Det är troligt att det inte finns ett enda språk som inte äger ett idiom som lyder ungefär som följer: “borta bra men hemma bäst”. På polska lyder tankesättet “Wszędzie dobrze, ale w domu najlepiej”, vilket skulle kunna översättas med “bra överallt, men hemma bäst”. När det gäller ukrainska trycker man istället på att man ofta är gäst hos någon annan när man är hemifrån, och ukrainarna säger “У гостях добре, а вдома краще” som i en ungefärlig översättning blir “som gäst är det bra, men hemma är det bättre”.
Nu tycker jag inte att Sverige är något som kan likställas med “överallt”, och inte heller känner jag mig som en gäst i mitt fosterland, men inte desto mindre är Kraków hemma för mig. Den enda nackdelen jag kan nämna i samband med att resa mellan de två noderna Sverige och Polen är att jag tycker att flygresor gör själva resan lite väl kort. En bit av mig dröjer sig nämligen kvar på den andra platsen, i detta fall Höganäs. Det är som om mitt medvetande inte riktigt vill följa med. Och kanske hänger det fortfarande lite tvehåget någonstans långt där uppe i luften, på väg söderut.
Nåväl, jag tillhör i vilket fall de lyckligt lottade som trivs med min hemvist och känner alltid med glädje när jag återser Kraków. Och så var det också igår när jag såg Wawel skymta förbi, innan jag trädde in över tröskeln till mitt hem och möttes av min kära vän Flo. Just då, i det ögonblicket, var mitt hjärta fyllt till bredden med kärlek.
