viewpoint-east.org

Beväpnad med ett leende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

заходьте ще! (Kom åter!) är ett ordpar som ofta följer mig ut genom dörren till den butik jag besökt i Lviv. Det tycks inte spela någon avgörande roll om jag bidragit till att stärka deras kassa avsevärt, eller om jag endast efterlämnat smulor från min börs.

Det är dessutom en procedur, som upprepas hart när varje gång jag går för att fylla på mitt skafferi eller kylskåp. Ett litet leende från mig leder, utan omsvep, till dylik rörelse med munnens muskler från butikens expedit.

Det här sker i princip varje gång jag utför min livsuppehållande verksamhet. Utan omsvep. Lika för alla. Mitt vapen i den lvivianska djungeln är mitt leende. Och det är framgångsrikt. Jag går så gott som alltid vinnare ur duellen mellan mig och den som förfogar över den av mig eftertraktade varan.

De flesta tycks dock bära med sig en bild av ukrainarna som kärva, buttra och närapå otrevliga. Det här är en fullkomligt ogrundad fördom. Vad den bottnar i är svårt att säga. Man kan förvisso utgå från att vissa Hollywood-produktioner har bidragit till att befästa bilden av den surmulne östeuropéen, och det här har kanske influerat bilden av ukrainarna som trumpen. Och kanske är det så att många av mina gamla landsmän rätt och slätt utgår från att ukrainarna är surmulna, och därför inte möter dem med ett leende. Som man ropar får man ju svar, som det heter.

Nå, så har jag nu trott att det förhåller sig. Bemöter man någon med ett leende, drabbas alltid den som träffats, av ett tvingande behov av att gymnastisera läpparnas muskulatur. Men jag inser nu att min slutsats haltar. Betänkligt. Ty när jag smilar mot ukrainarnas svenska kollegor i affärerna, får jag oftast en avvisande eller misstänksam blick åter. Mitt leende vapen är trubbigt. Ihåligt. Overksamt. Och när jag går får jag dessvärre endast ett “hej”. Ingen längtan efter att jag ska återvända tycks besitta de svenska affärsidkare. Det är nästan som om de ansåg att jag inte ens borde kommit överhuvudtaget. Det mest besynnerligt är dessutom att ju längre norrut jag tar mig, ju större sannolikhet är det att mitt vapen fungerar. Ett norrländskt leende är inte alls lika dyrköpt som ett sörländskt.

I begynnelsen hade det här en tendens att göra mig nedslagen, ja, kanske till och med nerslagen. Men som en sommarslö geting härdar jag i med mitt leende. Kanske kommer jag en dag övertyga även svenskarna om mungymnastikens välgörande effekt.

Och ingen har väl dött utav att man önskar någon välkommen åter.

flower me

Lejonstaden har huvudrollen

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har ont. Hjärtat svider. Mina andetag känns klibbiga och taggiga på samma gång. Så som det känns när man är nyförälskad, eller när man tvingats vara frånskild från den man älskar mest.

För en tid sedan förstod jag för första gången att en plats kunde ha en sådan inverkan på mig (och säkert på andra också för den delen). Det var när en bild fladdrade förbi i flödet på Facebook. En vän, som jag egentligen mest förknippar med asfaltsdjungeln i Kyjiv, poserade framför en mycket hemtam horisont. Till höger om henne syntes ett grått streck och precis bakom henne höjde sig en stad. När jag såg det sved det till i hjärtat. För det var Helsingborg och Ven sett från Helsingör jag såg. Det var väl först då jag förstod hur starkt jag håller av den platsen på jorden. Kanske förstärktes min längtan av att jag då befann mig långt bort. I Lviv.

När jag läser Żanna Słoniowskas roman “The house with the stained-glass window” (“Dom z witrażem’) erfar jag samma känsla, men nu sitter jag i Skåne och läser om Lviv. Kanske är det därför som jag andas lite tungt. En längtans suck lämnar mina läppar.

