• Dagens anteckning – 17 november 2026

    Dagens anteckning – 17 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är måhända för att jag känner till hennes oväntade och sorgliga bortgång, som gör att jag alltid tycker att det vilar ett sorts sorgens skimmer över Eva Bonniers målningar. Men egentligen är det orätt att läsa en människas liv bakifrån, alltså från döden till födelsen, men vi tenderat ju att se på de bortgångna på det viset.

    Man skulle dock kunna säga att Eva Bonnier föddes med mycket goda förutsättningar för ett långt och lyckligt liv. Hennes far var nämligen den förmögna förläggaren Albert Bonnier, och hon kom alltså från en av de mest välbeställda svenska familjerna. Familjen Bonnier hade ett judiskt ursprung, och kom till Sverige tidigt 1800-tal för att verka som bokhandlare.

    Eva föddes på denna dag år 1857 och var det tredje och sista barnet i Albert och hustrun Bettys barnaskara. Att driva ett bokförlag under mitten av 1800-talet var en lukrativ affär, och det berodde förstås främst på att läskunnigheten bland folk ökade lavinartat. Konsten att läsa var inte längre något som bara de rika förfogade över. Och i takt med att faderns förmögenhet växte såg också barnens framtid allt ljusare ut. Men det var aldrig tal om att Eva eller hennes syster Jenny skulle få driva förlaget vidare efter fadern, utan den uppgiften ålades sonen Karl Otto.

    Eva Bonnier fick istället utveckla sina konstnärliga färdigheter och det genom att studera måleri. Som 20-åring kom hon in på Kungliga Akademiens konstutbildning, men likt andra kvinnor tilläts hon inte studera tillsammans med männen, utan hon och de andra kvinnorna var förpassade till en egen avdelning.

    Under praktiskt taget hela 1880-talet var Eva Bonnier bosatt och verksam i Paris, som vid denna tid hade en hart när magnetisk dragningskraft på skandinaviska konstnärer. Åren i Paris tillhör hennes mest produktiva och det var också här som hon skulle forma sitt alldeles egna personliga uttryck i måleriet. Hon skulle under denna tid dessutom ingå i flera utställningar och hennes ryktbarhet nådde hela vägen till Sverige.

    Hennes alster består i huvudsak av porträttmåleri, men hon skildrade även kvinnor i samspel som till exempel i arbete med olika hantverk. Hon hyste därtill även ett särskilt intresse för att avbilda människor som låg inför döden. Betoningen i hennes måleri ligger på realistiska framställningsar, men de bebos även av en särpräglad uttrycksfullhet som man lätt lär sig att känna igen. Som betrakare sugs man oundvikligen in i hennes värld, där kvinnorna nästan alltid står i centrum. Männen betraktas däremot lite mer på avstånd.

    Genom hennes sätt att skildra sin omvärld får man en känsla för att hon var en självständig och orädd kvinna. Ett sådant karaktärsdrag var vid denna tid (och tyvärr fortfarande) inte något som männen sökte. Men Eva fann en själsfrände i skulptören Per Hasselberg. De var till och med förlovade under en tid, men den bröts av oklar anledning. Två år senare gick Per Hasselberg hastigt och oväntat bort. Efter sig lämnade han en dotter, flickan Julia, genom en utomäktenskaplig relation. Eva valde sålunda att adoptera flickan, men det finns tyvärr ingen information vad som hände med flickans mamma.

    När Eva Bonniers far gick ur tiden fick hon ett ansenligt arv, och hon skulle med det inrätta en donationsfond för utsmyckning av Stockholms offentliga rum. Och under hennes sista levnadsår kom hon att helt inrikta sig på denna gärning, att ta konsten ut ur salongerna till människorna på Stockholms gator och torg.

    Men under en stor del av sitt liv tycks det som om depressionens mörka skugga jagade henne. Och det var möjligen den som hann ikapp henne den där ödesdigra dagen i januari år 1909. Under en resa till Köpenhamn drabbades hon av en svår förkylning, och vissa källor anger att hon under en febertopp kastade sig ut från hotellfönstret och störtade mot gatans hårda stenar och mot sin egen död.

