viewpoint-east.org

Tankar om EU på Europadagen 2020

Category: by sophie engström, EU, Euromajdan, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

TV-tornet i Podgórze i Kraków lyser klart i blått och gult ikväll, ty idag är det Europadagen.

Den nionde maj varje år, firas denna dag över hela EU. På vissa platser mer än på andra platser. I Lviv firades den ivrigt för några år sedan, med start 2014 efter revolutionen Euromajdan. Men med tiden antog firandet en mer pliktskyldig form, än den initiala ivern. Kanske hade det med att göra att man insåg hur lång tid det kunde dröja till ett eventuellt inträde i den heliga gemenskapen. Tålamod är kanske inte ukrainarnas starkaste gren…

Här i Kraków ser jag inga starka uttryck för den påstådda polska glädjen över att vara med i unionen. Visserligen flaggade lokaltrafiken med små EU-flaggor på varje buss och spårvagn. Och visst är det så att TV-tornets lyster är en markering. Men det tycks också vara de enda som har flaggat idag för EU i Kraków.

Däremot var det många som fortfarande flaggade med den röd-vita polska flaggan. Möjligen hängde den kvar sedan igår, då man hade en hågkomst för andra världskrigets slut. Folket visar således väldigt litet engagemang för EU. Så är det väl överallt inom unionen. Även i Sverige. Man tar den för givet, och förväntat sig att man inte behöver göra något för att den ska bestå.

Men visst intresse för den här dagen just idag skulle man ändå kunna förvänta sig, för idag är det inte vilken vilken Europadag som helst. Det är nämligen 70 år sedan Robert Schuman la grunden till det som skulle bli dagens union. Robert Schuman var vid denna tid utrikesminister i Frankrike. Genom ett tal, som kallas för Schumandeklarationen, la han upp en plan för hur man skulle upprätta en kol- och stålgemenskap mellan hans eget land och Tyskland. Det var dock långt senare som man beslöt att göra dagen Robert Schuman höll sitt tal till Europadagen. I juni 1985 bestämde man att nionde maj skulle bli Europadagen. Det var också då som man bestämde utseendet till Europeiska flaggan.

I år är det alltså 70 år sedan Robert Schuman höll sitt tal, och sedan dess har gemenskapen förändrats och utvecklats. Man kan inte låta bli att fråga sig vad Robert Schuman hade tyckt om vår gemenskap. Och vad hade tyckt om att så få i dagens EU verkar brinna för projektet EU?

Jag är själv en sann vän av EU. Projektet har, precis som alla andra projekt, sina brister. Men det har ju i sanningens namn även nationalstaterna. De är också projekt som verkligen skulle behöva fräschas upp en hel del. I en jämförande mellan idén nationalstaten och idén EU, är den senare synnerligen ungdomlig och obefläckad. Mycket få brott mot mänskligheten har begåtts i EUs namn. Även om katastrofala misstag har begåtts i EUs namn, så är de inte tillnärmelsevis så grova överträdelser mot människors rättigheter som det som våra nationalstater gjort sig skyldiga till.

I dagsläget ser det dessutom inte särskilt ljust ut för EU. Under coronavirusets härjningar (och då tänker jag inte på viruset i sig själv, utan på de märkliga tilltag som nationalstaterna gjort för att bekämpa viruset) har EU fått klä skott för invånarnas irritation. Men faktum är att det mesta av kritiken svingar rakt ut i luften utan att träffa målet särskilt väl. Exempelvis har man bland annat hävdat att EU är satt ur spel eftersom nationerna i unionen inledningsvis inte var villiga att hjälpa varandra. Men just det argumentet faller på att det snarare var just nationalstaterna som inte var villiga att hjälpa till. EU uppmanade faktiskt länderna att vara solidariska och hjälpa varandra.

