Det är stundtals svårt att förstå att styckets upphovsman blott skulle vara 15-16 år, ty det svävar närapå något garvat över tonerna, som om det bar på en äldres klokskap om farliga och mörka djup. Det ruvar dock inte enkom olycksbådande stämning i verket. Understundom finner vi även gläntor av ljus, som strilar in och skänker en slags förhoppning. Det förefaller sålunda vara ett stycke musik som skrivits av någon med stor erfarenhet av livets olika vedermödor. Men Gustav Mahler (1860-1911) var alltså blott runt 15 när han skrev sin pianokvartett i a-moll. Han är ju som bekant mest känd för sina stora symfonier, men under sin ungdom skrev han flera verk så som kammarmusik och stycken för solister. Dessa verk har dessvärre inte överlevt till våra dagar och förklaringen till det går att finna i att Mahler var osedvanligt sträng mot sig själv och förstörde därför de verk som han inte var nöjd med. Denna pianokvartett har dock överlevt, men hittades faktiskt, enligt vad jag förstått, först 59 år efter Mahlers bortgång. Stycket har sedermera blivit förhållandevis känt, men detta är första gången jag fått äran att höra det framföras levande.
Och det var sannerligen en sann njutning att få uppleva, inte bara för musikens skull, utan även för att verket ackompanjerades av svenska och isländska dikter reciterade av studenter från institutionen för germanistyk och nordistik vid Jagellonska universitetet, samt med stycken av för mig tidigare okända isländska tonsättare. Musikerna var därtill studenter på musikaliska akademin i Kraków, och en av dem dessutom en kollega till mig.
Jag skulle nog tro att Mahler skulle uppskatta att få vara i ett sådant kompetent sällskap.
(Tonarten för dagen har gått i moll. De osedvanligt långdragna timmarna har ackompanjerats av mörka moln som inte burit på regn utan istället strofer av något diffust dunkelt, som ett oskarpt fotografi som vägrar meddela sina konturer. Och det är inte särdeles egendomligt att dagen färdats i sådant svårmod, ty) idag är det 115 år sedan Gustav Mahler (1860-1911) gick ut tiden, inte ens fyllda 51 år. Mycket har skrivits om Mahler och hans betydelse för utvecklingen av konstmusiken, och här kommer inte följa några tillägg med sådana resonemang.
Inte heller tänker jag utropa någon särskild av hans tonsättningar som den mest epokgörande. Ty till skillnad mot många andra mahlerianer, som jag kallar oss älskare av Mahlers musik, föredrar jag inte något verk av honom framför de andra. Alla tonsättningar han skrev bär på en unik röst. Och jag är så pass hängiven Mahlers musik att jag kan fånga något ur varje verk.
Men om man nu ändå skulle envisas med att försöka tvinga fram ett svar från mig huruvida det finns något verk av Mahler som jag skulle kunna välja torde jag efter idel protester svara: den åttonde symfonin. Mitt svar innebär dock inte att jag vill påskina att den åttonde symfonin på något sätt äger något som de andra inte förfogar över. Sanningen att säga handlar mitt val nog främst om de två konserter med detta verk jag har förärats. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att hävda att dessa två upplever har omdanat min uppfattning om hur musik borde klinga.
Nej, nu menar jag inte att jag kräver att alla verk måste bestå av två fullstora körer, en barnkör, solister bestående av två sopraner och likaledes två altsångerskor, en baryton, en tenor, en bas, och en orkester med två piccolo, fyra flöjter, fyra oboer, ett engelskt horn, fem klarinetter, fyra oboer, fem fagotter, åtta horn, åtta trumpeter, sju tromboner och en tuba, samt fyra timpani, en bastrumma, cymbaler, triangel, tam-tam, klockor, klockspel, och därtill en vanlig orgel och en tramporgel, en flygel, celesta, två harpor, första och andra violiner, viola, cello och kontrabas i plural och sist men inte minst en mandolin (som dessvärre inte hörs eftersom de andra gör sitt bästa för att överrösta den, men jag tror att dess närvaro är mycket viktigare än man kan tro, ty det är möjligt att den faktiskt är ett av många uttryck för Mahlers mycket omtalade humor, vilken tyvärr ofta underskattas, men sannerligen var en mycket viktig del av hans tonsättarkonst).
