viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit en del om mina upplevelser från Lvivs rika musikliv. Små personliga betraktelser av det jag åhört. Och ni som läst vet att det uteslutande handlat om klassisk musik. Men på senare tid har det varit tunnsått med sådana inpass på denna sida.

Nej, det beror inte på att jag slutat gå på konserter. Tvärtom, faktiskt. Vissa helger har jag gått på flera konserter. Ibland varje kväll från torsdag till söndag. Och det är också förklaringen till att jag slarvat med att skriva. Det har helt enkelt funnits för lite tid för reflektion och eftertanke, något som just blogginlägg om klassisk musik kräver.

Jag är fullkomligt autodidakt inom området (om man frånser att jag är dotter till två musiker), så ni har nog också märkt att mina betraktelser inte innehåller särdeles mycket av musikvetenskaplig terminologi. Det här är både en tillgång och en brist. En tillgång så tillvida att jag har hittat nya sätt att beskriva det jag hört. En brist, då okunskap inom ett så rikt fält kan generera slentrianmässiga och platta beskrivningar. Tomma ordytor som nervöst famlar efter fast mark att landa på.

Men trots att jag känner av mina tillkortakommanden tänker jag nu skriva några rader om musik, men ska försöka hålla mig från att beskriva musiken i sig. Om jag nu kan hålla mig från det…

Det jag vill skriva om idag är Orgelsalen i Lviv. Ni som läst här på bloggen vet att denna konsertsal har genomgått något av en transformation. När Ivan Ostapovitj tog över den musikaliska ledningen över Orgelsalen förra vintern, började den gamla kyrkan på toppen av Dorosjenka-gatan att sjuda av liv. Orgelsalen har alltid haft många konserter, men nu hade man inbjudna gäster från hela världen. Internationella och inhemska organister, tonsättare, solister, dirigenter dök upp i Lviv med flera bejublade konserter. Och i somras hade Orgelsalen till och med ett besök från Malmö. Daniel Hansson, som är konstnärlig ledare för Malmö akademiska kör och Malmö akademiska orkester, kom till Orgelsalen med dessa två ensembler. Det var ett mycket uppskattat besök, så uppskattat att Daniel Hansson nu blivit gästprofessor i dirigering på Nationella Musikkonservatoriet i Lviv.

Men Orgelsalen har även flera fasta och lokala ensembler och musiker. Dit hör den utomordentligt fina orkestern UFO, en kör samt två organister, Olena Matseljuk och Nadija Velytjko. Bara för att nämna några.

Och som inte det vore nog, Orgelsalen har även blivit något av EUs utpost i Lviv. När man kommer upp till kyrkan möts man av designade träkonstruktioner, där man kan sitta och vila före eller efter konserten, eller duka upp sin picknick. Till och med papperskorgarna känns som ditsända från en plats på andra sidan Schengen. Och när man träder in i entrén känns det nästan som om man hamnat i en entré till en protestantisk kyrka. Vitkalkade väggar med elegant upplysning. Många av dessa förändringar är projektledaren Taras Demkos förtjänst.

Idag hade jag alltså åter möjlighet att besöka Orgelsalen. Rubriken för dagens tema var “I’ll be Bach“. Tonsättaren behöver ju ingen nämnare introduktion, så vi hoppar rakt över till organisten Nadija Velytjko. Första gången jag hörde henne spela var för ungefär ett år sedan. Därefter har jag regelbundet besökt hennes framträdanden. Men på senare tid har de ofta kolliderat med annat, och det var därför nästan en månad sedan jag hörde henne senast.

Och det är väl då, när man tagit ett steg tillbaka, som man plötsligt ser hur vackert den där stjärnan lyser, som man tidigare betraktat som vardagsmat. Nadija Velytjko har alltid varit en mycket duktig organist. Men idag hörde jag tydligt att hon slipat sin glans ytterligare. Hennes tidigare lyhörda spel, har blivit än mer inkännande. Man hör hur hon lyssnar till och ger oss Johann Sebastian Bach med hela sitt hjärta.

Egentligen borde vart och ett av verken hon framförde idag omnämns, men jag väljer att blott förtälja om Sei gegrüßet, Jesu gütig, BWV 768. Stycket består av elva vackra koraler (kyrkovisor) för orgel. Verket tonsattes 1705, och tillhör därför Bachs tidigare kompositioner. Utgångspunkten för stycket ska tydligen vara den folkliga visan Sei gegrüßet, Jesu gütig, som spelas först, och därefter kommer de elva variationerna som har olika motiv och teman. Det är ett spirande verk. Lite nyfiket och stundtals trevande, och det låter oss kika in i den framtida Bach.

Nadija Velytjko har ett vackert handlag med det här stycket. Hon ledsagar oss säkert genom den unge Bachs bryderier och försök. Och för en stund häjdar hon vår tids tjurrusning. Inte ens några ivriga mellansats-applådörer bryter den andhämtning hon låter oss ta.

När jag lämnar Orgelsalen, och sladdar nerför backen på de nyisade gatorna, tänker jag på vilken ynnest det är, att bara få bo några stenkast från en plats som ger så mycket själslig stimulans. Och jag tänker på alla åhörare som idag besökte Orgelsalen. Unga som gamla. Orgelnördar som noviser. Hipsters och militärer på permission. Alla samlades de idag i Orgelsalen, för att resa genom Bachs musikaliska labyrinter. Och det var nog flera av oss som sa till oss själva “I’ll be Bach”.

——

Här kan ni läsa tidigare blogginlägg om Orgelsalen.

Nästan fullsatt när Nadija Velytjko sitter vid orgeln.