Żanna Słoniowskas roman är en regelrätt kärleksförklaring till Lviv. Men inte på det vis vissa tycks anse att kärleksförklaringar bör se ut. Det är inte en romantiserat eller tillrättalagd bild av staden hon ger. Här finns motsättningar mellan ukrainare och ryskspråkiga och många andra grupper. En märklig historisk bitterhet som löper som en tråd över sidorna.

Många har känt sig kallade att skriva lovord till lejonstaden i Galizien. För en tid sedan rönte översättningen av Józef Wittlins minnesresa “City of Lions” stor uppmärksamhet och förtjusning. Kanske för att Philippe Sands, tillika Lviv-skildrare, höjde honom till skyarna. I Polen har man uppmärksammat Debora Vogel, poet, filosof, i en stor utställning. Även hon var en stor skildrare av Lviv. Och vi ska inte glömma Stanisław Lems utmärkta memoar “Höga slottet”, där han romantiserar livet i mellankrigstidens Lwów så till den milda grad att han glömmer att nämna den förbittrade stämning som rådde mellan polacker och ukrainare i staden efter inbördeskriget.

Żanna Słoniowska romantiserar dock inte, men hon ägnar sig för den sakens skull inte åt tråkiga listor med fakta. Det är en levande text, som vackert blommar ut i en självständig prosa, där orden rör sig över sidorna som om de förde ett alldeles eget och egensinnigt liv. Ordens betydelse återföds i en annan kropp och kostymering. Jag blir förvånad på ett uppfriskande, energigivande vis.

Det är det Lviv jag känner. Eller så är det just det Lwów, eller Lvov, eller Lemberg som jag känner. Även Lemberik och Leopolis finns där, om än på en mindre upplyst plats. Jag släpps in i familjernas inre liv, och även där sliter och drar Lviv i invånarna. På det där fullkomligt hänsynslösa, men ändå likväl bedårande vis, som endast Lviv behärskar. Staden – med sitt folk som vandrat dit av egen vilja eller de som tvingats dit av makthavare som vill ändra stadens karaktär – tar sig in köken, finrummen, kring middagsborden. Den är ständigt närvarande, och styr samtalsämnen, beslut, drömmar, förhoppningar inför framtiden.

I romanens hjärta finns fyra kvinnor. Gammelmormor, mormor, mamma och hennes dotter. Berättelsen löper från det polsk-ukrainska inbördeskriget till dagens Lviv. Ibland får jag en känsla av att Żannas Lviv befolkas av människor utan makt. De som känner att de skvalpar runt som äggskal på en ocean, oförmögna att styra sina liv. Men så ser jag att det är en missuppfattning. Det är nämligen så det är i Lviv, där historiens vingslag alltid är lite våldsammare och mer abrupta än på andra platser. Och kanske kommer sig känslan av maktlöshet att den egentliga huvudkaraktären är staden, och de som bor i den är endast små statister som nästan viljelöst flyter med i stadens blodomlopp.

Och jag är där, när jag läser Żanna Słoniowska. I det Lviv jag älskar så villkorslös. Min kärlek är inte alltid besvarad, men det har vi lvivianer lärt oss att respektera. I Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Lemberik, Leopolis är det staden som bestämmer. Vi andra är bara tillfälliga, emedan staden är det beständiga som vi inte äger.

Detta lyckas Żanna Słoniowska beskriva, långt mycket trovärdigare än någon av de herrar och den dam som presenteras ovan. Och kanske är nyckeln till hennes framgång valet av karaktärer. Hon lämnar de namnkunniga männen därhän, och ägnar sig istället åt berätta en berättelse född i ett samtal över en kopp te eller kaffe, eller född i betraktelsens av ett hus eller väg. Eller helt enkelt född ur ett glasmålat fönster i en hemkär trappuppgång i Lviv.


