viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I det lilla fiskelägent Domsten vajar blåmunkarnas blomsterknoppar lite nervöst i den bryska nordanvinden från Kattegatt som drar in över ständerna. Deras spretiga fysionomier får mig snarare att tänka på punkare än på munkar, men det är ju bekant för alla och envar att punkare inte existerade när växterna namngavs. Blommornas knoppar fick kanske dåtidens människorna att istället associera till munkarnas huvar eller kåpor. Ja, det är förstås en slutsats av en lekman, då jag inget vet om detta namns etymologi.

Det är mycket oklart om blåmunkarna fanns här i Domsten, när platsens namn sattes på pränt första gången år 1575. Platsen nämndes eftersom det var härifrån som teglet till Kronborg slott i Helsingör togs, och slottet syns faktiskt klart och tydligt från stranden i Domsten (som syns på ett av de bifogade fotografierna).

I min barndom fick jag lära mig att Domsten fått sitt namn från en forntida domarring, men någon sådan har aldrig hittats. Man tror istället att förledet dom- kommer från det tyska ordet “dampf” alltså fuktig, ty norr om fiskeläget fanns det tidigare stora våtmarker. Idag finns givetvis inga våtmarker kvar, förutom alltså i förledet till Domsten.

Man tror att platsen har varit bebodd sedan stenåldern och bronsåldern, men av deras liv och leverne finns inte mycket bevarat. Det är också oklart om man under den tiden var bofasta, men det vet man med bestämdhet är att man var från 1500-talet till våra dagar haft bofast befolkning på platsen. Tidigt försörjde sig de boende som fiskare, men det är också troligt att många arbetade på det närliggande slottet Kulla Gunnarstorp, som byggdes redan på 1400-talet av släkten Parsberg, och övergick på 1500-talet till Tycho Brahes bror Jørgen Brahe.

Sålunda bestod Domstens invånare fram till 1900-talets första hälft av fiskare och bönder, men sedan dess har invånarnas ekonomiska situation förändrats radikalt. Idag tycks det nästan som om den vanligaste dialekten vore stockholmska och bilarna på garageuppfarterna skvallrar om tjocka plånböcker.

En liten bit från blåmunkarna står en grupp blåklockor och slår med sina små blomklockor. Men de som först bosatte Domsten lär nog ha sagt “liden klokke”, ty de var ju som bekant danskar.


Kronborg slott syns i horisonten


Dagens anteckning – 25 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är mannen som går tillsammans med de två småflickorna på sparkcykel som får mig att tänka på det svenska säkerhetstänkandet. Med klar och tydlig röst, med utpräglade, för att inte säga understrukna skånska diftonger, förklarar han varför det inte är bra att cykla fort. Eller “foert”, som han säger. “Om man cyklar fort är det lätt att trilla och slå sig, men om man cyklar långsamt händer det inte lika ofta som man trillar och slår sig” säger mannen, som förfaller vara mycket förtjust i sin deklaration.

Hans röst ljuder över Lerbergets hamn, och hoppar mellan de olika småbåtarna. Faktum är att hans röst hoppar fram över hamnbassängen så som ladusvalorna gör, hit och dit men fullkomligt planenligt. De två småflickorna, med sitt blonda hår som sticker ut under deras stora cykelhjälmar, nickar lydigt jakande till mannens kungörelse. De ska inte cykla fort, tycks deras “ja” innebär.

Nej, jag försöker inte påstå att det svenska säkerhetstänkandet är unikt, men det är faktiskt ofta det första som slår mig när jag kommer till Sverige. Självfallet hör jag liknande uppmaningar från polska föräldrar, eller andra vuxna, sägas till polska barn, men det tycks ändå som om man i det polska samhället, eller i alla fall i Kraków, är villig att ta långt mycket större risker än man är i Sverige. Det går faktiskt inte en dag i Kraków som jag inte ser en halsbrytande manöver, som ofta utförs av cyklister.

Nåväl, för att skaka av mig alla tankar på säkerhet tar jag ett lagom uppfriskande dopp, på säkert avstånd från hamninloppet. Och börjar inte tänka på det här med det svenska säkerhetstänkandet förrän jag får syn på en äldre herre, utrustad med både hängslen och skärp.


