viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Min första polska kärleksaffär var den till den polska affischkonsten. Mycket vatten har flutit under broarna över Wisła sedan min första rendezvous med denna unika konstform, men jag minns tilfället som om det vore igår. Det hela tilldrog sig en kylig dag i Warszawa april 1997. Efter att ha irrat runt på gatorna, där en isande vind härskade, lyckades jag slutligen, till min lättnad, hitta Polens enda egentliga museum för affischkonst. Museet finns förfarande kvar och ligger i Wilanów som ligger Warszawas utkant. I skrivande stund är museet dessvärre stängt för underhåll.

Det jag upplevde när jag vandrade genom museets samlingar den där kyliga dagen kan svårligen beskrivas i ord. Något liknande hade jag aldrig tidigare skådat. Uttrycken var på en och samma både väldigt främmande och extremt intresseväckande, och mycket olikt det jag lärt mig kalla för affischer. Den svenska affischkonsten är en extremt avlägsen släkting till denna konstform. Den polska affischkonsten räds nämligen inte att väcka anstöt hos betraktaren, då den burleska humorn alltid ligger på lur. Även när den bara försöker vara söt och tillrättalagd, skymtar en slags skruvad humor fram. Med en konstvetenskaplig term skulle man kunna säga att det som gör polsk affischkonst så särpräglad är dess förmåga att skapa allusion, vilket innebär att konstnärerna skapar en förvanskning av olika fenomen.

Man kan nu med rätta fråga sig hur det blev så här, och svaret till det går att finna de begränsningar i uttrycksformer som polska konstnärerna upplevde under de första åren av efterkrigstidens kommunistiska tid. Alla konstverk ålades en stram socialistisk realism, enligt stalinistisk logik. Man fick alltså bara skapa verk med lyckliga arbetare. Det här ledde till att många konstnärer försökte hitta andra uttryck och de började därför laborera med symbolik och allusioner, och det var särskilt tacksamt inom just affischkonst. När censuren lättade något (efter Stalins död) fortsatte konstnärerna att utveckla denna form, och under 1950-talet grundades så den första affischutbildningen på Konstakademien i Warszawa. Utbildningen betraktades som likvärdig med andra konstutbildningar på akademin, och sålunda kunde den specifika polska affischkonsten utvecklas och förfinas ytterligare.

Men skedde inte samma utveckling i de andra kommunistiska länderna, frågar du kanske nu. Jo, givetvis, men faktum är att när det gäller just affischkonst inspirerades de i många fall av sina polska kollegor. Ryktet om de polska affischerna skulle dessutom leta sig ut genom järnridån och vidare ut i världen. Och det är ju inte att undra på.

Bilderna nedan är från en utställning på konstförening i Kraków. Den pågår dessvärre bara till sista september, men om du är i stan har du ju fortfarande en chans att få se ett litet axplock ur den polska affischkonstens skattkammare. Som en brasklapp kan jag tillägga att utställningen tyvärr innehåller inte de mest utmanande affischerna.

Dagens anteckning – 24 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sista jag ser på kvällen innan jag släcker lampan är Beethovens något syrliga uppsyn, som misstroget riktar sin blick mot någon obestämd punkt. Det här är förvisso möjligen inte helt sant, men ligger så nära de verkliga förhållandena att jag vågar utkora det som sanning. Och när jag slår upp mina ögon på morgonen är det inte helt ovanligt att det första jag ser är Beethoven som fortfarande tittar lite misstroget ut i tomma intet. Nattens sömn har alltså inte påverkat hans sinnelag nämnvärt. Det här leder följaktligen till att jag i mitt inre säger rätt och slätt “Beethoven” varje morgon. Man skulle kunna säga att han helt enkelt väljer ton för dagen. À la bonne heure, det har blivit ett bra sätt att inleda dagen på!