    Men som jag inledde dagens anteckning med, så är det orätt att låta minnet av en människa präglas i alltför stor utsträckning av deras tragiska frånfälle. Låt oss istället minnas Eva Bonnier som den modiga och självständiga kvinna hon var, och för den konst hon spred, både hennes egna alster och de verk som genom hennes försorg finns att skåda på allmän plats i Stockholm.

    —
    “Sömmerskor” från 1887, samt ett självporträtt från 1886.

    Några källor:
    https://skbl.se/sv/artikel/EvaBonnier

    https://evabonniersdonationsnamnd.se

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Eva_Bonnier


  • Dagens anteckning  – 16 november 2026

    Dagens anteckning – 16 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Just nu gör november sitt bästa för att behålla sin placering i kategorin för de minst uppskattade månaderna. Där kamperar den med andra hopplöst charmlösa månader som exempelvis december och januari.

    Det händer faktiskt att även februari och mars gör små artighetsvisiter, men de är aldrig stadigvarande i denna kategori. Både februari och mars har ju det gemensamt att de kan skryta med ljuset, men annars är det väl inte så mycket bevänt med dem heller.

    December yvas gärna vitt och brett över att den har julen, men det är ju bara en tröst för dem som firar denna hopplöst repetitiva högtid. Och januari kan nog drabbas av högmod då den stoltserar med att den gör slut på densamma, jag menar alltså julen.

    Men november äger ingenting av detta. Den har inga högtider som är något att hänga i julgranen och ljuset har den tydligen ingen förmåga att bli sams med. November och ljuset håller sig helt enkelt på varsin kant.

    November, så överdrivet moloken med sin uppenbara fixering vid lövfällning, tilltagande mörker, ihållande regn, kyliga vindar och mörka skyar. Varför är den en sådan dysterkvist? Vad är det för trauma den bär på? Har den månne någon gång blivit illa behandlad av ljuset, av trädens gröna blad, av molnfria himlar eller den lätta och ljumna sommarbrisen?

    Bäst vore ändå om november tog sig i kragen och utan vidare spisning började gå i terapi. Det skulle förskona oss från alla dessa onödigt höstliga prövningar.


  • Dagens anteckning – 15 november 2026

    Dagens anteckning – 15 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Man kan med viss rätt fråga sig vem som var Gustav Mahlers (ja, nu är vi där igen, men felet är inte mitt utan en konsert med Sinfonietta Cracovias, som ikväll gick i Mahlers fotspår) inspirationskälla, och jag skulle inte hålla det alltför otroligt att det vid sidan av honom själv faktiskt skulle kunna röra sig om Franz Schubert. För att styrka ett sådant påstående kan man peka på att Gustav Mahlers tonsättarkonst liksom Schuberts innehåller flera sångcykler, samt att det var Mahler som lyfte upp Franz Schuberts symfoniska verk ur glömskans gömslor. Därtill gav sig Mahler i kast med att orkestrera Schuberts näst sista stråkkvartett, den legendariska “Döden och flickan” (nr 14, D. 810).

    Mahler inledde arbetet med att orkestrera “Döden och flickan” för större stråkorkester under hösten 1894, och det var i huvudsak andra satsen som han fullbordade. Arrangemanget av den satsen skulle ha sitt uruppförande i november i Hamburg samma år. Men mottagarsndet blev extremt kyligt, för att inte säga frostigt, och det ledde till att Mahler aldrig fullbordade arbetet med orkestering av hela stråkkvartetten. Han lär dock ha gjort en ganska utförlig skiss för de andra satserna, men det var bara den andra satsen som gavs en mahleriansk karaktär.

    Under kvällens konsert, där detta arrangemang uppfördes av Sinfonietta Cracovia under ledning av sympatiske John Axelrod, erfor jag just hur Mahler satte sin tydliga prägel på Schuberts kvartett. Som så ofta med Mahler, vilar det en mustig elegisk stämning över verket, något som jag inte förknippar med Schubert. De övriga satserna har dock en svagare sammansättning och förefaller inte alls lika fylliga, trots att de har sina förtjänster.