Det finns de som tycker att Mahler tog i lite i överkant när han skrev sin åttonde symfoni, men då har man bara lyssnat på den men inte hört tillräckligt uppmärksamt. Det är enligt min mening nämligen inte de starka partierna eller den väldiga instrumentationen det kommer an på i detta verk, utan det är med den skicklighet han utformade kontrasterna mellan starkt och svagt, ljust och mörkt, mjukt och hårt, glädje och sorg. Och på det sättet som han lyfter oss i eufori för att i nästa andetag släppa taget om oss och hur vi då faller handlöst innan vi helt oväntat fångas upp igen, men försätts nu i en helt annan stämning. Och det är inte bara kontrasterna i själva musiken, utan även hur vi svävar mellan senromantiken och modernismen, (vilken jag lite vitsigt titulerar som “romernismen”).
Och när man har nått de sista takterna och verkligen tillåtit sig att höra varje skiftning i varje ton torde man med lätthet förnimma vad den avslutande “mystika” kören sjunger (även om vi inte nödvändigtvis förmår att förklara exakt vad Goethe osyftar på här i “Faust”, som Mahler utgår från i åttan) nämligen:
Alles Vergängliche
Ist nur ein Gleichnis;
Das Unzulängliche,
Hier wird’s Ereignis;
Das Unbeschreibliche,
Hier ist’s getan;
Das Ewig-Weibliche
Zieht uns hinan.
“Vad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
men det ohinnliga
sanning och fägring.
Det översvinnliga,
fullgjort dess bud.
Det evigt kvinnliga
drar oss till Gud.”)
Plötsligt bryter en välkänd signatur fram genom forsen av fåglarnas olika harmonier. Det är göken som äntligen tagit bladet från munnen, eller rättare sagt, från sin näbb, och låter sin måhända något enformiga och vemodiga sång kokoa någonstans bland träden. Med andra ord är det idag gökdagen, ja, det var så man förr kallade den dag då man hörde årets första gök gala.
Göken finns ju förvisso även i Sverige, men det är först här i Kraków som dess sång blivit mig kär. Kanske är den mer utbredd här omkring, eller så var jag tidigare bara dålig på att uppskatta dess tvåtonssång. Och kanske är det också så att jag värdesätter den mer idag, då den gärna för mina tankar till Gustav Mahler, vilket jag ägnar mig åt med förtjusning.
Göken förekommer nämligen i många av Mahlers tonsättningar. Måhända tyckte han lika mycket om den som jag gör. Det mest välkända gökmotivet bland Mahlers tonsättningar återfinns rimligtvis i hans första symfoni (1887-1888), där man skulle kunna säga att klarinetten för gökens talan. Därefter sprider sig gökens koko genom hela första satsen. Ja, det är nästan som om den lägger ägg mångenstädes och följaktligen dyker upp där man minst anar, precis som riktiga gökar gör.
Men det finns även andra verk av Mahler där göken gör sig påmind. Som exempelvis i sångcykeln “Des Knaben Wunderhorn” (ungefär “Pojken med det magiska hornet”) för orkester och sopran eller baryton, som tillkom ungefär samtidigt som första symfonin. Här får vi egentligen inte förmånen att höra så mycket av gökens sång, men i alla fall smaka lite på dess karaktär. Sången “Lob des hohen Verstandes” (kanske ungefär något i stil med “Prisad vare det stora intellektet”) inleds med att en gök och en näktergal beslutar sig för att tävla mot varandra om vem av dem som har den finaste sången. På gökens anmodan väljer de åsnan som domare, eftersom åsnan har två stora öron och därför kan höra mycket bättre än andra, menar göken. Näktergalen går med på detta, möjligen för att han är lite väl styv i korken och tror han redan tagit hem spelet. När åsnan väl anlänt inleder näktergalen sin skönsång. Han sjunger och sjunger, tills åsnan nästan baxnar. “Jösses, vad komplicerat”, stånkar åsnan. “Jag blir bara helt förvirrad. Vad försöker du egentligen säga?” fortsätter åsnan. Nu tar göken vid och sjunger sitt koko först en gång, sedan en gång till och därpå ytterligare två gånger. Åsnan är exalterad och konstaterar att han med sitt fulla intellekt kårar göken till vinnare, även om det kostar ett helt rike.
Texten till sången är dock inte Mahlers egen, utan kommer från en samling med tyska folkvisor som publicerades i början av 1800-talet. Men musiken är omisskännligt underbart mahleriansk. Hela sångcykeln är därjämte väl värd att lyssna på, då den på många sätt leder fram till hans efterföljare tonsättningar.