Invånarna i EU verkar inte heller bry sig särskilt mycket om att deras fria rörlighet har tagits ifrån dem. En rörlighet som inte lär återkomma inom en snar framtid. Det verkar inte finnas någon stark vilja hos varken invånare eller politiker att öppna gränserna. Invånarna vill vara instängda, eftersom man tror att det skyddar dem. Politikerna i nationalstaterna har alltid varit lite tveksamma till just den fria rörligheten. Den är inte något som gynnar dem. Socialdemokraterna i Sverige har varit lite tveksamma till den fria rörligheten, eftersom det kan hota sådant som kollektivavtal och diverse andra fackliga verktyg som styr svensk arbetsmarknad.

Ylva Johansson är just nu den som basar för frågan om att EU-länderna ska återgå till den fria rörligheten. Eftersom hon är socialdemokrat kan man ju oroa sig för hur hon kommer att handskas med uppgiften. Men man behöver förhoppningsvis inte oroa sig, ty om Ylva Johansson fortfarande är sig lik så tillhör hon de socialdemokratiska politiker som är mest EU-positiva. Hon lar grunden till nätverket Vänster för Europa 2004, vars mål var att knyta EU-länderna närmare varandra. Motivationen var att det är med en federal EU-modell som man kan få bukt på de sämsta konsekvenserna av globaliseringen. Så kanske finns där ändå ett frö av hopp. Kanske kommer EU en dag att bli sig likt. Och en dag som denna vill man ju helst tro så.

Och när jag från mitt fönster skådar TV-tornet i Podgórze, så fylls mitt hjärta av värme. Ty i mitt hjärta är jag först och främst europé. Och jag hyser en förhoppning om att jag inte är ensam.


En äldre man med en EU-flagga 2013 i Lviv under Euromajdan.

Europadagen – en dag för samverkan… och fred

Category: by sophie engström, Centraleuropa, EU, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett taktfast trummande ljuder över vår gård. Det är en av våra grannar som beskådar segerparaden i Moskva. Så här har det varit alla år jag bott här. Oavsett kriget i Ukraina, annekteringen av Krym, segerparaden ska beskådas, tycks min granne tycka.

Egentligen motsätter jag mig inte detta. Vad vet jag om skälen? Kanske beror det på att de hade någon släkting som dog i andra världskriget? Kanske gör de det slentrianmässigt? Oavsett skälen tycker jag att de har sin fulla rätt att göra så. Ukraina är en demokrati, och här ryms lika många förhållningssätt till detta som det finns medborgare.

Men under min tid här har jag sett hur 9 maj förvandlats från en dag som firades med pompa och ståt, till en dag bland många andra dagar. Det är ingen stor högtid nuförtiden. Det var faktiskt flera år sedan det var så.

Det kan bäst förklaras av Rysslands aggressiva politik mot Ukraina. För oavsett var man står i konflikten, bör man kunna hålla med om att Ryssland är ett fasligt stort rike, som faktiskt gav sig på en väldigt mycket mindre och svagare broder. Broderskapet är sedan fyra år stendött. Frågan man kan ställa sig är om vi i vår livstid kommer att kunna se en normalisering av relationerna. Mycket talar för att vi aldrig kommer uppleva det.

När min grannes TV basunerar ut Moskvas militära parad, tänker jag i min stillhet på Europadagen. Det är ju egentligen inte så konstigt, för det var ju just krig som ledde fram till att den tillkom överhuvudtaget. Den 9 maj 1950 uttryckte Robert Schuman, en fransk politiker och tillika dåvarande utrikesministern för Frankrike, en deklaration för ett enat Europa. Enligt hans mening skulle en sådan modell förhindra att ett nytt krig bröt ut på kontinenten. Långt senare resulterande hans deklaration i det EU som vi har idag.

Det finns de som vill motverka att EU får mer makt, och det finns de som helst ser det falla sönder. Till den senare kategorin hör Rysslands president Vladimir Putin. EU är långt ifrån perfekt. Det finns många problem i detta kolossala bygge. Många kritiserar det för dess nyliberala ordning. Andra säger att det är en överstatlig konstruktion som hindrar nationerna att ta egna beslut. Trots att dessa två kritiska röster kommer från både vänster och höger, förenas de i en vilja i att riva upp EU av idag.

