Så här på en fredag behöver vi ju något riktigt härligt att koppla av med. Själv ska jag fira ukrainsk påsk i helgen. Det kommer att bli paska (påskbröd) och ägg i mängder. Så då behöver vi en riktigt hårdkokt typ som soundtrack, eler hur? På en mycket trevlig polsk blogg (Kupuję Winyle) hittade jag denna pärla, Piotr Figiel Ensemble med albumet Gdzieś, Kiedyś (“Någenstans, någon gång”)
Så, med detta önskar jag, mig själv och alla som firar påsk denna helg, en riktigt Glad påsk! Wesołych świąt! Зі святом Великодня!
Vi är en skara förväntningsfulla människor som har samlats utanför Musikaliska akademin i Lviv. Klockan är strax efter nio på kvällen, och vi vet att det är försenat. Det vi väntar på. Men det hindrar inte vår entusiasm och munterhet.
Plötsligt syns kompositören och arrangören Ostap Manuljaks vänliga ansikte i entrédörren till akademin.
– Ursäkta förseningen, ropar han med glad stämma. Men vi råkade ut för lite tekniska problem.
Vi skattar alla, för vi förstår ju att även ett litet tekniskt problem skulle kunna sabotera kvällens konsert. Vi ska enligt rykten få ta del av ett ukrainsk-polsk samarbete som resulterat i en ljudpromenad genom akademins korridorer. Det är ju alltid svårt att föreställa sig en konsert innan man hört den, så spänningen är på topp.
När vi kommer in i foajén hör vi ett avlägset muller. Ett otåligt brus som gradvis stegras. Det är mörkt. Endast några få ljuskällor. Vi är tysta. Håller oss tätt till varandra. En gemenskap uppstår.
Vi ser några små lampor. Och de visar sig vara kvällens huvudaktörer. De är ljudgenerande, och känsliga för olika saker, så som ljus, rörelse, ljud. Någon är fäst vid en gammal engångsmugg fylld med kaffe. En annan på en blomma. Någon ligger utslängd på golvet.
Vi tassar uppför trappan. Snirklar oss genom huset. Gradvis ökar bruset. Trots att vi inte märker det är det faktiskt nästan öronbedövande, men ljudsättningen är så bra att vi inte märker det. Det är ett fascinerande ljudskådespel.
Vi vet inte vad vi hör.
När vi närmar oss det stora trapphuset kommer vi till ljudens hjärta. En av musikerna spelar på en tolvsträngad gitarr. Med effekter och stråke lyckas han skapa ett förbryllande ljudmysterium.
Vi ser vad vi hör, men förbluffas ändå.
En violinist skrider ner för trapporna. Kontrasten blir så konkret. Det analoga mot det teknologiska.
Vi föses vidare. Upp genom trapphuset. Möter en återvändsgränd. En lampa ligger på golvet. Skriker upprört mot oss. Vi lutar oss tillbaka en stund. Lyssnar till ett tonpussel som kanske nu nått sitt crescendo.
Det slår mig att musikerna är som våra vägvisare, men samtidigt aktriser. Varje gång agerar de sin musik. De måste våga anta och agera för oss, lika mycket som de tar sig an musiken och vägleda oss. Jag tänker en provocerande tanke: Vi lyssnare är ibland lika viktiga som musiken är för musikern. Utan oss lyssnare, finns ingen musik. Ingen som hör.
Nu kommer en ljudgenereande Ostap Manuljak vandrande genom korridoren. Avspärrningen bryts plötsligt. Det som tidigare var en avspärrad återvändsgränd, är fortsättningen på vår vandring. Vi snirklar oss ner genom huset igen. Snart står vi i foajén. Det vi hör nu kan lättast beskrivas som ett varsamt och smekande crescendo. Sedan ebbar det ut, mycket rogivande. Det dör inte ute ut, utan inger hopp.
Konserten är slut. Vi går ut genom entrédörren i natten. Sprids över staden. Men tillsammans delar vi ett musikaliskt minne. Ett minne som förenar och gör oss unika.
Här är Ostap Manuljaks egna ord om konserten, som avslutade festivalen VOX Electronica 2016:
Yesterday performance/happening was prepared for 3 days during workshops lead by Alla Zagaykevych from Kyiv (UA) and Marcin Strzelecki from Krakow (PL).
During workshops on Friday and Saturday Marcin Strzelecki helped students to build different oscillators/simple sound generators etc. These was used during the performance. During the workshops Oleh Rozhak and Orest Kostruba from Lviv also build oscillators.