På min väg genom Planty har trädens grönska hart när övergått från sina skira vårtoner till att prunka i försommarens djupare färgharmoni. Bladens uppenbarelse tycks vara helt i samklang med fåglarnas små bagatellartade tonsättningar, som med sina drillar för tonerna över ett imaginärt notblad. Alla träd tycks tonsatta av både färger och fågelsång. Ur ett kastanjeträd forcerar en svarthätta sin sång, från en björk hörs en stare föra ett fasligt knaster, genom en boks bladverk gnolar koltrasten på sin visa, och i en lind hörs bofinken sjunga ut sin kärlekssång.
Just linden är ju ett träd som gärna för tankarna till musik. Jag tänker inte enbart på sångfågeln Jenny Lind, utan även till exempel på Franz Schuberts “Winterreise” från 1828, där en lind står i ett vintrigt landskap för att erinra den ensamma vandraren om en förlorad lycka och kärlek. Sångerna handlar som bekant om en ung man som blivit ratad av sin älskade. Uppgiven vandrar han så ut på landet och flackar villrådigt runt tills dess att han hittar en spelman att sjunga ut för.
Fast vid denna årstid, när sommaren nalkas, vill man ju helst undvika att ha en annalkande vinter i åtanke. Så finns det de som besjungit lindens sommarskrud? Självfallet finns det finns det! Jag tänker närmast på Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen” som tillkom ungefär 56 år efter det att Schubert skrev om en frusen lind.
Men trots de olika årstiderna i de två tonsättningarna finns det faktiskt en hel del beröringspunkter mellan de två verken. För de första är de båda sångcykler, även om de skrev för mycket olika ensembler. Mahler skrev för full orkester, medan Schubert tonsatte för sång och piano. I Mahlers verk kan både kvinnor och män sjunga ledmotivet, men Schubert skrev för en tenor (även om andra stämmor och framför den). Vidare handlar båda sångcyklerna om män som förlorat sina käraste och därtill är de båda på resande fot.
I “Lieder eines fahrenden Gesellen” möter vi inledningsvis en bedrövad man, som besjunger sin förtvivlan över att hans älskade har gift sig med en annan. Han beslutar sig för att bege sig ut i världen, och trots sitt krossade hjärta kan han faktiskt erfara all världens skönhet. Men lika fort som han blev munter blir han i nästa sekund förbittrad. Nu har han fått tag på en kniv, vars vassa blad glimmar i hans hand och det är nästintill att man blir rädd för vad han ska ta sig till, men så förbytts stämningen återigen men nu mot en slags resignation inför sakförhållandena. Och den insikten möter han just under en lind, vars väldoftande blommor faller ner mot hans (antar jag) tårdränkta ansikte.
“Unter dem Lindenbaum,
Der hat seine Blüten über mich geschneit,
Da wußt’ ich nicht, wie das Leben tut,
War alles, alles wieder gut!”
Vilket fritt kan översättas med:
“Där under lindträdet,
som lät sina blommor falla över mig som snö,
visste jag ej mer vad livet mig ville,
allt, ja allt var åter gott.”
Som ni nog kan se ägnar sig Mahler åt någon form av ödestro i positiv bemärkelse. Han säger ungefär “jag vet inte ett dugg om något som framtiden kan bära med sig, med det blir nog bra ändå”. Ja, det är väl sådana slutsatser man kan dra när man står under en lind.
Böckerna om Beethoven och Mahler står sida vid sida i min bokhylla. Ja, det finns egentligen inte någon rimlig förklaring till att de gör det, men jag kan bara inte förmå mig att skilja dem åt. Detta trots att jag vare sig förknippar dem med varandra musikaliskt eller ser likhet mellan deras personligheter. Men de intar likafullt samma plats i mitt inre. Jag återkommer till dem i tanken praktiskt taget dagligen. Det är följdaktligen lätt att förstå att kvällens konsert, där Krakóws filharmoniska orkester framförde Beethovens åttonde symfoni (op 93 från 1812) samt Mahlers Das lied von der Erde (från 1908) var något av en högtidsstund för mig.
Beethoven skrev sin åttonde symfoni under en tid då hans privatliv stormade. Dels hade hans hörsel försämrats så pass kraftigt att han inte längre kunde dölja sin dövhet för sin omgivning. Därtill hade han en del trassel med kärleken, både för egen del samt att hans bror hade inlett en kärleksrelation med en kvinna som Beethoven inte tålde. Så det är remarkabelt att åttan tillhör hans ljusaste symfonier. Vid uruppförandet var dock inte publiken särskilt förtjust och man menar än idag att hans åttonde symfoni är den mest missförstådda av Beethovens symfonier. På frågan varför Beethovens samtid inte gav sitt gillande till åttan, lär den store mästaren ha svarat att “det beror på att det är den bästa av mina symfonier”, och jag måste tillstå att jag instämmer.