Och hur blev det då så här? Jo, det var en ganska blåsig eftermiddag på den skånska slätten. Jag stånkade fram på Lönnskogsvägen mellan Arild och Höganäs på mammas gamla cykel och hade till min stora lättnad precis sett Väsbys spetsiga kyrktorn skymta fram vid nästa krök. Men när jag så passerade Gösarps byaväg upptäckte jag ett litet skåp som visade sig vara en vägloppis, där husägarna hade ställt ut lite krafs som de inte längre önskade. Och bland dessa oönskade föremål fann jag alltså Beethoven. De hade varit förnuftiga nog att hänga upp honom på en krok så att han surmulet kunde titta ut över det blåsiga skånska landskapet. Trots att hans näsa hade fått sig en törn och att han egentligen inte alls var särskilt lik sig själv, blev jag lyrisk och därmed tvungen att ta med mig honom. Så jag swishade de tio svenska riksdaler som önskades för den största av dem alla, la honom i cykelkorgen och lätt i sinnet trampade jag vidare mot Höganäs. På det sättet hamnade sålunda Beethoven från Lönnskogsvägen i Kraków. Så egentligen tänker jag inte bara på Beethoven när jag varje kväll och morgon ser bysten på väggen, utan även på den skånska slätten.

Under Beethoven syns delar av en handskrift av honom. Det är ett stycke från 1816 för piano och sång med titeln “Ruf vom Berge” (“Rop från berget”) som inte har fått något opusnummer och därmed har katalogiserats som WoO (som står för “Werke ohne Opuszahl” alltså “verk utan opusnummer”) med nummer 147 häftat till sig. Texten är författad av Georg Friedrich Treitschke (1767-1842) och inleds med orden:

“Wenn ich ein Vöglein wär’/Und auch zwei Flüglein hätt’,/Flög ich zu dir!/Weils aber nicht kann sein,/Bleib ich allhier.”

Vilket skulle kunna översättas enligt följande:

“Om jag en liten fågel var/och två små vingar bar,/skulle jag till dig flyga!/Men eftersom det så inte kan vara,/jag får här stadigvara.”

Det finns givetvis en anekdot knutet till styckets tillkomst (så är det ofta med Beethovens verk). En av anekdoterna gör gällande att Beethoven skrev stycket när han stod och beundrade en utsikt tillsammans med en vän vid namn Anna Giannatasio del Rio (1792-1866). Enligt anekdoten ska han rafsat ner några noter i sitt skissblock och rivit ut det och sagt till Anna Giannatasio del Rio att hon skulle skriva basnotraden (alltså de för vänsterhanden). Men det troligaste är att han skrev till nämnda Anna efter en kväll tillsammans, och att hon sparade den som en souvenir. Ungefär som jag gör med min Beethoven jag fann på den skånska slätten.

Dagens anteckning – 23 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I natt anlände hösten. Den drog in över nejden, svepte sin hand över träden, som lydigt lät sina blad färgas efter höstens valda färgskala. Det svenska ordet “höst” ska, enligt källor, egentligen betyda “att skörda” och det är upptaget i det svenska språket sedan 1300-talet. Ursprungligen härrör det från fornsvenskan “høster” som i sin tur är besläktat med forntyskans “harbistaz” som även det betyder “att skörda”. Släktskapet med det engelska ordet “harvest” är dessutom slående, och något som aldrig slagit mig innan jag undersökte ursprunget närmare.

På polska kallas årstiden för “jesień” som kommer från urslaviskans “esenь”, som även det betyder “att skörda”. Andra slaviska språk, så som ukrainskans “осінь” (osin’), är som ni ser också nära besläktade. Men när man söker sig norrut, till Litauen och Lettland, ges man en liten angenäm överraskning. Litauerna kallar nämligen höst för “ruduo”. Deras grannar letterna, är lika motsträviga och säger “rudens” när de åkallar hösten. Man kan rimligen fråga sig varifrån de hämtat detta ord, och till min häpnad finner jag att de låtit sig inspireras av en av höstens viktigaste färger, nämligen adjektivet “rödbrun”, som på litauiska tydligen lyder “rudas” och på lettiska skulle samma ord vara “ruds”. Adjektivet är i sin tur uppfångat från fornslaviskans “rъdrъ”, som betyder “röd”. Sålunda associerar alltså litauerna och letterna till rödbrunt när de använder sina ord för “höst”.

Eftersom dagens tankar tydligen gick till två av våra baltiska vänner känns det självklart att landa hos den litauiska tonsättaren och konstnären Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911), ty igår var det 150 år sedan han föddes. Och som av en händelse skrev han ett fint litet (dryga minuten långt) pianostycke kallat “Ruduo“, som vackert speglar höstlövens färd genom luften. Det är oklart när han skrev stycket, men den är katalogiserad som Čm 5, och torde därför ha tillkommit runt förra sekelskiftet. Jag lägger också till en målning av nämnde Čiurlionis med titeln “Rudenį” (“På hösten”) från år 1904. Som grädde på moset får ni också ett foto på rödbruna blad fångade i Podgórze.

