viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 29 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Dagen inleddes med en närmare studie av gröna ägg. Ja, det går att finna sådana på Stary Kleparz. Det är en lite sträng och fyrkantig dam som säljer dem. Hon är inte otrevlig på något sätt, utan mer bestämd på ett sådant där polskt sätt. Trots att jag haft frågan på tungan flera gånger, om vilka höns som har värpt dessa ägg, har jag aldrig kommit mig för att formulera den. Om det beror på hennes stränga uppsyn eller att jag huvudstupa kastar mig över andra grödor på hennes marknadsstånd, låter jag vara osagt.

Nåväl, när jag hade funderat färdigt kring mitt gröna ägg, och givetvis också förtärt det, gick jag som brukligt ut på min lördagspromenad. Där mötte jag till min stora förtjusning årets första vitsippor. De stod där i backen vid TV-tornet och spretade ivrigt med sina blomkronor. Upptäckten av vitsipporna ledde till att det gröna ägget snart också bäddades in i mina hjärnvirvlar. Vitsippor har den inverkan på de flesta av oss, skulle jag tro.

Man skulle kunna mena att jag inte behövde föräras fler upplevelser på en dag, för visst är det tillräckligt för en dag – gröna ägg och vitsippor. Men i mitt fall innebär lördagar nästan alltid konsert, och således bar det av på cykel mot Krakóws filharmoniska orkester. Konserten inleddes med Krzysztof Pendereckis (1933-2020) “Jacobs dröm” eller “Jacobs uppvaknande” (på polska “Przebudzenie Jakuba”). Verket, som anses vara Pendereckis farväl till modernismen, utgår från den bibliska berättelsen om Jacob i första Moseboken, som vaknar upp och erfar guds närvaro, genom änglar att klättrar upp och ner från himlen. Jag är tyvärr inte särskilt bevandrad i bibeln och vågar därför inte avgöra huruvida Penderecki lyckades med sitt uppsåt att skildra denna berättelse. Men verket är oerhört suggestivt och närmast visuellt i sin textur, och jag måste medge att det är första gången på länge som jag hans musik nådde mig. Stycket ackompanjerades dessutom av ett videokonstverk av konstnären Dariusz Gorczyca. Och idag är det därtill fem årsdagen sedan Penderecki gick ur tiden, vilket innebär att det var passande med en hyllning till honom av detta slag.

Idag är det också 88 år sedan Karol Szymanowskis (1882-1937) gick ur tiden, vilket innebar att programmets andra punkt var en hommage till honom. Och jag kan inte tänka mig ett bättre val än hans Stabat Mater (op 53) som skrevs över tio år före hans bortgång. Verket är tillägnat hans systerdotter Alusia Bartoszewiczówna, som gick bort efter att en staty (!) på hennes skolgård i Lviv (då Lwów) föll ner och krossade den då fjorton år gamla Alusia. Hennes mamma och tillika Karol Szymanowskis syster, var den burna sopranen Stanislawa Korwin-Szymanowska. Stanislawa var utom sig av sorg, och Karol fick träda in för att ordna det praktiska. Han skulle senare beskriva detta som den svåraste tiden i hans liv. Och den sorg som han och hans syster kände framträder också tydligt i verket. Korsningen mellan de sakrala harmonierna och avsnitten med polsk folkmusik skapar en orolig och samtidigt elegisk stämmning. Karol Szymanowskis musik har en särskild plats i mitt hjärta. Han drabbar mig alltid på ett helt oväntat sätt. Det är så mycket med både hans musik och hans person som jag inte borde tycka om, men det är som om mina känslor inte bryr sig om sådana reservationer. Och under den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, bryter således tårarna fram, vilket de också torde göra hos den mest hårdhudade. När verket framfördes i Lviv 1930 var det Stanisława som sjöng sopranstämman, och det är svårt att föreställa sig vad hon kände när hon sjöng denna vackra sista sats.

Kvällens konsert avslutades med Johannes Brahms andra symfoni (op 73), som framfördes med sedvanlig virtuositet av filharmoniska orkestern under ledning av den rutinerade dirigenten Andrej Borejko. Som avslutning vill jag understryka att jag särskilt lyfter på hatten för första hornisten.