Det finns visserligen en punkt jag kan hålla med kritikerna av EU, och det är den fortliknande konstruktion gör allt för att hålla ute de som inte välsignats med att födas i EU. Jag har inget recept på hur man ska lösa migrationsfrågan, men dagens slarvigt ihoptråklade lösningar kommer inte gagna oss i framtiden. De saknas långsiktigt tänkande. Som om man trodde det fanns några Quick fix på århundraden av slaveri och utnyttjande av andra kontinenter… Som sagt, jag har ingen lösning, men kan se att de som tror att lösningen är att bygga högre murar kommer att få fel. Murar har aldrig varit någon långsiktig lösning.

Från min horisont är båda grupperna lika förryckta (och ofta förvillande lika). EU har brister, och de borde åtgärdas, utan att för den delen rasera det projekt som just nu håller samma vår splittrade kontinent. Det är också så att EU har många fördelar som ofta glöms bort av dessa kritiska eller negativa röster. EU har samarbetsprojekt som utbildning, inom kultur, inom polisväsendet, inom miljöarbetet, inom infrastrukturprojekt, inom den fria rörligheten och så vidare. Utan dessa vore vi fullkomligt eftersatta, och väldigt svaga. Att EU är ett nylibelt projekt är givetvis något inte ens jag särskilt vurmar för. Men i kölvattnet på detta förhatliga har alltså projekt tillkommit som är synnerligen viktiga om man önskar ett Europa som kan samverka. Sådant uppkommer nämligen inte av sig själv. Man måste ge det en knuff i rätt riktning.

Och när det finns de som trummar på sina krigspukor är det extra viktigt med samverkan och samarbete.

Min grannes TV trummar på. Speakern, som berättar om de krigiska härligheterna, säger “Ryssland” i praktiskt taget varje mening. Jag vänder mina öron och ögon istället mot de som hoppas på en framtid där vi inte använder nationalismen som gödning för gemenskap. Och för mig framstår EU som det enda uppriktiga försöket att skapa det. Därför firar jag Europadagen idag den 9 maj, med resten av EUs medborgare.

Men eftersom jag bor i Ukraina kan jag tursamt nog fira dagen en gång till. Den 19 maj är det dags igen, för då firar Ukraina Europadagen. Och tro mig, det brukar vara med pompa och ståt.


Bildens källa.

Fyra år efter Euromajdan – har det blivit bättre?

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag förstår ändå inte varför du väljer att vara här,” säger han emedan vi ålar oss fram i en seg och aldrig sinande bilkö. Jag och den äldre männen vid min sida. Han är gott och väl i pensionsåldern, men här kan ingen leva på sin pension. Jag har valt att ta taxi, hans taxi, för att slippa de överfulla dödsmaskinerna som kallas kollektivtrafik här. Martjutkan. Dessa gula själadödare som vi är hänvisade till. Jag har faktiskt möjligheten att göra ett val. Det har inte de flesta här.

“Nej,” slår han fast “jag kan inte förstå varför du är här.”

“Här är allting dåligt. Korruptionen håller på att dränka oss,” fortsätter han.

“Men har det inte blivit bättre efter revolutionen?” försöker jag.

“Bättre? Nej, du. Nu är det än värre. Nu har vi självaste über-oligarken som president. Nej, allt har blivit sämre. Han måste bort. Vi måste börja om.”

Jag har svårt att försöka hitta en positiv vändning på vårt samtal. Alla mina annars gångbara knep, som att smickra med att ukrainarna är världens bästa folk eller att trakten är den vackraste i Europa, biter inte på denne herre. Han låter sig inte charmas.

Jo, lite charmad är han ändå att jag väljer att bo här, men det är helt obegripligt varför jag ändå gör det.

“Sverige är ju ett fantastiskt land. Varför väljer någon att bo här, när man kommer från ett så framgångsrikt land?”, undrar han och låter som en svensk reklamfilm.

“Men vet du om att Ukraina har de bästa och finaste studenterna? De är så klipska och framåt att det känns som en tillgång att få vara här,” säger jag.

Jo, det argumentet tar, det märker jag.

“Och bara att jag är här, lär dem svenska och hur den svenska samhället är och varför det blivit som det blivit, kan ju bidra till att Ukraina blir ett bättre land i framtiden”, säger jag efter en stunds letande efter börjningsformer i mitt huvud.