    Under kvällens konsert fick vi höra ytterligare en orkestering för stråkorkester signerad Mahler, nämligen den av Ludwig van Beethovens stråkkvartett Serioso (op 95). Arbetet inleddes ungefär samtidigt som “Döden och flickan”, men det skulle dröja några år innan han fick möjlighet att framföra den för publik. Mahler hade hunnit flytta till Wien och man måste ju tillstå att det var ganska modigt (på gränsen till dåraktigt) att försöka smickra den konservativa publiken i Wien med ett så djärvt grepp som en orkestering av Beethoven. Och inte blev det några stående ovationer inte. Vissa källor anger att det utbröt ett fasligt buande och till och med handgemäng i publiken, där musikerna skickades ner till parketten för att hejda publiken från att rusa upp på scenen för att slita Mahler i stycken.

    Efter sådana mottagande av hans orkesteringar av Schuberts och Beethoven stråkkvartetter är det lätt att förstå att han la sina alster på hyllan. Och även om jag är en inbiten mahlerian måste jag medge att jag nog föredrar Beethoven och Schubert i sina egen utsmyckningar, och att jag likaså föredrar Mahler när han är rätt och slätt Mahler. Under kvällens konsert fick vi också ett litet smakprov på hur Mahler lät när han var sig själv, nämligen med hans Adagietto ur den femte symfonin. Detta är dock den sats av Mahler som jag har svårast för.

    Orsaken är (förstås) inte Mahlers musik, utan hur den presenteras. Man brukar nämligen kalla satsen för Mahlers kärleksförklaring till sin unga hustru Alma Mahler. Men i mina öron hör jag ingen människa upprymd av kärlek, det är helt enkelt outhärdligt där inne, att lyssna på tonernas smärtsamma färgklanger, där harpan och violinernas andnöd suger allt syre ur mitt blod, och där jag skönjer rädsla snarare en förtröstan. Om det var Mahlers kärleksförklaring till Alma förutspår den de mest fruktansvärda kval en människa kan tänkas genomleva. Det vore snarare rimligt att kalla satsen en framställning av inre smärta och lidande.

    Men å andra sidan är väl lidelsen och ett slags lidande, något som Mahler måhända skulle kunna ha skrivit under på.


    Konserten tillägnades offren för förra veckans tragedi i Kraków.


  • Dagens anteckning – 14 november 2026

    Dagens anteckning – 14 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    På den kyliga novemberhimmeln hänger en nästan nyfödd måne, vars krökta form vippar ner, som om den var stadd att sätta sig till rätta för att vila en stund. Månne har den tänkt att kontemplera över alla stjärnbilder eller så har den fått korn på en astroid. Ty dessa är som alla vet förfärligt många. Bland alla dessa finns asteroiden 9331 Fannyhensel, som kretsar i en omloppsbana runt solen, någonstans mellan Jupiter och Mars. Den är med andra ord uppkallad efter dagens jublar Fanny Hensel, född Mendelssohn (1805-1847).

    Man brukar beskriva Fanny som Felix Mendelssohns ytterst begåvade syster, men mer rättvisande vore att kalla henne för det hon verkligen var, nämligen tonsättare och pianist. Under sin livstid skulle hon skriva runt 460 verk, och flera av dessa bär spår av det nära samarbete och kunskapsutbyte som hon hade med sin mer namnkunnige bror.

    Fanny föddes i Hamburg och familjen var en kulturell och frisinnad judisk familj. Hennes farfar var den kände filosofen Moses Mendelssohn, som under 1700-talet la grunden till den judiska upplysningen och betraktades som en av främsta bland judar i Europa. Men varken Fanny eller Felix skulle uppfostras enligt judiska läror och de skulle aldrig vara praktiserande judar. Antisemitiska strömningar härjade då, som nu, i Europa och familjen ville undervika att olika kampanjer riktades mot dem. Därav döptes Fanny som 11-åring, och resten av familjen, i den protestantiska kyrkan. Men trots detta skulle familjen ha kvar starka band till judendomens sociala och moraliska värderingar.