Dagens anteckning – 12 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De beskrivs väl sällan med mer än sitt namn, de där molnen som svävar ovanför våra huvuden. Detta trots att det finns en hel vetenskap om dem, där deras namn bestäms med avseende på alla olika arter, former, avstånd från marken och så vidare, så är de i vardagligt tal mest bara moln. Men ibland får de förstärkande prefix, så som regn-, åsk-, snö-, dim-, ång- eller ja, stjärnmoln. Det finns ju förstås också andra prefix, som ger något mer negativa associationer, så som avgas-, rök-, krigs- eller varför inte orosmoln. Sedan kan de vara helt digitala, likt de moln vi stoppar in allt möjligt i nuförtiden, och kanske även denna text.

Jag vet inte vilken typ av moln som Franz Liszt (1811-1886) avsåg när han år 1881 skrev “Nuages gris” (S.199), på svenska “Gråa moln”, men kanske var det något inre moln som kom sig av att han började bli till åren kommen. Han var då 70 år, och hade sett och hört musiken utveckas, och han hade själv varit en bidragande orsak till att musiken hade förändrades. Han hade därför legat i fejd med både Robert Schumann och Johannes Brahms, men försonades med de båda innan de gick ur tiden.

Nåväl, det korta stycket “Nuages gris” komponerades under en enda dag, närmare bestämt den 24 augusti 1881, och stycket skulle på många sätt peka framåt mot framtiden. I detta experimentella stycke hör vi nämligen hur harmonierna upplöses, hur de förefaller ha en egen inneboende symmetri och form som Liszt formade den där dagen. Stycket visade således vägen mot hur framtida tonsättare skulle utveckla musiken, så som Gustav Mahler eller Arnold Schönberg. Andra skulle senare dessutom influeras mer direkt av Liszts “Nuages gris”, och däribland finner vi Claude Debussy, som 1892-99 skrev sin “Nocturnes” (L 98), med första satsen som heter just “Nuages” (“Moln”).

Låt oss nu leka med tanken att någon skulle skriva ett stycke till det fotograferade molnet nedan. Titeln “Ett grått moln” gör den inte full rättvisa, enligt mig. Jag skulle istället föreslå att titeln borde anspela på dess svanslika karaktär och med ett suffix. Måhända “Molnsvans” eller “Molnknorr”. Men hur detta stycke skulle låta är jag inte rätt kvinna att svara på. Någon typ av ljudmoln torde det definitivt handla om.

Dagens anteckning – 26 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Och plötsligt så sjunger koltrasten igen. Som om det inte hade varit någon vinter, om det nu har varit det. Jorden snurrar sina varv i vanlig ordning, men det finns nog de som hävdar att jorden snurrar fortare än vanligt, och galnare på något vis. Kanske är det så att vår tid är den mest förryckta och och den yttersta av tider. Men det är ändå så att man kan sätta den tankefiguren på prov. Exempelvis med Brahms.

Nåväl, kanske snarare med hans tid, och vad han bland annat hade att säga om turerna kring kronprins Rudolf av Österrike. Det finns kanske någon som nu drar sig till minnes Mayerlingdramat som skedde den 30 januari 1889. Kronprinsen, som var en hopplöst degenererad knarkare, spelmissbrukare och ivrig bordellbesökare, och därav bärare av diverse könssjukdomar, sköt först sin unga älskarinna, baronessan Mary Vetsera, och sedan sig själv. Detta skakade givetvis hela Österrike i grunden. Rudolf skulle ju ta över efter fadern Franz Joseph, men sonens leverne var verkligen ett besvär för kejsardömet Österrike. Idag tror man att det kan ha varit så att han mördades. Av vem? Ja, säg det.

Precis som de flesta andra i Centraleuropa under denna, förfärades även Brahms av incidenten. I ett brev till sin vän Simrock uttryckte han att samtiden gav prov på extrema obehagligheter, som rakt inte hade skett på den gamla goda tiden. Uttryck som att “allt har hänt tidigare” hade nu verkligen fått sig en törn, och han radade upp andra händelser, så som att Ludvig II av Bayern hade drunkat, under mycket oklara omständigheter, i en sjö. Brahms samtid var unikt förfärlig, tycks han mena.

Brahms nämnde dock ingenting om tonsättaren Anton Bruckner, som hade mani på döda. Han krävde att få se kronprins Rudolf och hans älskarinna, men han släpptes inte in. Maniskt stod han utanför slottet i Wien och räknade fönstren. (Varför han räknade fönstren förtäljer inte historien.) Det finns andra märkliga vittnesbörder om Bruckner, så som att han bröt sig in för att bevittna när man hade grävt upp Ludwig van Beethoven ur dennes grav, och hur Bruckner lyckades snatta åt sig Beethovens huvud och springa iväg med. Men det är ju en annan historia.