Han ler. Ja, det gör han faktiskt. Trots att det knappast syns.

Det smärtar att det är så här illa fyra år efter revolutionen. Jag minns när jag vaknade upp den första december 2013. Hur bilder av blodiga demonstranter på Majdan fyllde mitt flöde på Facebook och Twitter. Jag minns hur rädd jag var. Den dagen vågade jag inte gå ut till Lvivs Euromajdan förrän sent på kvällen. Inte ens här kände vi oss säkra. Hela landet genomsyrades av rädsla. Men när kvällen kom hade rädslan vänt till beslutsamhet. Trots att det skulle dröja månader tills demonstrationerna var över, så var Berkuts våldsamma angrepp på de då fredliga demonstranterna början på slutet. Jag visste det inte då, men det är när man gått över barriären av rädsla som man kan vinna ett sådant slag, det lärde jag mig de där månaderna. Frågan är om det inte var den största segern av dem alla. Den när vi överlistade rädslan.

När jag och taxichauffören skumpar över vägarbetesgroparna på Lytjarkivska gatan, en gata som skulle varit värdig för två månader sedan, känner jag hur det knyter sig i magen. Var allt förgäves? Har revolutionen inte uppnått något? Har korruptionen bara blivit värre? Många, särskilt de som bor på landsbygden, menar det. Mina vänner i Busk har nästan tappat all tilltro till att det någonsin kommer bli bättre. Jag försöker som vanligt inge hopp, men med tiden blir det alltmer ihåligt. Det är som om jag är en skiva som går på repeat, och vem orkar lyssna på en sådan efter en tid?

Men det finns nog de som fått det bättre. Problemet är bara att så länge det inte gäller flertalet blir det svårt att övertyga om att det faktiskt finns ett ljus i denna megalånga, kolsvarta tunnel.

Det är svårt att för mina läsare måla allt i klara förhoppningsfulla färger. Utanför mitt taxifönster rullar Lviv förbi. Grått, trasigt, bortglömt. Den enda riktiga ljuspunkten är de unga. Hos dem lever ännu en förhoppning om att det kan bli bättre. Och vi måste hjälpa dem att förverkliga den drömmen. För Ukraina kommer aldrig klara det här på egen hand. Om det blir jag varje dag alltmer övertygad om.

Det är därför jag tror på sådant arbete som exempelvis den svenska ambassaden gör. Man satsar på att stärka civilsamhället. Jag tror att det är den enda vägen ut ur det här. “Tillsammans blir vi starkare“, som Stefan Löfven sa i förra veckan på mötet för Östliga partnerskapet.

Ja, tillsammans kan vi klara av att skapa ett rättsäkert Ukraina utan korruption. Ett Ukraina där trygghet, jämlikhet och rättvisa är en självklarhet. Det gäller särskilt oss som stödde Ukraina under revolutionen. Ansvaret ligger extra tungt på oss. För det vi som då lovade att allt kan bli bättre. Hela Europa är faktiskt beroende av att det här projektet lyckas. Ett havererat Ukraina kan faktiskt sänka hela Europa.

Euromaidan #Lviv I
Det var då…

EU kontra radarparet rasism och sexism

Category: by sophie engström, krönika
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte exakt när det började, men någon gång under tidig tonår blev jag övertygad om att rasism och sexism är det fulaste jag känner till. Det har väl inte hänt mycket med mig sedan dess, för jag tycker fortfarande att det är något som är viktigt att motarbeta. Eller rättare sagt, att med vettiga argument slå hål på illasinnade synsätt.

Men på senare tid har en nykomling seglat upp på min lista. Den heter EU-skeptiker, eller EU-kritikern, eller varför inte EU-missbelåtenhet.

Hur kan då det komma sig att en så främmande fågel plötsligt får dela plats med de två syskonen rasism och sexism? Svaret på det är inte helt enkelt, men jag ska nu göra ett försök att förklara mig.