Performers:
Marcin Strzelecki (oscillators) from Krakow (PL) and
Yuriy Bulka (electronics), Dmyto Demchenko (tap guitar), Kateryna Gryvul (violin), Roman Feshchak (sax), Mykola Khshanovsky (electronics), Nazar Skrypnyk (electronics), Ostap Manulyak (live electronic) – everybody from Lviv.
Jag vill även dela ett smakprov på Ostap Manuljaks kompositionsstil, Natural structures.
Maria föddes år 1891 i Kraków. Hennes familj var en konstnärlig familj och både hennes pappa och morfar var/är mycket kända konstnärer. Hennes barndom var mycket lycklig, frånsett några hälsoproblem. Marias barndomshem kallades för “Kossakówka” (efter familjenamnet Kossak). Där styrde hennes eldiga, men varmhjärtade mamma, och det var en plats där konstnärer, poeter och andra kreatörer träffades. Kraków var under denna tid nämligen en huvudstad för avantgardet, och många sökte sig dit för att hämta inspiration och få delta i det offentliga samtalet och konst, litteratur, teater och även politik.
Eftersom Maria ofta var sjuk som barn, undervisades hon i hemmet. Mycket fokus lades på språket. Vid sidan av modersmålet lärde hon sig engelska och tyska, som hon var flytande på. Efter den grundläggande utbildningen hemma, började hon studera på Krakóws konstakademi. Här studerade hon akvarell, men i tanken dröjde hon sig kvar vid de berättelser som hennes barnsköterskor hade berättat för henne som barn. Berättandet och språket blev alltmer viktigt för Maria och snart skrev hon hellre än målade.
Maria sökte ständigt efter den sanna kärleken, eller kärlekens essens, och det är väl därför som Czesław Miłosz kallade henne en polsk Sapfo. Hon var gift tre gånger, men hon hade långt många fler affärer. Hon var en rastlös person och en riktigt globetrotter. Men det tycks som om hon i sin rastlöshet faktiskt fann väg till stor kreativitet. Maria var nämligen extremt produktiv. Förutom poesi skrev hon även teaterpjäser, och då helst komedier.
1939 blev hon tvungen att, tillsammans med sin dåvarande man, fly sitt älskade hemland Polen. De flydde genom Europa, och hamnade slutligen i Storbritannien. Det här uppbrottet krossade hennes hjärta. Men mot alla odds återfann hon sin inre kraft och fortsatte att producera ändå fram till sin alltför tidiga bortgång i cancer 1945.
Efter hennes död har man hittat mycket av hennes produktion, och idag är princip allt är nu utgivet. Jag har dessvärre inte hittat några översättningar till svenska.
TO THE WORLD
This is the world for me. We shall not part.
Its great weight crushes down onto my heart
like an unconscious lover.
I offer it everything fearlessly
though it waves death in its fist, threatening me
the world’s faithfullest lover.
It lays out trinkets, toys, dead butterflies
in front of me. They stay here for a while
before the gale hurls them into space.
I kiss all its multimillion lips:
please, world, speak love to me before my last sleep
deep in your embrace.
(1928)
Den polska sångerskan Ewa Demarczyk sjunger tonsättningar av diktsamlingen “Kyssar” (Pocałunki) från 1926.
Den 26 april 1986 hände det som inte får hända. Eller det som sannolikt inte kunde hända, som Tage Danielsson en gång sa.
Men den natten hände det. En reaktor i Tjornobyl löpte, efter ett medvetet stresstest, amok. Miljontals människor påverkades. De fick flytta från sina hem, göra sig av med sina saker, grödor och husdjur. I värsta fall blev de sjuka och många dog i förtid. Men det var inte bara de boende i området som drabbades. Till exempel på östkusten i Sverige fick man gräva ner potatis, äpplen (även om det i mitt tycke var en konstig åtgärd), hela skörden gick om intet. Svampen i skogen var plötsligt hälsofarlig.
Men för alldeles för många är detta bara ett vagt minne. Många traskar på och tycker att det som hände här var så exceptionellt och kommer aldrig kunna hända igen. I alla fall inte i Sverige. Och inte är det troligt att det händer här i Ukraina igen. Det kan ju inte hända två gånger. Eller…? Ja, i vilket fall som helst kommer det inte hända här just den dagen. Eller?
Här i Ukraina är det ett levande minne. Ett bevis på maktfullkomlighet och arrogans. Nästan alla jag träffar har en Tjornobyl-berättelse. Även om de inte ens var födda. Man ställer sig frågor som man inte så ofta ställer sig i Sverige. Som om man borde skaffa barn? Om deras barn bär på någon defekt? Vilket arv bär man med sig? Alla har en relation till denna katastrof.