Dagens anteckning – 22 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var först efter att virrat runt en stund bland de trånga gränderna i gamla stan i Stockholm som jag hittade Judiska museet. Egentligen var det mitt andra besök, men förra gången var museet inrymt i lokaler i Vasastan. Idag ligger Judiska museet i Stockholms äldsta synagoga som invigdes 20 år efter att “Sveriges första jude”, Aaron Isaac, fick tillstånd att bo i Sverige. Den som är god på huvudräkning kan sålunda räkna ut att det är 250 år sedan Isaac tilläts bosätta sig i Sverige.

Men som ni såg ovan skrev jag Sveriges första jude inom citationstecken. Orsaken är att det antagligen bodde judar i Sverige långt före 1775. I Hugo Valentins bok “Judarna i Sverige” kan man nämligen läsa att de första judarna kan ha kommit till Sverige redan på 800- eller 900-talet. Enligt Valentin ska nämligen vikingatidens handelsresor söderut även ha inneburit att handelsresande från sydliga länder kom till dåtidens Sverige. Handelsresande på den tiden var, menar Valentin, ofta av judisk börd. Det är dock oklart om några av dessa slog ner sina bopålar, men kontaktytorna fanns, menar Valentin. Dokument från medeltiden visar dock på få belägg för att det förekommit någon större kontakt mellan svenskar och judar. Det är först på 1500-talet som det förekommer en notering om att Gustav Vasa hade en läkare av judisk börd.

Men på 1600-talet började det blåsa upp en debatt om att stänga ute judar från Sverige. Orsaken tycks ha varit uppbyggnaden av Göteborg och planerna på att göra den till en handelsplats, och det fanns de som inte ville se att judar etablerade sig i Sverige. Ett beslut om att inte tillåta judiska församlingar i Sverige togs år 1685, vilket revs upp 90 år senare när Aaron Isaac, efter enträget arbete, fick tillåtelse att bosätta sig i Sverige och grunda en judisk församling.

Inne på judiska museet syns några få besökare, som ledsagas av en kunnig och mycket tålmodig guide, som villigt svarar på alla frågor och med enkelhet bereder ut orden om de svenska judarnas historia. Men egentligen behöver man inte någon guide, ty museet är pedagogiskt och genomtänkt arrangerat. Det enda jag egentligen saknar är bara besökare, då man kan tycka att några av alla de besökare som lunkar omkring utanför synagogans fönster borde våga sig in. Fast det är sant, då skulle det inte vara lika trivsamt där inne på museet.

Nåväl, jag återkommer i tanken till mitt besök på Judiska museet, idag på det judiska nyåret år 5786. Och med följande postning vill jag önska alla mina judiska vänner Shana Tova! Gott nytt år!

Dagens anteckning – 21 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.

Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.

Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.

Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.

Dagens anteckning – 20 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det syns inte en krusning på Wisłas yta, när floden flyter fram denna sena eftermiddag i september. Den ligger helt spegelblank, så när på en fisk som simmar upp mot ytan för att fånga någon stackars insekt som får sätta livet till i jordens eviga och finurligt uträknade kretslopp. Plötsligt stelnar jag till. En svart liten figur flaxar genom luften mot min plats på bron där jag står. Vad är det jag ser? Är det en tornseglare som kommit galet och befinner sig på fel breddgrad? Men till min lättnad ser jag, när den flaxande gestalten girar efter en annan insekt som får sätta livet till, att det rör sig om en fladdermus.

I min värld finns det stora eller små fladdermöss och så finns det de som dricker blod också. Ungefär så långt sträcker sig min kunskap om dem. Men det visar sig att det finns över 1000 arter av fladdermöss, och jag tillhör de hopplöst vetgirigas släkte och måste därför ägna en stund åt att fundera på fladdermöss. Fast nu tänker jag skarva lite i kunskapen som finns om dessa djur, för att inte trötta ut er helt, och istället göra en okvalificerad gissning, och hävda att det jag måste ha sett från bron var vattenfladdermöss.

