viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 12 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det lär finnas runt 600 miljoner tamkatter i världen, och de finns på alla kontinenter förutom Antarktis (klokt kan man tycka). Det är svårt att säga med bestämdhet hur länge tamkatterna funnits vid vår sida, men man tror att den äldsta kattgraven är runt 9500 år gammal. Denna katt var, som dagens katter, troligen besläktade med en afrikansk vildkatt (falbkatt), och domesticerades troligen för runt 9000 till 10000 år sedan. Och att de dyrkades som gudar av egyptierna vet nog de flesta.

Första gången som tamkatten inordnades i den biologiska ordningen var år 1758 och då givetvis av Carl von Linné. Han gav tamkatten det tjusiga latinska namnet Felis catus. Men senare forskning har alltså visat att det inte riktigt går att skapa en separat art av tamkatterna, då de på långt håll är släkt med sina vilda kusiner. En sådan art är den europeiska vildkatten, på latin Felis silvestris, som dock lär vara mycket svårare att tämja än de afrikanska farbkatterna, som alltså dagens tamkatter är närmare släkt med.

Tamkatterna lär ha 32 muskler i vardera öra, vilket gör att de lätt kan rikta in sin hörsel mot ett tilltänkt byte, eller annat som fångar deras intresse. De har därtill extremt god hörsel, och en del forskare vill göra gällande att de till och med kan höra elektricitet i i sladdar, men det tycks vara omstritt. Vad man däremot vet med bestämdhet är att tamkatter ser sex gånger bättre i mörkret än människor, men de kan däremot ha svårt att se skillnad på olika föremål i dagsljus och förväxlar därför ofta saker och ting.

När katter pratar använder de sina ögon. En blinkning eller att de tittar bort är kanske en av de finaste kärleksförklaringar man kan få. Sedan använder sin svans för att visa sig olika uttryck, som när de vill visa att de är vänligt sinnade (det syns exempelvis när svanstippen är lyft när de sitter), vifta (för att säga “passa dig”), hänga ner (“livet är tufft” alternativt “jag gillar inte dig”) och så vidare. De använder givetvis också sina röster och säger “mjau” på väldigt många olika sätt beroende på humör och situation. Mjau är förresten ett onomatopoetiskt ord som ser väldigt olika ut i olika språk. Min favorit är dock ukrainska språkets mjau som lyder “njav” (“няв”). Oslagbart sött.

Det finns givetvis mycket mer att säga om ämnet, men låt oss rikta vår uppmärksamhet mot just detta exemplar av Felis catus, som idag har varit hos veterinären och fått sitt blod och urin analyserat på alla möjliga upptänkliga sätt. Resultatet av denna harang av sifferexercis har i alla fall påvisat att hennes njursvikt är under kontroll, och att hon, för sina snart 18 år, är pigg.


En månkatt

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

17 december 2021
Dagens okända
Porträtt på Celina i Artur Zjypnika
Fotograf Wilhelm eller Gustaw Russ
År 1930-talet

Förr i tiden var inte vanligt att djur fick komma till porträttfotografen. Kanske berodde det på att djur inte hade samma ställning i familjen som de har idag. De var möjligen inte riktigt familjemedlemmar. Vi vet inte heller om denna kisse var del av familjen Zjypnika, om katten bodde hos fotografen eller om det bara var en kringstrykande katt som fångades in för själva fototillfället. Celina, flickan på fotografiet, håller dock ett säkert grepp om den lilla, och det finn ändå något fortroligt och självklart över hennes grepp.

Namnet Celina är förresten en polsk variant av det grekiska namnet Selene, och betyder “månens gudinna”. Artur betyder “den noble” eller “Tors följeslagare”. Vad lille kisse heter förtäljer inte våra källor. På webbsidan catdogsnames ligger namnet Luna, alltså “måne”, på första plats över polska kattnamn. Så låt oss dikta ihop att den lystrade till det tilltalsnamnet. Om nu katter ägnar sig åt sådant som att lystra till namn…

Och till fotograferna, Wilhelm och Gustaw Russ, återkommer vi till imorgon.

Källor: https://www.catdognames.com/c/Popular%20Polish%20cat%20names
https://www.ebabynames.com/#!meaning-of-Celina
https://www.poland101.com/what-is/arthur/polish


Goda nyheter är de falskas värsta fiende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Varför ser ukrainare bara de mörka sidorna och aldrig de ljusa?” undrade Peter Dickson, forskare och chefredaktör för Ukraine Business Magazine, häromdagen på Facebook. Det finns ju saker som fungerar alldeles utmärkt, men ändå är det bara det dåliga som ges utrymme, fortsatte han.