Det är nästan hundra år mellan Beethovens åtta och Mahlers “Das lied von der Erde” och det framgår med all önskvärd tydlighet. Mahlers tonspråk är mycket mer komplext, med abrupta tempoväxlingar som Beethoven kanske inte skulle våga drömma om. Genom hela verket råder dessutom en förtätad, laddad och nästan förrädiskt fängslande stämning, som är så intensivt att det stundtals är svårt att andas. Verket utgår från valda delar ur Hans Bethge diktsamling “Die chinesische Flöte”, som i sig var en översättning, eller tolkning, av dikter av klassisk kinesiska poesi. Åren kring förra sekelskiftet var en tid då exotismen tog fart och det var vanligt förekommande att försöka tolka Östern genom en västerländsk prisma. Mahler har dock tillfogat sin egen berättelse om utanförskap, som jude i en antisemitisk samtid. När Mahler skrev Das lied von der Erde hade han precis avsatts som chef för operan i Wien efter en antisemitisk kampanj. Några veckor därpå hade hans äldsta dotter Maria dött av scharlakansfeber, och vid samma tidpunkt fick han reda på att han led av ett medfött hjärtfel. Dessa sorger hörs också i Das lied von der Erde. Det så olidligt smärtsamt men ändå gripande och hänförande vackert.
Kvällens framförande av Das lied von der Erde var i mitt tycke fulländat. Som expert kan man nog ha åsikter om en det ena eller det andra, men jag upplever alltid Mahlers, och även Beethovens, musik på ett känslomässigt plan, sålunda ägnar jag mig inte åt att påpeka eventuella tillkortakommanden som i sammanhanget är bagateller. Mezzosopranen Ester Pavlus vackra och inkännande tolkning var drabbande och bidrog till att skapa en känslofylld air, samt likaså var tenoren Michael Spadaccinis och dirigenten Sasha Goetzels bedrifter berömvärda.
Men den starkast strålande stjärnan på det mahleriskan himlavalvet under kvällens konsert var ändå orkestern.
Nu vet jag inte hur ni inledde er vecka, men jag inledde den i sällskap med Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen” vilket är en sångcykel som tonsattes mellan 1884-1885, under den tid som Mahler var dirigent vid operahuset i Kassel. Inspirationen till sångernas texter kom från en antologi kallad “Des Knaben Wunderhorn” som innehöll äldre tyska folkvisor. Antologin ska ha varit enormt uppskattad av Mahler och han återkom ofta till sångerna i denna samling. Men texterna till “Lieder eines fahrenden Gesellen” är författade av honom själv och därmed inte ett direkt lån från nämnda antologi.
Mahler skrev troligen “Lieder eines fahrenden Gesellen” under en tid när han plågades av kärleksbeskymmer. Målet för hans olyckliga kärlek var sopranen Johanna Richter som arbetade på operan i Kassel, men allt tyder på att hans kärlek var helt obesvarad. Sångcykeln, som består av fyra sånger, handlar alla om en ung resande (läs: handelsresande) man som besjunger sin olyckliga kärlek. Han försöker se all skönhet som finns i världen, men den tycks ha förlorat sin betydelse alldenstund han har förlorat sin älskade. “Är världen inte vacker?” utbrister han, men påminns så plötsligt om att utan sin kärlek kan han inte uppskatta världens fägring. Det är först i den sista av sångerna, när han ligger under en lind och låter blommorna falla ner över honom, som han åter lyckas insupa världens skönhet, och det med orden:
“Da wußt’ ich nicht, wie das Leben tut,
War alles, alles wieder gut!
Alles! Alles, Lieb und Leid
Und Welt und Traum!”
Som kanske kan sammanfattas som följer”
“Tidigare visste jag inte hur livet är,
Hur allting är, allting är åter gott!
Allting! Allting, livet, kärleken och sorgen
Och världen och drömmarna”
Han är sålunda botad från sin kärlekssorg.
Jag har sedan jag hörde “Lieder eines fahrenden Gesellen” för första gången brottats hur man bäst översätter titeln till svenska. Om man utgår från att texterna är självbiografiska passar kanske “En vandrares sånger” bäst. Men i titeln finns också ordet “gesäll” (“Gesellen”) som anspelar på en handelsresande av något slag. Kanske var det också så han såg på sig själv, som en handelsresande inom konstmusik, eller så ska man inte uppfatta sångerna strängt självbiografiskt som många faktiskt idag gör.