Brahms får i alla tycka vad han vill, ty jag menar att det finns vissa likheter mellan olika tider, och ibland känns det som om tiderna möts och flätas samman, så som de sammanställter i byggnader i olika åldrar och stil. Jag skulle till och med vilja hävda att det kanske finns lite av 1890-talets centraleuropeiska galenskap i vår samtid.

Och just nu känns det till exempel som om just den där koltrasten var här förra året och sjöng precis så där vackert som han gjorde då.

Dagens anteckning – 16 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var när Johannes Brahms satt modell till ett porträtt målat av vännen och konstnären Anselm Feuerbach, som Brahms fick syn på ett verk som nämnda konstnär arbetade med. Verket hette “Slaget om Amazonerna” och mätte fyra meter på höjden och sex meter på bredden. Trots att Brahms inte var någon kännare av konst ryggade han tillbaka. Något sa honom att Feuerbach inte borde ställa ut detta verk i Wien. Det är troligt att Brahms inte kände till att Anselm Feuerbach hade arbetat på temat amazoner under två decennier. Dessa kvinnliga krigare var något Feuerbach helt enkelt var besatt av.

Brahms bad några vänner med kunskap om dåtidens konst att komma och titta på verket, och även dessa skakade bekymrat på sina huvuden. Nej, detta går inte att ställa ut. Du, som är rektor vid Konsthögskolan här i Wien, kommer att göra bort dig, sa de till Anselm Feuerbach. Men Feuerbach ville inte höra på det örat. Han var en man som hade mycket höga tankar om sig själv, och var helt övertygad om att han skulle geniförklaras om bara omvärlden fick se detta alster.

Sålunda ställde han ut “Slaget om Amazonerna” år 1874 i Wien, och det blev mycket riktigt ett fiasko. Buropen haglade, och reaktionerna på Feuerbachs älslingsverk skulle sedermera leda till hans förtida bortgång sex år senare. Feuerbachs död skakade Brahms och han tillägnade därför Nänie (op 82) till vännen. Verket, som är för kör och orkester, är en tonsättning av en dikt av Friedrich Schiller och inleds med orden “Auch das Schöne muß sterben” (“Även den vackra måste dö”). Det är ett vackert och dynamiskt stycke musik, som jag hade förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra igår. Dirigent var Antoni Wit, en maestro i dess rätta bemärkelse.

Under gårdagens konsert fick jag även höra Richard Strauss Eine Alpensinfonie (op. 64) som skrevs mellan 1911-1915. Detta bombastiska verk är något som troligen bäst gör sig just live. Med stora penseldrag målar Strauss upp Alpernas dramatiska landskap under ett dygn. Vi går från natt och gryning, beskådar vattenfall och blomsterängar, halkar fram på glaciärer, ser solen går ner innan en storm drar fram och leder oss in i natten. Det är, som jag skrev, ett dramatiskt verk, programmusik i sitt esse. Men trots det saknas de väldiga utsikterna. Man får aldrig flyga upp och kastas ut i den där musikaliska eurofin, som exempelvis Mahler lyckas åstadkomma. Trots min reservation mot själva verket var gårdagens framförande en magnifik uppvisning av 81-årige dirigenten Wit, som dirigerade hela konserten utan partitur.

Dagens anteckning – 10 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Johannes Brahms är en tonsättare som förefaller ha en förkärlek för att söka upp mig, snarare än att jag söker upp honom. Och sedan en tid har han slutligen fångat mig i sitt grepp. Orsaken är att jag snubblade över en biografi över honom författad av tonsättaren och tillika författaren Jan Swafford. Boken jag läser är en 700-sidors kloss som metodiskt betar av varje skrymsle av Johannes Brahms liv. Detta är ingen lätt uppgift, enär Brahms förstörde mycket av sin korrespondens då han under slutet av sitt liv kände en rädsla för att eftervärlden skulle kunna finna misshagligheter, eller dra oriktiga slutsatser. Men detta har ändå inte hindrat Jan Swafford från att skriva en uttömmande biografi över Brahms liv.