Boken om staden, mot sundet, jag älskar…

En galizisk hjälpande hand

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mannen står med en trevande hand placerad på den långa och svarta gummiormen, som listigt glider ner i det myllrande inferno som syns långt där nere dit han måste. De grå ståltänderna tuggar träget ner mot samma mål. Allt är där är till hans hjälp, men han tvekar. Bävar rent av. En yngre kvinna försöker hjälpa honom på traven. Kanske är det hans dotter, eller någon annan som ömmar för hans förvirrande uppsyn och fysionomi. Andra stannar upp för att inte försvåra hans beslut. Med darriga steg tar han slutligen steget ut på en av rulltrappans glänsande ståltänder. Saktmodigt svävar han med de andra ner i gången under den perrong på Kraków Główny dit han tidigare anlänt.

Jag tänker ofta den där äldre mannen, och hans fullkomliga hjälplöshet när han ställdes inför en av moderniseringens alla utväxter. På den plats som han kallade “hemma” krävdes inte rulltrappa för att få folk att röra sig nedför trappor. Och utan hans tålmodiga hjälpinna hade han möjligtvis stått där än idag.

Om man bor i Galizien får man ofta rycka ut i olika räddningsaktioner för äldre som fastnat i teknikens lömska nät. Det kan vara bankomater, touchskärmar, svängdörrar eller andra förbluffande uppfinningar. Det ingår nästan i vardagen att hjälpa någon äldre. Och ändå är min del av Europa inte riktigt lika teknikbestrött som Sverige. I Galizien kan man fortfarande träffa livslevande banktjänstemän som dessutom inte räds att bistå en äldre och förvirrad kund. Även vi yngre kan fråga om hjälp, utan att behöva ringa en ohjälpsam och automatiskt korkad telefonväxel.

Bilden av den äldre mannen på Kraków Główny dök häromdagen återigen upp upp i mitt huvud. Tillsammans med min mamma stod han plötsligt och tvekade inför uppgiften att koppla in det nya bredband som dragits in i min mammas hus. Men en sådan uppgift är klart mycket mer komplicerad och tillkrånglad än en rulltrappa. Det som slog mig var att det egentligen inte fanns någon hjälpande hand som sträcktes ut. Hon förväntades att vara lika tekniskt bevandrad som en man eller kvinna i medelåldern. Den enda hjälp som skickats till henne var en broschyr beströdd med sådan teknisk prosa många äldre inte behärskar. När det senare visade sig att det inte var så enkelt som den lilla broschyren påstod, hänvisades hon till telefonen och till någon avlägsen hjälpreda. Att skicka ut en fysisk person ingår inte i den svenska problemlösningen. Men lyckligtvis fanns en tålmodig hjälpare i huset, och kunde genom någon timmes telefonsamtal hitta felet.

Men mötet mellan människor, den spontana eller ibland organiserade räddningsaktionen lyser med sin frånvaro. I Sverige tycks vi tro att människors tekniska förmågor automatiskt följer med förändringarna. Men bara för att äldre bär attribut som ger sken av att de följer med förändringens vindar, betyder det inte att de behärskar den lika väl som de som vuxit upp med mobiltelefoner och datorer.

Det tycks som om det enda som med verklig säkerhet kan sägas ske i takt med tekniska förändringarna i Sverige, är den fullkomliga oförmågan att förstå sådana som inte förstår vad som måste förstås. Det här förhållningssättet skapar otrygghet och oro. De föder i sin tur behovet av att tillskriva någon annan skulden. Och skuldbördan hamnar nästan alltid hos främlingen. Det behöver inte vara så, men det är ju lätt hänt att peka finger åt någon annan när man känner sig svag och utsatt.