    Det stod tidigt klart att Fanny bar en musikalisk begåvning och den liberala familjen såg till att ge henne möjlighet att utveckla sin talang. När hon var 14 år behärskade hon “Das wohltemperierte Klavier” av Johann Sebastian Bach, ett oerhört krävande verk med 24 preludier och fugor. Flera prominenta lärare kom till hennes hem för att undervisa henne och senare skulle hon även resa till Paris för att studera piano innan hon återvände till Berlin, där familjen nu hade slagit sig ner.

    Vid denna tid hade hon redan skrivit sina första verk då hon tillsammans med sin bror studerade komposition för Carl Friedrich Zelter. Hennes första bevarade tonsättning “Ihr Töne schwingt euch fröhlich” tillkom 1819. Det är troligt att verket framfördes i hemmet då familjen arrangerade söndagskonserter med erkänt skickliga musiker där nya tonsättningar ofta fick sina uruppförande. Både Fanny och Felix var dessutom solister under dessa kvällar, och Fanny fick beröm för sin skicklighet som pianist. Någon lär till och med ha yttrat att hon “spelade som en man”, antagligen menat som positivt beröm.

    Men trots att hon hade liberala föräldrar var det inte tu tal om annat än att hon skulle gifta sig. Någon karriär som tonsättare eller pianist kom inte på fråga. Hon hade redan förälskat sig i konstnären Wilhelm Hensel, och de skulle senare gifta sig. Wilhelm uppmuntrade Fanny att fortsätta att skriva musik och utveckla sin färdighet som pianist, men hennes alster framfördes praktiskt taget bara i hemmets vrå. Vid ett enda tillfälle ska hon ha haft ett offentligt framförande som pianist, där hon spelade sin brors första pianokonsert.

    Samtidigt gjorde brodern Felix en kometkarriär i stora världen, men han var alltid noga med att skicka brev hem till sin syster. Det var också ofta hon som fick titta på och kritiskt granska hans tonsättningar. Fanny hade därför en stor betydelse för Felix tonsättarkonst och man har i efterhand försökt slå fast i hur stor utsträckning han lät sig inspireras av sin syster.

    Fanny Hensel lät publicera sitt första opusnummer (Sechs Lieder für eine Singstimme mit Begleitung des Pianoforte) år 1846. Stycket är en sångcykel på sex sånger med piano. Och nog skulle hon ha publicerat några fler av sina totalt 466 verk om hon inte hade ådragit sig en hjärnblödning i vars sviter hon sedan somnade in vid blott 41 års ålder.

    När Felix hörde om sin systers död blev han förkrossad. Hans svaga kropp var redan märkt av år av stress och press, och systerns död var ett hårt slag, vilket måhända påskyndade hans frånfälle bara ett halvår senare.

    Om jag skulle välja något ur Fannys väldiga katalog en sådan här dag, tror jag att det skulle bli hennes underbart stormiga och eldiga pianotrio (op 11) som tillkom under hennes sista levnadsår. Trion är häpnadsväckande egensinnig och det finns de som menar att den är en av Fanny Hensels mest imponerande tonsättningar.


    På teckningen syns Fanny Hensel enligt Wilhelm Hensel.


  • Dagens anteckning – 13 november 2026

    Dagens anteckning – 13 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är när jag precis har beställt in en kopp kaffe och mitt veckovisa sockerintag, som idag är en sernik wiedeński (slött översatt med “wienerostkaka”), som mina öron spetsar in sig på det låga bruset från högtalarna. Ty genom sorlet av de kvinnliga besökarnas kafferep (jag noterar bara två tystlåtna män i lokalen) hör jag Mieczysław Foggs välkända stämma.