Det han hade i åtanke var att Kyjiv lyckades arrangera och genomföra Champions league-finalen på ett alldeles lysande vis, men trots det förfasade sig ukrainarna bara över att det hade utbrutit en hel del handgemäng mellan huliganer.

Jag kände tydligt hur jag nickade med i hans utrop. Nå, jag är inte så intresserad av fotboll, och hade därför noterat men inte memonerat vare sig finalen eller slagsmålen. Nej, jag nickade igenkännande åt att jag väldigt sällan hör glada tillrop, utan mest får läsa olika ödesmättade nyheter, som alla talar sitt tydliga språk, att allt är på väg åt helsike.

På riktigt, bortom de sociala mediernas klagomur, händer det ofta riktigt trevliga saker. Till exempel pågår det just nu flera utställningar som belyser judarnas liv i regionen. Nästan varje dag kan vi gå och lyssna på ljuvlig musik. Dessutom är det riktigt fint väder, och himlen och alla träden är fullkomligt nedlusade av fågelsång, och linden doftar så underbart sött.

Jag skulle kunna ta andra exempel, som att Lvivs brandkår igår räddade en katt som trillat ner i en 20 meter djup brunn. Eller den om att reparationen av taket på Palats Badeni i Busk äntligen ska komma igång. Eller varför inte den här: när all media, och när nästan alla aktörer på sociala medier, fokuserar på att det finns olika konflikter mellan Ukraina, Ungern, Rumänien och Polen, så bjuder Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj in organisationer från dessa länder som är verksamma i Lviv, på en liten drink och samkväm på rådhusets balkong.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Men jag väljer istället att växla in på ett annat spår.

Som lärare i svenska i utlandet är det väldigt viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i Sverige. Varje dag läser jag dagstidningar och sätter mig in i vad som sänds på TV och hörs i radio. Det är med viss bestörtning jag allt oftare finner att dessa medier inte har någonting roligt eller inspirerande att rapportera om. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att Sverige är ett land på randen till undergången. Ja, det är den bild som de ledande aktörerna förmedlar. Med vissa undantag. Peter Wolodarski är också inne på att det rapporteras för lite om det goda som händer.

Det tycks finnas de som tror att om man inte fokuserar på problem, det mörka, hemska, vedervärdiga så visar man inte hur verkligheten är. Men verkligheten är aldrig entydig. Även om det är svårt att tro, så finner människor glädjeämnen även när de har svårt.

Du och jag har ett ansvar här. Våra rörelser på sociala medier observeras hela tiden. Om vi bara delar och klickar på berättelser som handlar om brott, mord, död eller Svenska akademin, i tidningar, radio eller TV, så stärker vi även medias uppfattning om att det är de berättelserna vi vill läsa.

Det är enkelt att leta upp goda nyheter. Gå in på din kommuns facebooksida, eller varför inte din favoritförfattares sida. Om du finns på Twitter kan du söka på #Godanyheter och du kommer att finna massor av goda händelser och aktioner som sker runt om i världen. Och så vidare. Snart lär du hitta att det finns massor av saker att bli road (istället för oroad) av. Världen kommer att framstå som så otroligt mycket trevligare. Och troligtvis är det också en mer rättvis bild av världen som du får.

Det är också så, att de flesta falska nyheter, som sprids och förgiftar vår tillvaro och suddar ut vår framtidstro, är negativa. Fler positiva nyheter skulle därför på allvar kunna utmana de trollfabriker som kastar ut sin förljugna bild av världen.

Samtidigt är det visserligen så ibland, att det som är bra för en, inte är det för någon annan. Putin tycker antagligen inte om nyheten om att Lvivs borgmästare bjöd in polska, ungerska och rumänska organisationer till möte. Han vill helst att de ska träta. Kanske finns det de katthatare som hellre sett att katten drunknade i den där brunnen. Men jag tror ändå att de flesta på vår jord önskar fred, rättvisa, kärlek till alla och att katter räddas ur brunnar.

Jag själv bor ju i ett land som befinner sig i krig, men trots det hör jag varje dag om händelser, eller aktioner, som inspirerar och inger förhoppning, eller bara är glädjande för stunden.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta de positiva händelserna som omger oss. De finns där. Se dem, och omfamna dem!