Vattenfladdermössen lever, föga förvånande, vid vatten. De är ganska små med en vingbredd på 23-27 centimeter. Kropparna är ungefär fyra fem centimeter lång och därtill har den små underarmar och en ganska lång svans. Fast jag tyckte egentligen inte att jag såg någon svans att tala om på de exemplar av fladdermöss jag såg, så det kan kanske ha rört sig om dammfladdermöss. De jagar också vid vatten, är ungefär lika stora som vattenfladdermössen men har däremot en kortare svans. På polska kallas dammfladdermusen för “nocek łydkowłosy” och hur jag än gör kan jag inte översätta det. “Nocek” skulle kanske kunna anspela på “natt” (“noc” på polska) och “łydkowłosy” verkar syfta på något med hår, eller rättare sagt kalvhår. Besynnerligt.

Lika svårtolkat är det polska ordet för fladdermöss, vilket lyder som följer “nietoperze”. Inte ens polackerna verkar vara ense om hur detta ord ska tolkas. Kanske kan det syfta på att det är ett djur som flyger men inte är en fågel. Fågel på polska kallas “ptak”, “nie” betyder “inte”, “to” i detta fall “det är”. Men denna slutsats kan ifrågasättas, ty den förklarar inte det märkliga ordet “perze”, som förvisso liknar “ptak” men är långt ifrån identiskt. I urslaviskan fanns däremot ordet “pyrь” som betydde “eld”. Men inte blir man mycket klokare av den förklaringen, må jag säga.

De två fladdermössen, om de kallar sig för vattenfladdermöss eller dammfladermös låter jag vara osagt, försvinner in i vegetationen längs med Wisła och syns nu inte till med blotta ögat. Och inte går det heller att urskilja deras tystlåtna flaxande bland alla ljud storstaden tar sig rätten att alstra.

Dagens anteckning – 19 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Framför mig breder Beskidernas väldiga kropp ut sig. På dess mjuka kullar syns träden rikta sina kronor mot himlens lena blå nyans. Och mellan kullarna syns samhällena söka sig upp för sluttningarna. Nedanför sluttningarna, vid Beskidernas väldiga fot, syns reservoaren Mucharskiesjön glimma till. Jag tycker mig till och med kunna skönja en båt segla fram över det mörkblå vattnet.

Beskiderna är egentligen inte en egen bergskedja, utan ingår i Karpaterna och används för att beskriva de bergsregioner som formar sig längs med Polens södra gräns, från Tjeckien till Ukraina. Man brukar dessutom dela in Beskiderna i flera olika delregioner och just nu står jag i den del som kallas för Beskid Średni, även Beskid Makowski, i utkanten av byn Stryszów.

Om ursprunget till namnet Beskiderna tvistar tydligen de lärda. En teori menar att Beskiderna fått sitt namn från det albanska ordet “biejskitt” som betyder “bergsskog” och även “bergsbetesmark”. Samma teori menar också att ordet “beskid” syntes första gången på 1400-talet i verket “Historia polonica” av historikern Jan Długosz. Men min ögonsten bland teorier är den som etablerades tidigt 1900-tal av Jan Michał Rozwadowski, professor i lingvistik. Han menade nämligen att namnet kan härledas till – hör och häpna – det gamla nordiska ordet “besked”. I begynnelsen betydde detta ord nämligen “gräns” eller “seperation”. Som en jämförelse kan kan man se till det lågtyska ordet “bescheden”, där en av betydelserna är just “att separera”. Men hur ett nordiskt ord skulle ha letat sig hit verkar den teorin inte förtälja. Nåväl, hur det än förhåller sig med den saken är ett säkert, och det är att det var först på 1800-talet som namnet Beskiderna fick verkligt fäste och började användas av de kartografer som beskrev området.

Det råder en sällsam, eller kanske sällsynt, stillhet över min utsiktsplats mot Beskiderna. På avstånd kan jag förvisso höra hur livet bland människorna där nere fortgår som det ska. Fast det är så pass avlägset att det nästan förefaller vara en hägring. Naturen tiger dock, som den gör så här års. Inga fåglar sjunger längre, frånsett några tornfalkar som tycks ha ett meningsutbyte av något slag.

Och när jag står där och ser ut över bergen och känner hur sensommarens solstrålar värmer min hy, tänker jag att detta kan vara det vackraste jag någonsin skådat. Med min blick smeker jag varje topp, varje dalgång, varje trädkrona som spretar mot himlen, varje spetsigt hustak, varje väg eller tågräls som skär genom landskapet, i en slags visuell omfamning.

Men genom dalgångarna och över kullarna hör jag hur järnvägsbommarna klingar sina taktfasta slag. Det är sålunda dags för hemfärd.