När jag står där och tittar på det nyinstallerade bredbandets blinkande medföljare, tänker jag att det faktiskt inte skulle skada om vi tillät de som känner att de inte riktigt förstår, att faktiskt inte behöva förstå. Vi måste inte förvänta oss av pensionärer att vara tekniska snillen. Flera av dem är dessutom snillen på andra ting än de vi behärskar, så vi borde kanske visa lite ödmjukhet. Ett framgångsrikt och utvecklat land ska väl ha förmågan att acceptera olika förutsättningar och behov. Och vi borde ganska lätt kunna sträcka ut en hand för att hjälpa de som inte förmår själva. Det är ju nämligen ännu inte brottsligt att vara född i en tid där ettor och nollor inte var härskare.

I Galizien, där fattigdom kan existera samtidigt som minnet av den, finns det en större förståelse och tolerans för att vi måste hjälpa sådana som inte hinner med att förstå alla nya tekniska nymodigheter. Och av deras förhållningssätt kan vi lära oss avsevärt.


En åldersstigen, men ändock inte tandlös, äldre.

Gator som bär sår – del 4. Hoppets ljus bryter in

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det här är också er historia”. Orden som är Marla Raucher Osborns, har jag hört och läst henne yttra otal gånger de senaste dagarna. Och så rätt och riktigt formulerat det är. Ty de judiska gravstenar som Lviv Volunteer Center nu gräver fram ur glömskans dunkel, är och förblir Ukrainas historia.

När jag idag svänger in på gatan där jag och andra de senaste dagarna understundom känt hopplösheten bryta fram, möts jag av en helt annan syn. Unga skolflickor bär bitar av asfalt. En grupp starka män lyfter gravstenarna som om de vore gjorda av papper. Det skottas grus, asfalt och skopas bort regnvatten i en faslig fart. Plötsligt är vi inte en liten grupp tröstlösa. Nu bryter istället hoppets ljus in.

De som samlats idag kommer från olika organisationer. De yngsta i gruppen kommer från “Tillsammans bygger vi Ukraina“. Den katolska organisationen “Levande eld” bidrar med några av sina starkaste män. Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och Jay Osborn är givetvis också där. Så som Sasha Nazars tappra gäng från Lviv Volunteer Center. Och sedan alla dessa andra. De som läst om projektet på Facebook eller på någon nyhetsportal, och kommer för att hjälpa till. Några kommer för att ta bilder och sprida i sina sociala nätverk. Och därtill ser jag säkert tre olika team med journalister. Borta är mina dystra tankar om att detta inte skulle beröra folket i Lviv. Jag har lyckligtvis överbevisats. Jag hade fel.

Ibland har jag ändock känt det som om jag håller på att förlora min humor. Mina mungiporna pekar ofta neråt. Det är svårt att inte tänka på de som tvingades lägga gravstenarna här. Och det är svårt att inte tänka på alla dessa miljontals människor som satts i arbetsläger världen över. Som förintelsen. Som Gulag. Ett fenomenalt effektivt sätt att bryta ner människor på.

Men så blixtrar det till. Ett skämt leder till uppsluppna skatt. När en muskulös man passerar oss, ropar någon på honom att han ska komma och hjälpa till. Tyvärr besatt han tydligen inte humorns kraft, och lommade surmulet vidare. Vi är inte här av tvång. Vi är här för att vi vill. För att hedra de stackare som tvingades lägga ner stenarna för 75 år sedan, och för att rätta till i alla fall en felaktighet historian lämnat till oss. Och för att ge tillbaka en bit av Lvivs historia till dess invånare. Allt ser så mycket ljusare ut, så här sista dagen för sommaren som jag kan medverka i projektet på Barvinok-gatan. (Jag tror dock att jag kommer att ha anledning att återvända hit även till hösten. Projektet är oändligt, och utan hjälp från Lvivs stad lär det ta månader, för att inte säga år, att ta upp gravstenarna.)

