, egentligen betyda “att skörda” och det är upptaget i det svenska språket sedan 1300-talet. Ursprungligen härrör det från fornsvenskan “høster” som i sin tur är besläktat med forntyskans “harbistaz” som även det betyder “att skörda”. Släktskapet med det engelska ordet “harvest” är dessutom slående, och något som aldrig slagit mig innan jag undersökte ursprunget närmare.

På polska kallas årstiden för “jesień” som kommer från urslaviskans “esenь”, som även det betyder “att skörda”. Andra slaviska språk, så som ukrainskans “осінь” (osin’), är som ni ser också nära besläktade. Men när man söker sig norrut, till Litauen och Lettland, ges man en liten angenäm överraskning. Litauerna kallar nämligen höst för “ruduo”. Deras grannar letterna, är lika motsträviga och säger “rudens” när de åkallar hösten. Man kan rimligen fråga sig varifrån de hämtat detta ord, och till min häpnad finner jag att de låtit sig inspireras av en av höstens viktigaste färger, nämligen adjektivet “rödbrun”, som på litauiska tydligen lyder “rudas” och på lettiska skulle samma ord vara “ruds”. Adjektivet är i sin tur uppfångat från fornslaviskans “rъdrъ”, som betyder “röd”. Sålunda associerar alltså litauerna och letterna till rödbrunt när de använder sina ord för “höst”.

Eftersom dagens tankar tydligen gick till två av våra baltiska vänner känns det självklart att landa hos den litauiska tonsättaren och konstnären Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911), ty igår var det 150 år sedan han föddes. Och som av en händelse skrev han ett fint litet (dryga minuten långt) pianostycke kallat “Ruduo“, som vackert speglar höstlövens färd genom luften. Det är oklart när han skrev stycket, men den är katalogiserad som Čm 5, och torde därför ha tillkommit runt förra sekelskiftet. Jag lägger också till en målning av nämnde Čiurlionis med titeln “Rudenį” (“På hösten”) från år 1904. Som grädde på moset får ni också ett foto på rödbruna blad fångade i Podgórze.

Dagens anteckning – 29 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Prästkragarna står nu i full blom. Vid varje vägren syns deras vita kragar och gula huvuden titta fram. Deras små kroppar vajar lätt i vinden, och sprider en förvissning om att sommaren nu äntligen är här. Jag förknippar nämligen prästkragar med midsommar, och midsommarväder är också vad vi just nu har. Ömsom sol, ömsom regn, ömsom kylig vind för att i nästa andetag blåsa heta små pustar som letat sig upp till oss från sin sydliga hemvist.

Prästkragar. Vilket underligt namn, tänker jag när jag trampar fram längs med cykelvägen som omgärdas av just prästkragar. Inte ser de svenska prästernas kragar ut på detta sätt. Men med några enkla sökningar bland våra ettor och nollor hittar jag snabbt information om att de svenska prästkragarna faktiskt såg ut just som blommans vita blad fram till 1600-talet. Därefter försvann dessa kragar från de svenska prästernas halsar, och ersattes av enklare kragar. De behölls dock i Danmark, där prästerna fortfarande bär dem, och i Norge fram till 1981. Men trots att blomman i svenska och norska språket fått sitt namn från prästernas kragar, kallas de inte så i Danmark, utan där kallas de “hvid okseøje, vilket också påminner om det engelska namnet på blomman.

Egentligen heter plagget inte prästkrage, utan pipkrage. Plagget var tydligen omåttligt populärt, om än inte särskilt praktiskt, under 1500- till 1600-talet i Europa. I begynnelsen var de ganska små, men med tiden växte de och mot slutet var de så stora och otympliga att de kallades kvarnstenskrage.

Nåväl, låt oss återgå till blomman. I ukrainska språket förs våra tankar i annan riktning än till prästernas ämbete. Där kallas blomman nämligen för “Королиця” (korolytsja) som enligt källor för tankarna till det ukrainska ordet för drottning. Kragen har alltså i den ukrainska tappningen förvandlats till en krona.

På litauiska lämnar vi dock kungafamiljen och skänks blott det ganska lakoniska namnet “baltagalvė” som skulle kunna översättas med “vithuvud”. Även på polska förs tankarna till den vita färgen, då prästkragesläktet kallas för jastrun, som enligt WSPJ (den stora polska ordboken) kan härledas till adjektivet “jaskrawy”, som betyder ljus, eller kanske snarare bländande ljus.

Enligt mig är alla ovanstående förslag på namn på denna blomma, mycket mer passande än just prästkrage. Varför inte kalla den för “bländande vit oxögedrottningshuvud”. Det skulle sannerligen sätta fantasin i rörelse.

Dagens anteckning – 12 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag kommer ut från jobbet har solen redan trevat sig ner under horisonten, och efter sig har den lämnat en rosa ton, som färgar allt omkring sig. Wawels sandgula fasad skimrar i rosa. Turisternas kinder likaså, och till och med deras svarta täckjackor och blåjeans har gått över i rosa. Allt fler tornseglare har nu börjat flockas kring brandtornet i Wawel, och nog är det också så att tornets röda tegel färgats starkade genom solnedgången. Men titta på tornseglarna, visst har också deras mörka fjädrar fått en solnedgångens lyster?

Vad är det då för rosa ton som solen lämnat efter sig? Kanske går den mot laxrosa, men den associationsbanan vill jag inte följa, ty lax får mig att tänka på det engelska ordet för lax, som i sin tur påminner om en otrevlig magåkomma, vilken dessvärre leder mina tankar vidare till den otrevliga krämpa jag drogs med förra veckan. Jag följer istället ordet rosa, som faktiskt betyder dagg på polska och även på ukrainska (роса). På litauiska heter det rasa, vilket för ovanlighetens skull inte är särskilt spännande ord på det språket. Däremot har esterna beslutat sig för att kalla dagg för “kaste”. Intressant, må jag säga. Jag vet inte vad det kommer sig av, men det finns tydligen en by i Estland som heter Kaste küla och ligger i Tartu län. Küla betyder, som ni nog förstår, by. Också intressant ord.

