viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

“Jag var i Polen i somras. Det var första gången jag var utomlands”, säger en av mina studenter, men tillägger “Jag har bara varit i Kazakstan tidigare”, underförstått att det nästan inte alls är utomlands eftersom man egentligen kan tala ryska där. (Studenten i fråga har ryska som modersmål.) Plötsligt svindlar det för mina ögon. Perspektivet förflyttas, och så har jag slutligen landat i Lviv.

Det är de där perspektivförskjutningarna som tilltalar mig mest med mitt jobb. Att mina studenter får mig att lyfta på blicken och se allt genom nyslipade glasögon. Borta är de skygglappar som får mig att gräva ner mig i en svensk inrikespolitik, eller i min självömkande svenskhet. Här är vyerna över vidderna så mycket större, och världen känns faktiskt helt rimlig och redig. Den är till och med ljus!

Det var ungefär så jag också tänkte på den sommarkurs jag jobbade på i somras. 41 studenter från hela världen samlades på Hola folkhögskola för att studera svenska som främmande språk. Inte nog med att de fick mig att blicka ut från min lilla inrutade hjärna. Deras egna perspektiv förändrades också. Jag kan inte uttrycka det bättre än så som en av mina studenter skrev när hon kom hem från en liknande sommarkurs på Axevalla folkhögskola. Genom mötet med andra förstod hon att vi alla egentligen är ganska lika varandra. Vi har liknande, eller i alla fall mycket närbesläktade drömmar och förhoppningar. Det är sällan någon avgörande skillnad mellan oss. Frånsett våra förutsättningar. Endast dessa begränsningar oss att uppnå våra mål.

De har mötena, med andra perspektiv, är det som lägger grunden för fred. För omsorg om varandra. Den underlättar för empati och ger näring åt vår solidaritet. Utan dessa möten är vi förlorade. Men faktum är att de sker för sällan. Och det är för få av våra makthavare inser vidden av dess betydelse.

Språk leder till att vi öppnar oss för andras perspektiv. Det var ju därför som de 41 studenterna befann sig på Hola folkhögskola, och det var språk som gjorde resan spännande för min student Polen-resenären. Mitt arbete, och studenternas studier är hart när ett fredsarbete. Eller nej, inte hart när. Det är ett fredsarbete! Varje nytt ord, varje grammatisk övning, varje uttalsövning bygger en väg som leder närmare varandra. Varje årtag i språkstudiernas ocean gör att man närmar sig andra, och samtidigt fördjupar sig själv. Man behöver inte alls bli flytande på ett språk för att förstå varandra bättre. Det räcker med att man sträcker ut en hand, med det lånade språket, för att breda vägen för en omfamning.

Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon som vill eller kan argumentera emot det på ett övertygande sätt. Frågan är därför på sin plats. Varför det är så ödsligt tyst om vikten av språk, som bärare av fred och som redskap i kampen emot extremism, rasism, främlingsfientlighet?

Det susar kanske lite ute bland ettorna och nollorna, men jag tvivlar ändå på att jag får ett trovärdigt svar.

PS. Sommarkurserna nämnda ovan finansieras med hjälp av Svenska institutet. Läs mer om deras arbete att främja och stödja studier i svenska som främmande språk i världen.

Med språk blommar vi upp. Och det gäller även alla som på ålderns höst börjar studera språk.