Under läsningens gång har jag fått en fördjupad förståelse för Brahms tonsättarkonst, men även fått en ny insikt i hans samtid och eftermäle. Jag visste till exempel inte att Arnold Schönberg inspirerades att skapa tolvtonsmusiken efter att ha satt sig in i Brahms tonsättarkonst, och jag kände inte heller till att Brahms i grund och botten var liberal och inte alls strängt konservativ, som jag i min enfald har trott. Jag kände däremot till hans komplicerade relation till Robert och Clara Schumann, en vänskap som både skulle göra honom till den han senare blev, men också fjättra honom vid en bana han kanske inte hade valt om han hade fått välja själv. Jag visste däremot inte att han vid något tillfälle faktiskt sa att han kunde uppskatta operorna av hans antagonist Richard Wagner. Därtill kände jag inte till alla de olika kärleksrelationer han hade, förutom kärleken till Clara Schumann, som möjligen varade livet ut. Och att han hjälpte många kvinnliga musiker och tonsättare, som exempelvis Ethel Smyth, till att nå ryktbarhet. Detta trots att han ofta beskrevs som misogyn. Det kan hända att jag återkommer till något av detta senare, när jag läst ut boken, men ännu så länge njuter jag av att läsa boken lika långsamt och noggrant som Brahms själv företog sig saker och ting. Jag kan med andra ord inte sammanfatta boken ännu, utom när det kommer till en punkt, och det är skägg.

Ty jag har aldrig läst en bok som så ofta nämner ordet skägg. Egentligen är det inte alls konstigt, eftersom många associerar Brahms med ett stort skägg. Lite som tomtefar tittar han misstänksamt på oss från fotografierna. Och trots att Swafford gör flera ansatser till att förklara varför Brahms valde att ha skägg, lyckas han inte komma med något helt vattentätt bevis. De lärde tycks därmed fortfarande tvista om varför Brahms valde att pryda sitt ansikte på dylikt vis.

En förklaring till Brahms skägg skulle kunna gå att finna i att det var på modet med skägg under 1860-70-talet. Det var förhållandevis oroliga tider, och skägget skulle representera en trygg fadersfigur och patriark. Men Brahms var allt annat än detta, då han levde sitt ungkarlsliv på Karlgasse 4 i Wien, långt från familjeliv, och när han skaffade skägg hade han helt gett upp tanken på giftermål. Brahms hade förvisso makt, men blott inom ramen för musiken. Eftersom det var en fluga att ha skägg var Brahms inte ensam med skäggväxt i sin krets. Hans nära vän, violinisten Joseph Joachim, hade också ett stort och burrigt skägg. Pianisten och pedagogen Julius Epsteins skägg borde väl vara ett klassiskt exempel på Franz Josef-skägg. Dirigenten Hans von Bülow hade ett litet kärvt pipskägg. Bland andra tonsättare hittar vi också Richard Wagners skägg, som väl var en skepparkrans. Fast själv tycker jag att det ser lite ut som ett munskydd som halkat ner under hakan. Och något årtionde senare hade till och med Gustav Mahler skägg under en mycket kort, om än dokumenterad, tid. Andra under denna tid med skägg var Karl Marx, Lev Totstoj, Abraham Lincoln och från Sverige kan vi ta Carl Larsson som exempel. Den enda som verkligen står ut i sammanhanget är tonsättaren Anton Bruckner, som med sin kala hjässa utan ett enda fjun, och slätrakade haka såg ut som en riktig liten bebis, som Swafford uttrycker det.

Jag vet inte riktigt vad skägg associeras med idag, men jag tycker mig ana att det inte finns lika fast uppfattning om skägg som det fanns på Brahms tid. Någon med skägg kan vara allt från terrorist, till övervintrad hipster eller affärsman, till den manliga motsvarigheten till lattemamman.


Johannes Brahms år 1889


Julius Epstein med sitt Franz Joseph-skägg


Hans von Bülow med pipskägg


Rickard Wagners skepparkrans


Gustav Mahlers skägg

Dagens anteckningar – 24 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland känner jag mig lite som Franz Schubert. Nå, inte för att jag skriver fantastiskt musik till världens fröjd, har bedårande lockigt hår, syfilis eller hund. Nej, det är inget av ovanstående som gör att jag känner en viss samhörighet med lille Franz. Det är hans ihärdiga klottrande jag känner ett släktskap till. Ty som ni alla vet klottrade han sina tonsättningar på alla papperslappar han kom över. Inte ens bordsservetterna lär ha gått fria från hans klåfingrighet (och de var självfallet inte ens av papper). Ryktet säger att han även sov med glasögonen på, ifall han skulle vakna med en slinga som var tvungen att fångas upp och sättas på plats på ett papper.