Rasism och sexism är som jag skrev ovan, besläktade med varandra. De bygger på att man försöker nedvärdera eller missgynna någon annan för att de inte tillhör den grupp man själv tillhör. Man tycker troligen att ens egen grupp är bättre än de andra grupperna, som man därför har bestämt sig för att nedvärdera. EU är visserligen en grupp, men den är ju frivillig på det sätt att man kan lämna den om så behagas. Se bara på Storbritannien.

Men EU-skeptikern, EU-kritikern, eller den EU-missbelåtna bygger ofta sin retorik på snarlik argumentation. Man väljer att lyfta enbart de negativa sidorna, och undanhåller de goda effekterna. Beroende på om du är höger eller vänster så kan du använda olika argument, men något som förenar är synen på EU som ett liberalt projekt som stjäl arbete, slår hål på de nationella gränserna osv. Något annat som förenar är att man är negativ till den fria rörligheten. Och det är här som man nuddar vid radarparet rasism och sexism.

Frånsett några undantagsfall bygger man sin tanke på att det finns de som är sämre, mindre lämpade, fulare eller helt enkelt dummare. Man sätter sin egen grupp framför andra, och tycker att den egna gruppen är bättre och värdigare än de andra. Argumentationen är ibland lika ful som den jag läser bland rasister och sexister. Man bygger sin argumentation alltför ofta på okunskap och käpphästar som inte har med verkligheten att göra. Det mest häpnadsväckande är faktiskt att höger och vänster kraxar precis lika illa. De går i en gemensam gåsmarsch mot avgrunden. Vår avgrund. För de nöjer sig inte med att sänka sig själva. De vill helst dra med oss andra i fallet också.

Det är dock viktigt att tillägga att EU har sina brister. Det finns massor som kan bli bättre. Men om vi ska nå dit hän, måste vi sluta stirra oss blinda på det som är dåligt. Vi måste arbeta och förstärka det som är bra, och samtidigt förändra det som är dåligt. Vi måste sluta inbilla oss att EU inte är vi. Det är väldigt tröttsamt med argumentet att EU är ett elitprojekt. Vad är inte ett elitprojekt? Universiteten är elitprojekt. Fabriker är elitprojekt. Sjukhus är elitprojekt (tur det, för vem vill bli opererad av en amatör?).

Istället för att gnälla på EU, engagera dig. Ta kontakt med organisationer som jobbar med att göra EU bättre. Och framförallt, läs på. Inbilla dig inte att EU är något man förstår framför TVn, på första majdemonstrationen eller genom att skrolla genom Facebook. Det enda sättet är att läsa EUs egna ord, och efter några kämpiga veckor kommer du förstå att du faktiskt har mer att tacka EU för än vad du tidigare förstått.

Bild lånad från Healthier in the EU.

Ukrainas alla olyckor lockar

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Är det Ukraina eller EU som hamnat i en svensk mediaskugga, undrar jag när jag lyssnat på både Studio Ett och Ekot. Jag skrollar sedan genom Text-TV, DNs och SvDs första sidor. Nej, ingenting. Men där kan jag hitta lite nyheter som handlar om EU, så boven är nog Ukraina ändå…

Men det sägs ingenting om dett som verkligen har en stor symbolisk betydelse för ukrainarna. EU-parlamentet har idag godkänt 90 dagars visumfrihet för ukrainska medborgare med biometriska pass. Man gjorde det dessutom med ovanligt stor majoritet. 521 ledamöter röstade för, emedan ynka 75 röstade mot. Kvar finns formella beslut, men det är mycket lite som kan hindra att visumfriheten införs från 11 juni i år.

Men kvar finns en obehaglig känsla. Jag blir nämligen väldigt illa berörd av att goda nyheter som rör Ukraina aldrig når svenska lyssnare, läsare, tittare. De stora mediabolagen fokuserar enkom på de dåliga nyheterna. Det larviga ESC-bråket får spaltmeter efter spaltmeter. Det är som om de nästan önskar att Ukraina har fortsatt dåligt rykte. Och någonstans betyder det att de stora mediabolagen villigt hjälper till med att cementera svenskarnas uppfattning om att Ukraina är ett land med bara sorger och bedrövelser.