Goda nyheter för mig idag var att jag hittade ett manshål, signerat Ferrum Lwów, som jag inte tidigare sett. Samt att jag haft tentamen med årskurs fyra, som alla klarade sig med god marginal!


Något som katten har släpat in

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På pin kiv sådär, säger jag det ibland. Trots att jag vet att det inte precis ger några pluspoäng i andras kapitalräkning av mig. För inte ger mig titeln “bloggare” några tungviktarkilon. Idag är det väl kanske snarare ett skällsord.

Den här utvecklingen är både skrämmande och sorglig. Det fanns en tid då bloggaren blotta existens sågs som en port till en mer mångfasetterad bild av verkligheten. Jag minns för en tid sedan då någon kallade den lysande skribenten Margit Richert för “matbloggare”. Epitetet förväntades ge läsaren en negativ bild av nämnda skribent. För mig verkade utfallet i motsatt riktning. En bloggare för mig är en person med ofta utomordentligt god förmåga att uttrycka sig, och med många genomtänkta, och berikande texter. Ofta står deras fokus något utanför det som det de etablerade medierna koncentrerar sig på. Bloggaren är enligt min mening inte ett alternativ till etablerade medier, utan ett komplement. De ger oss möjlighet att bredda vår kunskap om olika områden.

Men ofta anses vår verksamhet vara lite skum. Varför vill vi lägga så mycket obetald tid på något så få tar del av? kanske någon frågar sig. Eller vilken är din agenda? undrar säkert någon annan. Svaret på det är givetvis olika. I mitt eget fall handlade det om att jag behövde få publicera texter andra medier inte ville ta. Det var främst texter om Ukraina jag hade svårt att sälja in. Jag antar att felet låg i att jag min vana trogen försökte hitta positiva exempel i ett samhälle med många sår. Det tilltalar inte alla redaktörer. Alster i skrivbordslådan kanske passar vissa, men hos mig skapade de bara frustration. De brände hål i mitt självförtroende, tills det läckte som ett såll. (Och jag kan försäkra er att dåligt självförtroende skriver väldigt usla texter.)

I Ukraina var bloggarna essentiella för all demokratisk utveckling. Deras energi och kunskap fyllde ukrainarnas lungor med luft. Gav dem syre, och fick drömmen om en bättre framtid att framstå som möjlig. Trots att bloggarna idag har mindre betydelse, främst eftersom många före detta bloggare har lyckats skapa kanaler som ses som etablerade nyhetskällor, finns deras positiva kraft och engagemang ändå kvar i ett kollektivt minne. När jag säger att jag är bloggare till en ukrainare kräver de genast adressen till mina ordkrumbukter. Att jag skriver på svenska avskräcker inte, menar de.

Det här har givetvis att göra med att de ukrainska medierna inte är lika fria som de svenska, men det är ändå rörande att se hur mycket de uppskattar mina blogginlägg, trots att de är författade på det obegripliga språket svenska.

Och så som det är i Ukraina, var det även i Sverige i begynnelsen. När jag inledde min bana som bloggare sågs det som ett tecken på min kreativitet och att jag var driven. Idag tycks det som om bloggaren ses som någon grälsjuk person med skumma avsikter och möjligtvis med fett konto i något skatteparadis. Och man frågar för allt i världen inte efter adressen till de där ordkråkorna.

Man skulle därför kunna tro att bloggarnas dagar är räknade, men jag är böjd att utmana den föreställningen. I en värld där etablerade skribenter lägger mer och mer tid på att ordbajsa på varandra på exempelvis Twitter eller Facebook, så kan bloggarna anta rollen som den vise och fagre konkurrenten. Men då behöver vi nog ändå lite hjälp. Ännu så länge tycks det mer lockande att screendumpa någon snubbes/snubbas Twitterramsor, än att dela någon bloggtext.

Summa summarum är att det inte finns någon summa att summera från dessa rader. Frånsett att jag kanske borde skriva på ukrainska. Och det borde faktiskt alla svenska bloggare göra! För då hade vi kanske sluppit att känna oss som något katten släpat in…

För övrigt är det som katten släpat in allt en gåva till husbonden/husmor.

spring sleep
En ukrainsk (katt)bloggare tar igen sig efter ännu en kommentarsstorm.