Musikaliskt är sångerna också mycket intressanta och antyder vilken väg Mahlers musik senare skulle ta. Alla sångerna har nämligen en nyskapande tonalitet, där varje sång avslutas i en annan tonart än den sången inleds med. Flera av temana i sångerna kan också spåras i hans senare tonsättningar.
Nåväl, min dag avslutades i en helt annan tonart än den inleddes, nämligen med ett bejublat framträdande av den ukrainska kören Homin (Гомін). Och mitt under konserten slog mig att världens skönhet faktiskt återfinns just i musikens kraft. Man kan undra varför Mahler inte tänkte på det när han skrev “Lieder eines fahrenden Gesellen”.
Under ett besök på Botaniska trädgården i Kraków idag började jag plötsligt att tänka på Gustav Mahler. Det är ju förvisso så att mina tankebanor ofta för mig till honom, men vissa dagar skapar någon av hans tonsättningar en starkare länk mellan mig och hans musik. Utan att egentligen förstå hur, uppstod toner från inledningen av “Das Lied von der Erde” i mitt inre. Ni vet den där inledande fanfaren som följs av en tenors varma stämma, med orden:
“Schon winkt der Wein im gold’nen Pokale,
Doch trinkt noch nicht, erst sing’ ich euch ein Lied!
Das Lied vom Kummer
Soll auflachend in die Seele euch klingen.
Wenn der Kummer naht,
Liegen wüst die Gärten der Seele,
Welkt hin und stirbt die Freude, der Gesang.
Dunkel ist das Leben, ist der Tod.”
Vilket skulle kunna bli ungefär som följer på svenska:
“Vinet lockar i den gyllene bägaren
men drick inte än; först ska jag sjunga en sång.
Sorgens sång
som skrattande ska genljuda i din själ.
När sorgen kommer,
ligger själens trädgårdar ruinerade,
vissnad, där glädje och sång förgås.
Mörkt är livet, mörkt är döden!”
Ja, det är kanske ett konstigt val av tankebanor när man betraktar något så färgrikt och bedårande som en trädgård om hösten. Men det är svårt att undgå att tänka på döden, när löven vilset, kanske uppgivet, singlar ner och sedan ligger livlösa, förbrukade och torra på marken. Och det visar sig att det faktiskt inte alls är konstigt att mina tankebanor går till “Das Lied von der Erde” just idag, ty den egentliga urpermiären av verket var tänkt att ske på denna dag år 1911, alltså nästan på dagen fyra månader efter Mahlers bortgång. Initiativtagaren var Emil Gutmann, en hängiven konsertarrangör som har gått till eftervärlden för att ha anordnat urpermiären av Mahlers åttonde symfoni.
Konserten den 16 oktober 1911 var tänkt att vara en minnesceremoni för Gustav Mahler och de planerade verken var, förutom Das lied von der Erde”, ett uruppfördande av Mahlers nionde, och därtill sista fullborda, symfoni. Men någont grus måste ha kastas i maskineriet, ty konserten blev aldrig av. En möjlig orsak kan ha varit att Gutmann inte hittade finansiärer. En annan anledning kan ha varit att han och Alma Mahler var oense om tilltänkt dirigent. Gutmann ville se Mahlers arvtagare Bruno Walter på dirigentpulten, men Alma ville hellre se Willem Mengelberg hålla i taktpinnen. Mengelberg hade samarbetat med Mahler sedan början av 1900-talet och bjudit in honom att framföra flera av sina symfonier på Concertgebouw i Amsterdam, där Mengelberg var chefsdirigent mellan 1891-1945(!). Mahler ska dessutom ha skrivit om flera av sina symfonier så att de bättre passade Concertgebouws akustisk. Av den orsaken menar många därför att Mahlers musik bäst kommer till sin rätt i den lokalen. 1920 skulle Mengelberg också arrangera den första Mahlerfestivalen i nämnda konserthus, en festival som återuppstod 1995 och nu senast i somras.
Nå, låt oss återvända till “Das Lied von der Erde”, som alltså inte fick sin urpremiär på denna dag år 1911. Premiären skedde en månad senare i München, den tjugonde november 1911, och dirigent var Bruno Walter. Men efter paus fick publiken inte njuta av Mahlers nionde symfoni, utan istället hans andra symfoni. Den nionde symfonin skulle få vänta till påföljande sommar, då den sattes upp i Wien med Walter som dirigent.
Ja, på detta vis kan tankebanorna traska runt bland löven en dag i oktober.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