Men varför? Är det för att man tror att det inte finns ett allmänintresse för annat än olyckor från Ukraina? Ja, det är ju lätt att dra en sådan slutsats…

Själv väljer jag i alla fall att fira idag! Ett långt arbete med att stärka förbindelserna mellan Ukraina och EU har idag kommit flera steg närmare förverkligande. Det här är som sagt symboliskt viktigt, och borde även ha visst allmänintresse för svenskarna.

Från en hemlös i Europas hjärta

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Härrom kvällen, när jag satt och grubblade över konsekvenserna av Brexit, hörde jag en mumlande röst på gården. Jag gick ut på min balkong och när mina ögon vant sig vid mörkret såg jag att någon låg och sov på en av de balkonger som leder från trapphuset. En stackars trött, förvirrad människa. Och när en obehaglig doft sprid sig upp till min lägenhet, insåg jag att det var en av de mycket trasiga hemlösa.

Första gången jag mötte dem var när jag studerade i Moskva. Vi kallade dem “bonschare”. Tänk nu minns jag inte varför, men det var så vi kallade dem. De där slitna, smutsiga, trasiga människorna som vi oftast såg i närheten av de stora stationerna. Det här är människor, som skadats så av sitt fall, att trots att jag är en sann humanist, ofta vände bort min blick i förskräckelse. Deras lidande och misär var och är så på enormt att om man har det minst uns av empati gör det rent fysiskt ont att se.

Jag minns vid ett tillfälle, som en hemlös kom in i tunnelbanevagnen jag satt i. Han hade förlorat ett ben. Han bad om allmosor. Jag tog upp min plånbok och gav honom så mycket jag tyckte var skäligt till en så sliten man. Jag tror att min gåva förbluffade honom lika mycket som de övriga passagerna på metron. Han kunde inte tacka mig tillräckligt. Det fanns helt enkelt inte ord.

Jag minns hur fruktansvärt hemskt det var när jag insåg att den förfärliga stank av dött och ruttet faktiskt kom från honom. De ynkliga rubel jag stuckit till honom, tog honom ingenstans. De räckte inte till att förflytta hans position ens några millimeter. Och jag minns hur jag i en obetänkt gest på något vis visade honom att jag inte klarade hans förfärliga odör. Jag minns hur jag skämdes, så innerligt, över jag jag inte lyckades behandla honom humant. (Jag skäms över det än idag.) Men främst skämdes jag över att jag hade (och har) det så bra. Att jag, i min värld, inte behöver ängslas av att behöva falla så djupt. Det finns ett skyddssystem därifrån jag kommer, som gör att jag inte tror att det är vidare realistiskt att jag skulle förlora så mycket av min värdighet. Jag tar det för givet.

Det här minnet kom över mig när jag nu satt i min lägenhet i Lviv och kände doften av den hemlösa på min gård. Och hans doft av utanförskap och utsatthet satte igång andra tankar i mitt huvud. “Det är svårt att veta hur bra man har det när man har det bra”, tänkte jag. När jag ligger på en solvarm badstrand i Skåne, hör fiskbåtarnas rytmiska dunk som bäddar in min sommarlektyr i ett hemtrevligt och tryggt panorama, är det svårt att förstå hur bra jag verkligen har det. När jag väl ligger där på stranden tänker jag mer på att det är en sten som skaver, några närliggande strandbadare som kanske stör, solen är för varm eller vinden för kall. Det är mycket sällan, som jag vid sådana tillfällen tänker: “Oj, vad jag har det bra!” Det är väl först senare när jag känner mig otrygg, som jag kommer på att tänka på det där ögonblicket, och längta tillbaka till det.

Ungefär så där gick mina tankebanor den där kvällen, kvällen efter Brexit och med en hemlös som sov på vår gård. Jag är medveten om att många säkert inte håller med mig. Men jag anser att det är alldeles lätt att söka upp fel på EU, och att det är enklare att fokusera på de brister som finns, istället för att komma med genomtänkta förslag om hur vi ska utveckla EU till ett bättre projekt. Sverige hade visserligen en utbyggt välfärd, och ett tryggt samhälle före vårt inträde i den Europeiska gemenskapen. Men redan vid vårt inträde hade världen förändrats. Vår trygghet kan inte ensamt garanteras av oss själva. Och jag vill inte leva i ett sådant Europa.