Nåväl, genom en sökning på internet finner jag att Kaste küla inte verkar ha något särskilt att stoltsera med förutom vackra jordbruksmarker. Inte långt därifrån ligger Haimre Park som har ett vackert kapell, men ingen tycks veta exakt när det byggdes. Fram till 1960-talet var den smyckad med islamiska symboler. Där ser man.

Ja, sådant kan man tänka på en måndagskväll i maj. Men man kan ju förvisso också tänka på annat.

Dagens anteckning – 6 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det blåser en kylig vårvind kring Wawel. Några ensamma tornseglare klipper snabba och lite jäktade vingtag med sina vingar. Deras små kroppar fladdrar knappt skönjbart runt brandtornet. Och inte heller tycks deras glada tjut vilja tränga genom den kyliga luften. Turisterna som traskar kring slottet har lämnat sina sommarkläder på hotellrummet och bär nu istället identiska täckjackor, vars bulliga huvor döljer deras huvuden. Inte heller från dem hörs några glada vårtjut. Sommarvärmen känns sålunda orättvist bortryckt.

Så låt oss därför förtränga denna ovälkomna kyliga påhälsning av kalla vindar och drömma oss tillbaka till när värmen ännu var rådande. Som när jag satt och kontemplerade över ett litet klöver och språkens olika finurligheter. Det litauiska ordet för växten klöver lyder “dobilas”. Varför det kallas så är det ingen som vågar svära på, och jag kan inte hitta särskilt många släktingar till namnet i närområdet. I de andra baltiska språken har man valt andra namn för klöver (på estniska ristik och lettiska Āboliņi.) På litauiska är Dobilas är därtill ett manligt efternamn. De kvinnliga formerna av efternamnet är Dobilienė eller Dobilaitė. Det verkar dessutom vara ett förhållandevis vanligt efternamn bland litauer. En sökning på en webbsida för släktforskning menar att det finns 339 561 poster som innehåller Dobilas, och då sökte jag inte på de kvinnliga formerna.

Hur ser det då ut i Sverige? Finns det de som heter Klöver i efternamn? Av någon anledning känns det lite förmätet att ha ett sådant efternamn, som om man försökte påskina att man vore gjord av klöver. Men, jo, det visar sig på Skatteverkets webbsida att 24 personer bär det efternamnet i Sverige. Där ser man!

På polska kallas klöver för Koniczyna och jag kan faktiskt inte hitta att någon bär det efternamnet, men ni får gärna rätta mig om jag har fel. Däremot kan jag hitta efternamnet Konkel, som enligt en källa ska komma från ett tyskt ord för klöver. Och jag som trodde konkel betydde “dum”. Nåväl, eftersom jag faktiskt inte kan hitta flera källor som verifierar påståendet om att Konkel betyder klöver, låter vi en slutsats om tesens trovärdighet bero. Däremot hittar jag flera källor som menar att Konkel just betyder dum.

Ja, så kan tankebanorna löpa en kylig tisdag i maj.

Dagens anteckning – 5 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Varje vecka inleds ju med en hyllning till romarnas gudinna Luna. Månens dag. Det känns ju egentligen bakvänt att börja veckan med att tänka på natten, men det kan kanske vara en metafor för hur många upplever denna dag, att man måste gå upp när månen fortfarande härskar för att släpa sig till jobbet. En del vill kanske helst bara dra något gammalt över sig på måndagsmorgonen, eller varför inte en söt liten tass? Ja, en tass skulle vara en ren tjusning att få lägga över sina ögon för att somna om.

Men det är ju givetvis inte så att alla språk har valt att utgå från den romerska mytologin för att beskriva veckans första dag. Flera av de slaviska språken har istället valt att utgå från söndagen, och därmed kalla måndag för “dagen efter (söndagen)”. För att bara ta några exempel kan man ta ukrainskans понеді́лок, som alltså kommer av “по неділі” som betyder just efter söndag. Polskans poniedziałek är formad efter samma tankefigur. På litauiska kallas dock dagen för “pirmadienis”, vilket de flesta säkert enkelt kan dechiffrera och se att det betyder “den första dagen”.

Veckans dagar på litauiska formades av lingvisten Jonas Jablonskis (1860-1930). Under början av 1900-talet bidrog han till att förbättra det litauiska språket genom att författa verk om litauisk grammatik, språkets syntax, böjningar och prepositioner, och dagarnas namn, för att bara nämna några av hans bidrag. De övriga dagarna heter förresten antradienis, trečiadienis, ketvirtadienis, penktadienis, šeštadienis, sekmadienis. Alltså, andra dagen, tredje dagen, fjärde dagen, och så vidare.

Jablonskis viktiga arbete ledde till att det litauiska språket standardiserades och fick entydiga regler. Hans skulle också se till att det litauiska alfabetet fick sin nuvarande form. Orsaken till att detta arbete behövdes var att litauiska hade varit förbjudet under lång tid, när dagens Litauen var en del (eller kanske snarare ockuperat) av Kejsardömet Ryssland. Förbudet med andra ord inneburit hade att det inte fanns en enhetlig uppfattning om hur vissa saker skulle sägas eller än mindre skrivas.

Man skulle givetvis kunna utforska måndag på en massa andra språk, men det är som sagt den första dagen i veckan, så detta är vad jag mäktar med.