I år är det 30 år sedan katastrofen i Tjornobyl och det kommer antagligen uppmärksammas, även i Sverige (tro’t eller ej).
I Lviv har vi redan börjat. Affischutställningen Che 30 Fu 5 är en av de första. Fu 5 står för Fukushima. För det är ju även fem år sedan katastrofen inträffade där. Så knöts ett sorgligt men oundvikligt band mellan Ukraina och Japan.
Mina favoriter på affischutställningen är Art Studio Agrafka (Ukraina) och Zupagrafika (Polen). Jag är också väldigt förtjust i den här utställningsformen, att konsten söker upp betraktaren. I Lviv är vi för övrigt väldigt bortskämda med den här typen av utställningar.
Min första artikel om Polen har kommit i tryck. Den handlar givetvis om situationen för feminister i Polen. Givetvis, för mitt sätt att förstå något, ett land eller ett fenomen, går så ofta via andra kvinnors situation. Som om jag försöker tänka mig in i att leva där. Befinna mig i den situationen.
Nåväl, artikeln är publicerad i Socialpolitik, en tidskrift jag är så stolt att få medverka i. Artikeln ligger inte ute på webben. Så masa dig till tidskridsbutiken eller biblioteket och leta upp nummer 1 för 2016. Och på sidorna 42-43 finner du min artikel med titeln Stora utmaningar för Polens feminister.
Ett särskilt tack till Anna Nowicka, Urszula Chomaniec och anonyma Mo. Utan er hade artikeln inte funnits.
Så här på långfredagen vill jag rekommendera Polenpoddens senaste månadsmagasin – om polsk sexualpolitik och HBTQ-personers rättigheter. Mycket intressant och väldigt lärorikt program. Ni får bland annat höra en intervju med borgmästaren i Słupsk, Robert Biedroń. Han är en person med stort mod och inspirerande rättframhet.
I studion, tillsammans med Ted Bergdahl, finns också Jack Lukkerz. Han har precis avslutat arbetet med en roman om sin barndom i Słupsk. Jag hoppas verkligen att den blir utgiven!
Det är ett väldigt tjat om påsken. Glad påsk hit och dit. Harar och kycklingar poppar upp ur epostlådor och Facebookstatusar. Men det är faktiskt inte så överallt. Som till exempel här i Lviv och Ukraina. Vi har påsk den 1 maj. Snacka om att få vänta länge på påskgodis!
Jag har i alla fall ägnat mig åt att fundera lite på likheter mellan den polska påsken, som firas samtidigt som den svenska, och hur påsken firas i västra Ukraina. Och likheterna är många. Faktiskt lika många som olikheterna.
I Polen har man, precis som i Ukraina, ett påsklamm på bordet. Nej, det är ingen stek där ett alltför ungt djur har offrats på slaktbänken. Det är en liten degfigur gjord av socker. I Polen doppar man den också i socker så att den blir helt vit. I västra Ukraina är den oftast gyllenbrun eller mer degfärgad. Men formen är exakt den samma.
I Polen och västra Ukraina går man till kyrkan med en korg med mat som ska välsignas av prästen. Korgarna är ganska lika och de innehåller nästan samma saker, men mönstren på äggmålningen skiljer sig åt.
En annan rolig egenhet, som förekommer både i Polen och västra Ukraina, är “blöta måndagen“. Det är en dag då unga män kastar vatten (nej, inte sådant vatten, utan dricksvatten) på unga kvinnor. Helt bisarr tradition, faktiskt. Men faktum är att den har förändrat sig över tid. I Lviv är det både unga män och kvinnor som kastar vatten på varandra. Jag har till och med sett hur medelålders män och kvinnor blivit riktigt plaskvåta. Det verkar dessutom extra roligt om det är en intet ont anande utlänning som blötläggs. I Lviv brukar staden anordna ett gigantiskt vattenkrig på Plotjsja rynok. Om man inte vill bli totalt genomblöt på “blöta måndagen”, bör man helt enkelt hålla sig därifrån.
Blöta måndagen i Lviv
Blöta måndagen i Lodz Bild: Michał Tulinski / Forum
Att traditionerna flyter över gränser så här, har ju att göra med gränsen har flyttats många gånger, människor har färdats över gränserna, de har fördrivits och ibland flyttat tillbaka. Jag upphör aldrig att fascineras av att bo här, i periferins mitt. Och jag är så glad att bo på en plats där historien ständigt är en del av nutiden.
I maj kommer jag avlägga min årliga påskrapport om den ukrainska påsken. Då kommer jag att berätta mer om olikheterna.
Och med de orden önskar jag er alla en glad påsk! Życzenia wielkanocne! Wesołych świąt!!
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