Jag vill leva i ett Europa som gemensamt arbetar för att ge människor trygghet. EU har en bit kvar till att bli den perfekta gemenskapen, men flera länder i östra Europa har genom sitt inträde i EU faktiskt fått det mycket bättre. Deras rättigheter har stärkts med hjälp av EU. Jag tycker helt enkelt att det är förmätet (och osolidariskt) av oss som fötts i rika länder att inte vilja vara med och ge dessa andra européer en bättre tillvaro. Att nu vilja försvaga eller omförhandla hela EU-projektet är inte bara oansvarigt, det är faktiskt också egoistiskt. Vad vi nu borde göra är att se till att skilsmässan med Storbritannien blir så smärtfri som möjligt. Därefter bör vi ta tag i arbetet att förbättra och utveckla EU till ett bättre projekt.

Det här skriver jag i en stund av oro för framtiden och i en känsla av enorm maktlöshet. Det finns krafter där ute som vill förstöra det finaste jag vet. Vår brokiga europeiska gemenskap. I mitt hjärta är jag visserligen skåning och svensk, men främst är jag europé.

Text och bild: Sophie “Sonia” Engström

Euromaidan #Lviv IV

Läs även Hynek Pallas om Brexit.

Polen till debatt i EU-parlamentet

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter att ha lyssnat till debatten om utvecklingen i Polen i EU-parlamentet har jag några reflektioner. Det första som slår mig är den totala oviljan att förstå varandras argument. Är det så att premiärminister Beata Szydło inte vill svara på frågan om Polen kommer följa ett eventuellt negativt utslag i Venedig domstolen om författningsdomstolen, eller är det så att hennes kritiker, Guy Verhofstadt, inte vill förstå hennes svar? Själv hade jag mycket svårt att tolka hennes svar. Det enda som riktigt fastande var hennes tioafaldiga upprepning om hur glad hon var att vara inbjuden och hur bra det var att debattera. Men att å andra sidan hade ingen i EU med att göra vad som händer “i familjen Polen”.

Men det som främst grep mig var hur Rebecca Harms, ordförande i den gröna gruppen, påpekade vilka som Beata Szydlo applåderade, och vilka som applåderade henne och hennes sympatisörer (ex. Korwin-Mikke), och det är Putins lakejer. De på yttersta höger- och vänsterkanten. Föga lugnande om Putin får mer inflytande i Europa. Och illavarslande att den nya regeringen i Polen inte kan se den problematiken. Jag tror nämligen inte att Korwin-Mikke och hans gelikar går att tämja.

Men det mest upprörande var hur Beata Szydlo använde Ukraina för att betona att man tar sitt europeiska ansvar. Hon hävdade att man tagit emot en miljon ukrainska flyktingar (!) och gett dem beskydd. Den siffran är ren lögn. Vi i Ukraina har cirka en miljon internflyktingar och det totala antalet som flytt Ukraina är 800 000. Ungefär 650 000 av dem har flytt till Ryssland och 81 000 har flytt till Belarus. Återstår gör 60 000. Det är fint om Polen förbarmat sig över dem, men inte är de en miljon!

Fast egentligen spelar det mindre roll om det är sant eller inte. Det som gör mig förbannad är hur Ukrainas inbördeskrig om och om igen  används av andra länders makthavare, men inte för att man vill hjälpa Ukraina, utan eftersom man vill rättfärdiga sig själv.

Det är ännu värre om man rättfärdigar sig med en lögn! Jag är om möjligt ännu mer förvirrad och orolig än jag var före debatten. Beata Szydlo framstod som okunnig, lynnig och ovillig att besvara en enda fråga. Det enda som var förkovrande med debatten var att jag nu har full insikt i hur hopplöst låst situationen är. Polen har fått en skyttegravspolitik. Vedergällningens politik. The winner takes it all-politik, och det lovar inte gott för det polska folkets framtid.

a planet's new way of being
Teckning av Gustav Söderström “a planet’s new way of being” (2012)