Nu vet jag inte riktigt om jag och Schubert lider av samma typ av klåfingrighet, men min har sina rötter i att jag vill se. Egentligen är det viktigare för mig att se än att bli sedd, och ser gör jag bäst när jag skriver. När jag inte skriver slutar jag se, och för mig betyder det också att jag tappar en källa till glädje.

Så vad kommer sig denna kanske märkliga bekännelse av? Jo, jag tänkte att det kanske var dags att förklara mina Dagens anteckningar. De är alltså inte ett uttryck för ett behov av dopamin. Jag skriver för att det är mitt sätt att inte hemfalla åt likgiltighet inför det som omger mig. Att skriva är således min kärleksförklaring till min omgivning.

Det är svårt att sia om Franz Schuberts skrivklåda också föranleddes av dylik kärleksaffär med omgivningen, men jag vill tro det. Varför ville han annars skänka så mycket musik till sina vänner, din samtid och eftervärld? Mycket av det han skrev hördes aldrig av någon annan än av honom själv eller möjlighet en mycket liten krets. Ibland hittades verk långt efter hans död 1828. Johannes Brahms fick på 1860-talet tillsänt sig en låda med partitur av Schubert. När han öppnade lådan fanns det fortfarande kvar sand mellan arken. (Man strödde ju sand på pappret för att bläcket att stanna kvar och inte flyta ut.) Brahms händer lär, enligt egen utsago, ha skakat av hänförelse, när han borstade bort sanden och tittade på Schuberts ofullständiga påskoratorium Lazarus (D 689) från 1820. Verket skulle skänka inspiration till Brahms Ett tyskt requiem (op 45), som han skrev under denna tid. Schuberts verk hade kanske aldrig antagits av något förlag och därför bokstavligen förpassats till en låda innan de blev klart.

Idag har vi andra möjligheter. Vi måste inte vänta på en förläggares välsignelse utan kan själva publicera det vi skapat på vilken plattform vi så önskar. Det ger en frihet, men berövar oss måhända på något av magin.

Dagens anteckning – 29 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På Lilla Kyrkogatan i Landskrona pågår det en violinlektion. Genom fönstret kan jag se en man som står med stråken i högsta hugg, beredd att ta vid, och brevid honom står en liten flicka, inte längre än en tvärhand hög. Och plötsligt färdas mina tankar nästan 200 år tillbaka i tiden, ty det var då som den svenska violinisten och tonsättaren Amanda Maier som ung flicka övade på sin violin just på denna gata.

Huset hon föddes i år 1853 ska enligt en säker källa inte finnas kvar. Hennes far var konditor bördig från Tyskland, och hennes mor kom från byn Tirup, som ligger mellan Landskrona och Svalöv. Föräldrarna kunde tidigt se att den unga Amanda var mycket musikalisk, och pappan, som inte bara var konditor utan även musiker, undervisade henne i hemmet. Kanske såg far och dotter lite ut som mannen och den unga flickan som idag övade tillsammans.

1869 bar det av till Musikaliska akademien i Stockholm, och hon avlade examen som Sveriges första kvinnliga musikdirektör fyra år senare. Hennes avslutningskonsert var antagligen en bejublad tillställning, och enligt källor ska hon där också ha framfört en egen romans för violin. Efter studierna i Stockholm styrde hon kosan mot Leipzig, där hon kunde fortsätta sina studier. Hon skulle senare turnera flitigt och under en av dessa blev hon god vän med Edward Grieg, som genast såg att hon var en säker och lovande tonsättare. De båda skulle vårda sin vänskap fram till hennes alltför tidiga bortgång. Hon skulle också umgås med bland annat Johannes Brahms och Clara Schumann.

Amanda Maier gifte sig 1880 med Julius Röntgen, som var son till hennes lärare. Det här innebar att hennes flitiga turnerande fick avbrytas och hon ägnade sig åt sina barns skolning. Men det medfor dock inte att hon slutade komponera. Pianokvartett i e-moll, en av hennes viktigaste tonsättningar, slutfördes julafton 1891. Tre år senare skulle hon somna in i sviterna av lungsäcksinflammation, blott 41 år.

Länk till en mycket mer utförlig biografi skriven av min mamma.

Klas Gagge kom nyligen ut med en biografi över Amanda Maier-Röntgen.


Lilla Kyrkogatan i Landskrona.


Rådhustorget i Landskrona.