Och framtiden. Den ser plötsligt så ljus ut. När jag ser dessa ungdomar arbeta för att plocka fram deras historia. Ty det är en del av den gemensamma historien, och det står nu klart att den unga generationen inte har samma inställning som många äldre. Under veckan som gått har jag hört återberättas hur vissa anställda på kommunens närkontor har menat att man måste ge judarna tid att plocka upp sina gravstenar. Som om dessa gravstenar inte vore en del av Lviv. Nu tror jag visserligen att detta var ofrivilligt klumpigt uttryckt, men det vittnar ändå om ett irriterande ointresse för alla lvivianers väl och ve. Det illustrar kanske också väl hur vissa äldre ser på saken. Ukrainare på ena sidan och de andra på den andra sidan.

För de yngre som idag slöt upp med oss finns inte en sådan distinktion. “Vi och dom” existerar inte. Det här är gemensamt. Något som rör alla. Oavsett religion och bakgrund. Ukraina har förändrats och det är troligt att många äldre inte förstår hur mycket landet har förändrats de har senaste fyra åren. De unga är dessutom medvetena om att landet är pluralistiskt, en självklarhet för dem. Och om man vill ha en bättre framtid och nutid måste man arbeta för det. Det är ingen annan som bygger Ukraina till dem. Det vet dessa ungdomar.

Det gruffas lite i gruppen. Tydligen är det lite knepigt att hitta en ny tid för nästa arbetsdag. Judarna föreslår söndag som genast röstas ner av katolikerna och ukrainarna, som i sin tur föreslår lördag vilket judarna ruskar på sina huvuden åt. Man bestämmer ändå att man ska fortsätta. Tillsammans. Gemensamt. Precis så som det ska vara.

När jag bryter upp för att lämna det projekt och de människor som jag blivit så fäst vid, känner jag sorg, men också tacksamhet. Så som jag gjorde när jag var med Rohatyn Jewish Heritage på deras hågkomst för likvideringen av Rohatyns getto. Det en märklig känsla. Något som inte riktigt kan beskrivas i ord. Jag är tacksam för att få vara delaktig, och att jag får uppleva detta engagemang. Det är inte alla förunnat att få uppleva det vi gått genom tillsammans. Det är unikt, och trots att anledningen är fasansfull, så håller det långsamt på att förbytas till någon oerhört vackert.

Gator som bär sår – del 3

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“De allierade styrkorna besegrade Nazityskland”. Det är en uppfattning som travat med min skolutbildning och världsåskådning i decennier. När jag de senaste dagarna har stått på Barvinok-gatan i Lviv och tittat ut över den tillsynes oändliga mängd judiska gravstenar som ligger begravda under asfalt sedan 75 år tillbaka i tiden, så har jag ställt mig frågan om det verkligen är riktigt att påstå så. De besegrade möjligtvis de nazistisk styrkorna, men nazisternas segrade på andra områden.

Förintelsen var ett krig de vann. Ty Europas judar utraderades nästan fullkomligt från vår gemensamma plats på jordgloben.

Avsikten med nazisternas anfall österut var att lösa den “judiska frågan”, alltså är mörda så många som möjligt. Kanske hade de andra avsikter också, men jag lever alltmer med övertygelsen om att det var judarna de ville utrota. Min tilltro till den tolkningen stärks även av insikten om med vilken notorisk frenesi de antog den uppgiften. När deras krigslycka vände i öster tilltog bara mördandet. De jobbade snabbare och med en förödande effektivitet. Förödande för judarna, och förödande för hela Europa, som därmed förlorade en stor och viktig folkgrupp.

Det var inte bara människorna som skulle bort. Även all judisk kultur och historia skulle pulviseras. Därför var det för dem helt logiskt att tvinga judar att anlägga gator av judiska gravstenar.

Deras uppsåt att förinta judisk kultur och historia i Europa lyckades på många plan. I Lviv är det faktiskt inte lätt att finna rester av den näst största folkgruppen som bodde här före andra världskriget. (Största gruppen var polacker.) Man måste vara mycket påläst och kunnig om platsen för att alls kunna påvisa att de faktiskt fanns här. Så till den milda grad har deras arv förintat.

Och Sovjetunionen gjorde sedan färdigt det djävulska arbete som nazisterna inledde. De fåtal judar som överlevde förintelsen jagades på flykt, då sovjeterna ansåg att de var “klassfiender”. I deras värld var alla judar besuttna och inflytelserika. Ett klassiskt antisemitiskt påstående som lever kvar än idag. (Det är inte ovanligt att man läser påståenden på sociala medier om att judar är en lömsk elit. Sådana uttalanden görs även av svenskar, så antisemitismen förekommer i kanske större utsträckning än vi förstår, även hos oss.)

När jag står där och tittar ut över den gata som gömmer så oändligt många judiska gravstenar, så tänker jag att nazisterna verkligen lyckades med sitt projekt att utplåna allt judiskt. I en miljonstad som Lviv, borde fler känna sig manade att hjälpa till med att återbörda detta stycke europeisk historia. Men det stora flertalet lever i en verklighet där minnet av judarna nästan helt bleknat bort. På det viset kan man säga att nazisterna, och sedermera sovjeterna, lyckades. Eller vann ett bestialiskt slag.

Likväl känner jag att de fortfarande har möjlighet att besegras. Men det lyckas endast om vi alla gemensamt vägrar låta minnet av judarna och förintelsen tyna bort. Det är inte en kamp som vinns genom att man en gång om året noterar att det är förintelsens minnesdag. Ty det krävs så mycket mer. Jag hoppas att jag tillhör den fredliga trupp som låter minnets låga lysa vidare. Genom mina ord, och berättelser jag delar med er. Med andra handlingar, som att i min vardag och i mitt arbete, träget återkomma till ämnet.

Och jag hoppas att jag bidrar genom att vara och arbeta här på platsen där nazisterna tvingade judar att anlägga en väg av judiska gravstenar. Ty även om just mitt bidrag kanske är blygsamt, så blir den med andras insats omfattande och gör skillnad.

Men om bara fler som kände sig kallade…

———-

Läs även en sammanfattning av Jewish Heritage Europe.

———-

Även om du inte här på plats i Lviv och kan därför inte hjälpa till i arbetet, så kan du stödja Lviv Volunteer Centers arbete ekonomiskt! De behöver pengar till bland annat redskap. Jag går i god för deras viktiga arbete och insats i Lviv.


Heroiskt arbete idag! Gravstenarna är ofantligt tunga och svåra att få fram.


Många av gravstenarna ligger med skriften uppåt, så man var väl förtrogen med vad det var man asfalterade över under sovjettiden. Skriften är ändå ofta tydbar.

1-0 till Jan Matejko

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Igår hotade jag min stackars tålmodiga omgivning med att jag kanske skulle skriva om fotboll idag. Men det var givetvis bara tomma ord. Lika tomma som självaste fotbollen, faktiskt. Nej, idag bör man istället skriva om Jan Matejko. Ty just i denna stund firar världen 180 år sedan han kikade ut första gången.

Jan Matejko uppfattas säkert av vissa som det polskaste man kan tänka sig. Många av hans målningar är viktiga element i den polska självbilden, vågar jag (trots kanske bristfälliga kunskaper) påstå. Det är därför lite lustigt att denne man faktiskt var produkten av en tjeckisk-polsktysk kärlek.

Sina första andetag tog han den 24 juni 1838 i det som kallas tiden för det fria Kraków. Egentligen var det inte så fritt, utan staden kontrollerades av Österrike, Preussen och Tsarryssland. Han växte upp med en fasligt massa syskon på Floriańska gatan, som ligger i gamla stan i Kraków.

Som ung pojke såg han på nära håll revolutionen i Kraków. Staden försökte få självständighet, men upproret krossades av de österrikiska styrkorna som tog över makten. Det här upproret måste ha präglat honom mycket, då han endast var en 8 eller 9 år när det skedde. Två av hans bröder deltog också i upproret. Den ena stupade emedan den andra blev tvungen att leva i exil.

Trots att Jan tidigt uppvisade stora konstnärlig talanger, tog det flera år innan han blev erkänd konstnär. Han ska tydligen ha varit så fattig att han skulle kunna sägas gestalta talesättet “svältande konstnär”. Han tycks också tyvärr varit mycket givmild. Under det polska upproret 1863 var han för sjuk för att delta. I gengäld donerade han alla sina blygsamma besparingar till ändamålet. Dock slogs även det upproret ner, och Polens plats på kartan var fortsatt gömd bakom andra länders epitet.

Matejko bodde med sin familj, fru och barn, på samma gata som han föddes. I byggnaden ligger nu ett mycket sympatiskt museum till hans ära. Här får man se många fina exempel på hur skicklig tecknare han var. Han hade dessutom ett mycket utpräglat intresse för heminredning, och varje rum ska symbolisera olika känslor och uttryck. Rummen är vackert dekorerade av Matejko själv, och utsmyckningarna är originella och vackra. Vid vårt besök hade vi dessutom turen att träffa en mycket kunnig vakt på museet, som kunde mer om Matejkos person och konstverk än vad man förväntar sig av personal på museer.

Eftervärldens kunskap om Matejkos produktion domineras av hans gigantiska oljemålningar som skildrar olika händelser i polsk historia. “Lublinunionen”, som han arbetade med mellan 1867-69, tillhör kanske en av de mest välkända verken. Hans produktion var talrik, och det finns många andra, kanske till och med mer intressanta, exempel. I varje målning pågår en myriad av berättelser. Ansikten och uttryck ger flera olika narrativ, och en målning är lika händelserik som en film. Själv tilltalas jag mycket av hans självporträtt, som ofta är helt skoningslösa betraktelser av det egna åldrandet. Han räds inte är avbilda sig som svag, rynkig, sjuklig eller ömklig. Något som jag tycker att vår tids notoriska selfies borde inspireras av.

På Lvivs tavelgalleri invigdes idag, till minne av Matejkos födelse för 180 år sedan, en liten utställning med verk från de egna samlingarna och med betoning på skisser till större verk. Återigen är det hans självporträtt som intresserar mig, men även skisserna till olika beställningsverk. Skisserna skiljer sig från målningarna. De är en pågående experimentverkstad, med perspektiv som förskjuts, ansiktsuttryck som skissas i kanterna av pappret. Det är livligt, kaotiskt och helt väsentligt från den Matejko som inramad i stora oljemålningar.

Bland skisserna på Lvivs tavelgalleri finns några på Sigismund II August, Katarina Jagellonicas bror. Även här framgår Matejkos skarpa blick för den åldrande människan. Det är både vackert och kusligt att se Sigismund från unga spänstiga steg, till en äldre man med hängande huvud. Det finns en ärlighet i hans skisser och målningar som är väldigt tilltalande, och på något vis känns hans bilder långt mycket mer verkliga än fotboll.


Sigismund II August.


En skiss till en större målning. Notera ansiktena i kanten av pappret,


En nyfiken man funderar på Sigismund II August.


Ett vackert självporträtt.

Muzak? Nej tack!

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, photo by prallin
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Allt skulle väl egentligen kunna vara frid och fröjd. Jag sitter på en av mina Lvivs kaféer, med en kopp kaffe framför mig och tittar ner på ett fat med en liten ljuvlig ukrainsk havrekaka. De är en mycket avlägsen släkting till havreflarn, och så goda att de bara smälter i munnen, som mamma brukar säga när hon berömmer något ätbart.

Men allt är inte frid och fröjd.

Över mig, genom mig och mina försök till tankeverksamhet dånar skvalmusik, som så ofta på liknande tillhåll. Det tycks inte bekomma skvalmusiken att man byter stad, land eller att man byter havrekakan mot popcorn och kaffet mot öl. Skvalmusik tycks nämligen besitta en fenomenal övertalningsförmåga. Den har lyckats övertala snart sagt varje kaféägare, restaurangägare och butiksinnehavare världen över om sin förträfflighet.

Kaféet jag sitter på nu är tillägnat Franz Sacher, den konditor som skapade kanske en av världens mest kända bakverk, sachertårtan. Runt omkring på väggarna hänger bilder från Wien, Lviv före andra världskriget samt bilder på bakverk. Tapeterna domineras givetvis av medaljonger, och borden och stolarna är hyfsat stilrena.

Men högtalarna talar ett helt annat språk. Det är ett fasligt dunkade, lite swich-ljud och pling-plong så där lite hipp som happ. På det klegas det ut en smörig och tillika grötig mansröst som ackompanjeras av några pipiga flickröster. Det finns de som säkert kallar detta musik, men jag är tveksam om jag tycker sattyget som kommer ur högtalarna kan ges det epitetet. När jag är på gott humör kallar jag det skvalmusik. Annars kallar jag det rätt och slätt oljud.

Vi omges hela tiden av skvalmusik som den på kaféet. Vi har inte själva valt att höra ljudet, och är den ofta uppskruvad, hetsande och stressande. Oljudet används som någon slags piska för att få oss att köpa mer, dricka mer, äta mer. Och helst fort också. Ju fortare vi gör de där sakerna jag nämnde ovan, och ju mer vi intar eller inhämtar det där, ju bättre anses det tydligen vara. Att vi kanske inte mår så bra utav det, förefaller vara ett mindre viktigt fenomen.

När jag var liten var det någon som drev en kampanj mot hissmusik. En del kallar det muzak, men det var faktiskt ett varumärke, eller rättare sagt ett skivbolag som bland annat gav ut, ja, exakt, hissmusik. Nå, den där kampanjen jag mötte som liten var möjligtvis inte rikstäckande. Det var någon musiker i mammas bekantskapskrets. Eller om det var någon student på Musikhögskolan i Göteborg. Jag minns i alla fall någon långhårig sak som hade en pin där det stod “Muzak? Nej tack!”. (En liten gullig flört med “Atomkraft? Nej tack!”.) En liten miniundersökning jag gjorde ikväll med sambons utomordentliga minne, ledde till resultatet att det eventuellt kunde röra sig om en större kampanj, och inte bara en långhårig sak jag mötte på som barn när jag ledsagade mamma till jobbet på Musikhögskolan eller någon annan plats där hon jobbade med musik.

Jag tycker mig se behovet av en ny sådan kampanj mot skvalmusiken. För varför ska varje gemensamt rum smetas ner med denna styggelse några envisas med att kalla musik? Förlåt, jag kanske sårade någon av er. Kanske älskar ni just skvalmusiken på H&M, eller pling-plonget på kafé Franz Sacher. Men jag har så oerhört svårt att förstå vad den tillför. Alla tycks även vara så vana vid dess påträngande existens att ingen säger ifrån.

Eller så är det bara jag. Sedan jag lämnade all populärmusik bakom mig, och tog steget in konstmusiken, har jag svårare att stänga ute skvalmusiken. Den äter sig in i mig. Förstör mitt humör. Gör mig deprimerad och håglös. Havrekakan, hur god den än är, lämnar bara en fadd smak (för att låna ett favorituttryck från mormor) efter sig. Kaffet dricker jag så fort att jag bränner mig på tungan.

Och snabbt flyr jag ut från kaféet. Till Orgelsalens trygga famn. Där man har vett att framföra riktigt skön musik – världsstjärnan Midori briljerar med Robert Schumanns violinkonsert i D-moll.


Bild: Gustav Söderström.