Dagens anteckning – 24 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man frågar sig ju ibland hur fåglarna uppfattar våra mänskliga förehavanden. Som när tornseglarna låter sina tjut studsa mellan huskropparna i en tät stad. Eller som när de, som jag upplever just i skrivande stund, i klungor sveper mellan trädgårdarna och deras tjut sugs upp av träden och buskarna. Hur skiljer sig deras kommunikation? Säger storstadens tornseglare samma sak som glesbygdens tornseglare? Eller böjer de eller har de månne en grammatik för sina tjut så att det passar de olika omgivningar? Kan de då ens förstå varandra om de möts i ett tjut någonstans? Eller behöver de någon slags ordbok som bara tornseglare kan läsa?

Och varför väljer de som väljer staden just den miljön? Är det för att de behagas mer av kyrktorn och dess klockors klang? Eller beror det på att de tycker att hustaken, långt ovanför våra huvuden, är mer attraherande än trädgårdar och småhus?

Ingen av de tornseglare som just nu sveper över mitt huvud här i Höganäs har tydligen för avsikt att svara. De har sina sysslor att utföra och är måhända inte intresserade av alla dessa spörsmål. Kanske märker de inte heller någon större skillnad mellan stadens brus och glesbygdens sävliga sorl. Vi är kanske helt ovidkommande för dem.

Det tänker jag nu, när tornseglarna är på väg att låta sina stämmor vila över natten, och låta fiskmåsarna och gråtrutarna skratta sina fanfarer för solens oundvikliga nedstigning.


Dagens anteckning – 23 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland måste man hämta upp tiden. Den går liksom vilse i en och skapar oreda i tankarna. Det är kanske också av den anledningen som jag skriver dagens anteckning, ett försök att grabba tag i tiden, sätta den på plats. Men man behöver inte gå så långt som att man skriver några vilsekomna tankar för att hitta tiden. Ibland har den till exempel tagit sin tillflykt till en tistel, vars ludna blommor målar små molntussar på himlen. Det är förstås bara en tillfällighet att de liknar varandra, men det ser nästan ut som en tanke.

Fast många tycker kanske inte om tistlar, och jag är ganska övertygad om att en del av er höjer ett förvånat ögonbryn när jag säger att tistlar är riktiga kosmopoliter. Ja, det är så man inom biologin kallar dem. Och det beror på att tistlarna är inhemska på stora delar av vår av jord. Det här är en titel som tistlarna stolt delar med andra jetsets inom området, som exempelvis brunråttan.

Mina tankar förflyttas till vassen och där susar det inte alls, utan istället sitter där en rörsångare, som visserligen inte sjunger längre, utan samtalar med en annan rörsångare i en annan vasstuva. Kanske är de släkt på något vis. De kvackar på sitt omisskännliga vis.

Tänk om man ändå vore en rörsångare eller en tistel. Då hade kanske göromålen och orosmolnen formats på ett annat och mer lättbegripligt sätt. Själv känner jag mig just nu mest som om jag vore stämd i en annan tonhöjd än alla andra, ja, som om jag rent av vore transponerande, som exempelvis valthorn eller klarinetterna. Men jag antar att det bara är mänskligt, att känna sig lite som ett transponerande instrument.

Mina tankar är kvar bland olika rör och pipor när jag vänder mig om och får syn på ett päron. Det är förstås bara en tillfällighet, men ser ändå lite ut som en tanke.


Dagens anteckning – 22 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom stadens gator far jag på min cykel, ständigt uppmärksam på bilarnas olika förehavanden eller fotgängarnas och cyklisternas oberäkneliga rörelser. Men när jag inte stirrar stint på andra människors rörelser, söker sig min nyfikna blick upp längs husens fasader, ty där uppe syns nämligen krakowiternads privata små paradis, alltså balkongerna. Jag tror inte att Kraków har exceptionellt vackra balkongodlingar, men de är tillräckligt många för att skänka omgivningen en stunds fröjd bland stadens alla stadsliga göromål.

Det tycks också som om de flesta språk använder samma ord för detta arkitektoniska element som skjuter ut från byggnaderna. På polska heter balkong således “balkon”, och likaså på ukrainska (“балкон”). Till och med den annars så motsträviga litauiskan har ett snarlikt ord (“balkonas”). Vi måste ta oss hela vägen upp till Estland för att hitta något språk som tänker på annat sätt, enär esterna har valt ordet “rõdu” för balkong. Ordet härrör från protoslaviskans ord för rot, vilket är “rodъ”. Det ordet lär i sin tur härstamma från urbaltoslaviskans “radás”. Balkonger är således någon slags rotsak, med ett estniskt sätt att se på saken. Men hur kommer sig då att esterna gjort detta besynnerliga ordval för att beskriva balkong? Det kan man med rätta fråga sig, och kanske beror det på att man ser balkongen som en utskjutande del av en struktur, som liknar rötter, vad vet jag. Något egentligt svar på den frågan har jag sålunda inte.

Estniskan är inte ensam i vår nordiska hemisfär om att gå sin egen väg. De får nämligen gott sällskap av finnarna som valt det säregna ordet “parveke” för sina balkonger. Den enda förklaringen till det jag kan hitta är att ordet kan syfta på det urfinska ordet “parvi”, som betyder ungefär sammanfogade bjälkar. Men jag blir inte särdeles klokare av det och lämnar er därför på denna fina balkong på en av mina favoritgator i Kraków, nämligen Juliusza Lea.


Dagens anteckning – 21 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, jag tycker inte illa om vår samtid. Varje dag umgås jag med mina studenter, som i huvudsak tillhör Generation Z, och det är fängslande att se hur de tar sig an uppgiften att forma framtiden. Till skillnad från många i min egen generation har jag inte svårt att förhålla mig till deras sätt att kommunicera, som på många sätt skiljer sig från både Generation X och den senare Y. Enligt min mening har vi möjligen olika sätt att tolka vår samtid, men det betyder inte att någon har mer rätt än den andra.

Det här var också något jag tänkte på idag när jag läste recensionen av Yvonne Hirdmans sommarprat. Enligt recensenten kritiserade Hirdman den unga generationens feminister som, enligt Hirdmans tolkning, fokuserar i för stor utsträckning på sexualitet och friheten att välja kön, istället för jämställdhet på arbetsmarknaden. När jag läste det började jag genast att tänka på Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven. Nej, steget är inte så långt som ni tror.

När Beethoven, som ung pojkspoling, kom till Wien var hans målsättning att få gå i lärdom hos Joseph Haydn, som var den tidens främste tonsättare. Men det var en relation kantad av dispyter. Det skulle nämligen snart visa sig att Beethoven inte alls var imponerad av Haydns tonsättarkonst. Faktum är att Beethoven lär ha sagt att Haydn inte lärde honom någonting av värde. Haydn i sin tur tyckte att Beethoven var något uppblåst och bakom Beethovens rygg kallade Haydn honom lite skämtsamt för “Der Große Mogul”.

Öknamnet “mogul” anspelade inte på folkgruppen mongoler, utan på deras regenter som kallades för just för “den stora mogulen”. Det går egentligen bara att spekulera kring varför Haydn gav Beethoven detta smeknamn, men en inte helt otänkbar orsak kan ha varit att Beethoven vid något av deras möten, sin vana trogen, hade domderat och sagt hur han tyckte saker och ting, och då särskilt musik, skulle vara eller skapas.

Ett annat exempel på hur kärv deras relation var går att finna vid tidpunkten för publiceringen av Beethovens första alster. Beethoven hade vänt sig till Haydn för att få en bedömning av hans tonsättningar som han ville få publicerades. Bland de verk han bad Haydn att titta på fanns hans första pianotrio som sedermera skulle få opusnummer 1. Beethoven var övertygad om att Haydn i det verket skulle se den unge tonsättarens stora talang. Men till Beethovens stora besvikelse avrådde Haydn Beethoven från att publicera pianotrion. Beethoven blev, också sin vana trogen, rasande och trots Haydns avrådan var det just den pianotrion som han publicerade som första verk år 1795. Det skulle visa sig vara ett klokt val av Beethoven, ty trion gjorde snart succé.

Men varför ville Haydn avråda Beethoven från att publicera verket? Var det för att han på många sätt var en gårdagens man, och att han inte förstod verket? Eller var det en rivalitet mellan de båda som låg till grund för hans utlåtande? Och om Haydn nu tyckte trion var så undermålig, varför blev han då upprörd när Beethoven inte lät underteckna trion med orden “Haydns elev”, som många andra av Haydns elever hade gjort?

Man kan också tillägga, för att illustrera deras motsättningar, att det som Haydn ansåg vara mest irriterade med Beethoven var att han inte bar peruk, utan lät sin yviga kalufs härja helt fritt. Vilket hårresande ofog, kan Haydn kanske ha sagt.

Haydn och Beethoven tillhörde olika generationer, med olika sätt att se på musik (och frisyrer), men de båda har gått till eftervärlden, trots, eller kanske snarare, tack vare deras meningsskiljaktigheter.


Dagens anteckning – 20 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Namnet på floden, som skär genom det polska landskapet från söder till norr, gäckar fortfarande språkforskare. Dess etymologi är nämligen inte glasklar. Wisła, som floden bekant heter, har märkvärdigt nog inte någon direkt betydelse i det polska språket. Namnet nämndes första gången för över 2000 år sedan, och dess latinska namn (Vistula) kan tydligt ses på den romerske fältherren Marcus Vipsanius Agrippas kartor. Men varifrån namnet härrör är alltså oklart. Det kan både finnas ett indoeuropeisk eller ett preindoeuropeiskt ursprung till namnet. Några menar dock bestämt att ordet stammar från det preindoeuropeiskt ordet “weys” som betyder “att flyta långsamt”. Det fanns också tidigt flera olika stavningar på Wisła och exempelvis den grekiska astrologen Klaudios Ptolemaios, som levde på 400-talet, använde den grekiska stavningen vilket lyder “Ouistoula”.

Drygt tusen år senare skulle den polske historikern Wincenty Kadłubek istället utgå från det litauiska ordet för “vatten” (vanduõ) och ge floden namnet Vandalus. Den som känner slavisk mytologi börjar nu kanske tänka på Wanda, prinsessan som enligt legenden ska ha dränkt sig i floden. Namnet Wanda kan faktiskt härledas till vatten, men andra teorier menar att det kan förknippas med venderna, ett västslaviska folk som under den tidiga medeltiden bodde i Vendland, alltså nära dagens Szczecin. Andra menar att Wanda kan betyda “slavisk kvinna”, men en del är av den bestämda uppfattningen att det rätt och slätt betyder “ett fiskspö”.

Nåväl, låt oss lämna Wanda och återgå till Wisła. Jan Długosz, en annan känd polsk historiker, skulle på 1400-talet utgå från Wisłas källa som kallas Biała Wisełka. Biała betyder “vita” och vissa menar att namnet därför kommer från dess skummiga forsar. Men även denna teori har ifrågasatts och på 1800-talet menade man att namnet härrör från det grumliga vatten som uppstår efter regn på platsen vid Wisłas början.

Ja, så här kan man hålla på, men hur mycket vi än gräver ner oss i Wisłas etymologi, lär hon fortsatt trotsa vår vetgirighet genom att tiga stilla. Vad vi däremot vet med bestämdhet är att hennes långa och blöta fysionomi sträcker sig över 100 mil, och vid mynningen i Östersjön flödar det ungefär 1000 kubikmeter i sekunden. Genom Polen besöker hon flera av de mest betydelsefulla städerna i Polen, så som Kraków, Sandomierz, Warszawa, Płock, Toruń, Gdańsk och många därtill.

På flera ställen längs med Wisła finns det slussar, vilket gör att det inte är enkelt att färdas längs med floden med båt. Men ett ambitiöst projekt har för avsikt att skapa en 1200 kilometer lång cykelväg längs med hela floden, så man skulle kanske ta en cykelsemester längs med floden. Det blir en del trampande må jag säga, och för mig som oftast inte cyklar fortare än 10 km/h, och helst inte mer än fem till åtta timmar per dag, skulle behöva trampa på mellan 24 och 15 dagar. Förutsatt att jag inte får punktering, vill säga.


Här färdas dock cyklar över floden och inte längs med den