Centraleuropeisk skönhet – viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

“Är det här normalt?” frågade min tyska kollega för en tid sedan. Ja, är det normalt, tänkte jag, innan jag svarade “vad är normalt här?” Hennes fråga gällde något så odramatiskt som vädret. Ty det har ställt till det för oss här i Lviv. Sedan vi gick in i 2019 har vi bara haft några små fläckar av blå himmel. Solen har inte gjort sig besväret att besöka oss i vår centraleuropeiska periferi.

Det är vinter, intalar jag mig. Men trots det har jag svårt att uppbringa en liknande vinter under den ändå begränsade tid jag tillbringat här. Mitt inre spelar upp massor av soliga vinterdagar under tidigare vintrar. Sådana där när snön gnistrar som om den gömde en eftertraktad skatt. Kanske spelar minnet mig bara ett spratt.

Märkligt nog klagar jag inte. Det har börjat kännas hemtamt. Den här centraleuropeiska grå himmeln. Ty den är särdeles säregen, den grå himmeln här på våra breddgrader. De grå nyanserna är som en egen palett. I varje nyans finns en egen klang som ljuder märkbart centraleuropeiskt. Allt är tydligt, utan att för den sakens skull plåga oss med att bära en enda skarp linje.

Det är också lite som att färdas i tid. På mina vandringar genom staden ser jag helt tydligt hur det varit. Nuet och dåtiden har sammanstrålat på ett föredömligt sätt. Jag är både här och då på samma gång. Fotografier från förr känns nu helt aktuella.

Min eviga, och uttjatade dröm, om att få resa i tid, har således förverkligats genom att vädret spelar oss ett intressant spratt. Det har till och med gått så långt att jag räds den dagen solens strålar letar sig genom vårt centraleuropeiska grå töcken. Då måste jag kliva in i nutiden. Böja mig för dess skuggor och skarpa linjer.

Då, när solen träder in, och fräter ut alla grå nyanser, kommer jag att sakna denna tid, den där vi får vandra utan att hotas av skuggornas dal.

Och frågan om det är normalt, är på sitt sätt fullkomligt irrelevant, ty både jag och min tyska kollega vet ju innerst inne att vi befinner oss här eftersom vi ändå tycker att “normalt” kan bli ganska tjatigt.

Nu som då.

(Läsningstid: 4 minuter)

Det är ju förfärligt längre sedan nu, men när jag växte upp fick jag ofta höra att svenska kvinnor var de vackraste i världen. Det fanns till och med något slags konstigt idiom ute i världen. “Vackra svenska flicka”, lydde det.

Jag försöker nu dra mig till minnes om det någon gång sades till mig, men jag kan bara hitta olika anekdoter avlagda av avlägsna bekanta, så som sådana på TV eller i någon blaska. Däremot minns jag några med annan landsbeteckning som antog en förvånad uppsyn när jag tillkännagav att jag bar en svensk nationalitet. “Jag trodde du var från Tyskland”, sa de ofta. (Om de inte slog fast att jag kom från Nederländerna, Belgien, Danmark eller vid mer sällsynta tillfällen Polen.) Jag måste medge att jag inte blev särdeles beklämd över deras ovilja att förknippa mig med Sverige, ty det här tilldrog sig under den tiden då jag hade ett mycket typiskt svenskt förhållande till det pass jag ägde – jag var fullkomligt opatriotisk.

Men trots det kände jag ändå ett litet sting av besvikelse. Betydde det alltså att min nationalitet inte ens dög till att göra mig vacker, gnällde en inre röst, som närdes av tanken att kvinnor först och främst ska vara vackra. Givetvis protesterade jag mot den delen av mig själv som sa mig att skönheten hos en kvinna är det enda som är av värde, men det fanns ändå alltid ett litet tvivel där. Även när jag tvärsäkert sa mig själv att utseendet inte spelar någon roll.

Jag vet inte riktigt när tanken om “vackra svenska flicka” försvann, men helt borta är den ur vår allmänna diskurs. Den bara upphörde att höras. Vad som var orsaken är för tröttande att sia om, men inte tror jag det var när jag tilldelades pensionärskort på Kosmo (en affärskedja som säljer rengöringsmedel och kosmetika). (Tilläggas bör att jag varken uppnått pensionsåldern i en ukrainsk eller i en svensk kontext, men jag har ändå förärats denna medalj för dem i silveråldern.) Nuförtiden är det tydligen de svenska männen som är de mest eftertraktade. “Vackra svenska pojke”, får de kanske höra efter sig när de semestrar på Mallorca.

Nå, anledningen till att jag började tänka på den svenska flickan glansdagar, var när jag hörde mina studenter berätta vad som utmärkte Ukraina. Förhållandevis många angav de ukrainska kvinnornas skönhet som en av landets största tillgångar. Eftersom jag har tilldelats pensionärskort på Kosmo, kunde jag luta mig mot någon slags erfarenhet jag inte trodde fanns. Den visa tantens erfarenhet. Ty jag började genast att fungera på vad detta gör med de unga kvinnor, och män, som får sig itutat att kvinnorna är vackra, emedan männen inte omnämns i samma andetag. Vad betyder det för dessa unga människor att bära en självbild som bygger på den ena parterens skönhet? Vad händer med alla de unga kvinnor som inte passar in under rubriken “vackra”? Får de också höra att de ser ut att komma från Tyskland? Vad gör det med dem? Det enda råd jag kan ge dem är att när de får pensionärskort på Kosmo blir det där med påstådd skönhet faktiskt helt irrelevant.

När bilden av den vackra ukrainska kvinnan uppkom vet jag inte, men min teori är att promotionvideon för forbolls-EM 2012 bär viss skuld. En stilla undran är nu om något svenskt snille gjorde en liknande kampanj? Eller ska vi ställa Ingmar Bergman i skamvrån även för det? (Jag tänker främst på Sommaren med Monika).

Jag inte är helt övertygad om att det är ett lyckat drag att göra ett lands kvinnor till en levande reklampelare. Det är väl kanske en och annan som lyckas passa in och glädjas, men förr eller senare hinner alltid pensionärskortet på Kosmo upp även den.

Och de svenska männen då, kanske du säger. Varför tjatar hon bara om kvinnorna? Ja, även de svenska männens attraktionskraft kommer att flaga och skrumpna med ett pensionärskort i hand. Ingenting varar ju för evigt. Runt hörnet står redan någon annan arketyp i startklossarna. Mitt tips är att den tillfälliga trofén kommer frambäras av någon centraleuropeisk karl. Ty de är väl ännu så länge de enda som inte förärats snyggingens epitet.

På en skåpslucka i mitt kök, två ukrainskor i samspråk av Olena Kultjytska, någon som paketerar surströmming och två fagra polska män på solsemester. Samt chilin, de senare är de helt okonstlada skönheterna!

viewpoint-east.org

En centraleuropeisk grå skönhet

En centraleuropeisk skönhet