    Varje person som någon gång intresserat sig för Polen, om så bara för en liten gnutta, har nog uppfångat denne herre med sin lena och mjuka baryton.

    Sången som gör förtvivlade försök att bryta genom de glada kvinnornas konstanta samspråk är en av hans mest kända örhängen “Jesienne róże” (Höstrosor). I min fantasi kan varje polack denna sång utantill, och om man så väckte dem mitt i natten skulle de alla börja sjunga “Jesienne róże” med lika varm och mjuk stämma som självaste Mieczysław Fogg. Fast det är ju bara i min fantasi.

    Mieczysław Fogg, med den sammetslena barytonen, föddes som Mieczysław Fogiel på förra seklets andra år i Warszawa. Ingen i familjen ägnade sig åt musik, fadern var ingenjör vid järnvägen och modern kom från en skomakarfsmilj. Den unge Mieczysław valde att gå i faderns fotspår och således tog han tjänst vid järnvägen.

    Men av någon anledning började han samtidigt sjunga i en kyrkokör. Och under en repetition till en julkonsert fick den kände teatermannen Ludwik Sempolinski upp ögonen, eller kanske snarare öronen, för Mieczysławs vackra röst. Sempolinski tyckte dock att Mieczysław behövde slipa sina drillar och uppmuntrade honom därför att skola sin röst hos en sångpedagog.

    Utbildningen måtte ha varit lyckad, ty snart stod arrangörerna och körledarna på kö för att få anlita Mieczysław, som i samma veva hade bytt ut sitt efternamn Fogiel till det mer slagkraftiga Fogg. Under mellankrigstiden var han måttlöst anlitad och han fick resa land och rike runt för att framträda, med bland annat sånger som “Jesienne róże” eller den lika kända “To ostatnia niedziela” (Den sista söndagen). Den sistnämnda är en obeskrivligt sorglig tango som handlar om en man som ber sin älskade om en sista söndag innan de går skilda vägar.

    I oktober 1938 medverkade Mieczysław Fogg i den första polska TV-utsändningen, något som utan tvivel illustrerar hans enorma popularitet.

    När andra världskriget bröt ut tog Mieczysław först till flykten, men skulle senare återvända till Warszawa. Han uppträdde flitigt, och var välkänd för de flesta. Men trots att han var en namnkunnig person verkade han även inom den polska motståndsrörelsen, och var dessutom soldat i den underjordiska armén, kallad hemarmén. Mieczysławs pseudonym var passande nog “ptaszek” som är ett diminutiv av ptak (fågel), och betyder “liten fågel” eller “fågelunge”, vilket torde anspela på hans sångröst.

    Men Mieczysławs motstånd mot tyskarna skulle sträcka sig ännu längre och han försörjde därför flera av sina judiska vänner, och gömde därtill den judiske tonsättaren och dirigenten Iwo Wesby samt dennes familj till krigsslutet.

    Efter kriget öppnade Mieczysław Fogg en musikbaren i Warszawa som var den enda i sitt slag i den sönderbombade staden. och han skulle fortsätta sitt värv som sångare fram till sin död 1990. Under sin 60 år långa karriär uppträdde han hart när 16 000 gånger och framträdde i nästan alla europeiska länder och turnerade i Brasilien, USA, Kanada, Australien, Israel och flera andra länder. Och genom sitt flitiga uppträdande och sina trollbindande sånger har Mieczysław Fogg också blivit synonym med polsk 1900-tals kultur. Man torde nog kunna påstå att utan Mieczysław Fogg vore Polen inte riktigt polskt.


    Boken jag läste på fiket var som synes (ursäkta att bilden är lite suddig) om en helt annan legend, nämligen Franz Schubert, och egentligen hade jag tänkt att kontemplera över Wien, Schubert och sernik wiedeński, men Mieczysław Fogg ville uppenbarligen annat och beslöt sig för att ta över dagens anteckning.

    Övriga foton: reklam för Mieczysław Foggs musikbar bland ruinerna i Warszawa. Samt ett foto på Fogg själv.


Archives: