• Dagens anteckning – 1 september 2025

    Dagens anteckning – 1 september 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är troligt att det inte finns ett enda språk som inte äger ett idiom som lyder ungefär som följer: “borta bra men hemma bäst”. På polska lyder tankesättet “Wszędzie dobrze, ale w domu najlepiej”, vilket skulle kunna översättas med “bra överallt, men hemma bäst”. När det gäller ukrainska trycker man istället på att man ofta är gäst hos någon annan när man är hemifrån, och ukrainarna säger “У гостях добре, а вдома краще” som i en ungefärlig översättning blir “som gäst är det bra, men hemma är det bättre”.

    Nu tycker jag inte att Sverige är något som kan likställas med “överallt”, och inte heller känner jag mig som en gäst i mitt fosterland, men inte desto mindre är Kraków hemma för mig. Den enda nackdelen jag kan nämna i samband med att resa mellan de två noderna Sverige och Polen är att jag tycker att flygresor gör själva resan lite väl kort. En bit av mig dröjer sig nämligen kvar på den andra platsen, i detta fall Höganäs. Det är som om mitt medvetande inte riktigt vill följa med. Och kanske hänger det fortfarande lite tvehåget någonstans långt där uppe i luften, på väg söderut.

    Nåväl, jag tillhör i vilket fall de lyckligt lottade som trivs med min hemvist och känner alltid med glädje när jag återser Kraków. Och så var det också igår när jag såg Wawel skymta förbi, innan jag trädde in över tröskeln till mitt hem och möttes av min kära vän Flo. Just då, i det ögonblicket, var mitt hjärta fyllt till bredden med kärlek.


  • Dagens anteckning – 31 augusti 2025

    Dagens anteckning – 31 augusti 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    På min väg mot Kastrups flygplats får jag strax utanför Landskrona syn på hur några höjder skjuter upp ur den skånska myllan. De tycks vara placerade på ett jämnt avstånd från varandra. På några av höjderna växer träd. Andra förefaller vara utan något riktigt växtligt ackompanjemang. Efter närmare efterforskning visar det sig att dessa högar kallas för Rönneberga backar, och att här påstås (hör och häpna) Holger Danske vila. Men det verkar som om det finns tvivel om hur det verkligen förhåller sig med det, ty han kan enligt legenden även sitta i full rustning och ruva i ett valv under Kronborg, eller vara begravd i Råå, som jag har skrivit om tidigare. Det är möjligt att han sägs vara begravd på andra platser. Ja, som ni redan vet var Holger Danske inte riktigt verklig person, utan en mytisk gestalt men inte för utan viktig för den danska självbilden.

    Nåväl, gravhögarna har aldrig undersökts ordentligt och det är sålunda oklart exakt vad de innehåller, men genom årens lopp har flera förvandlats till åkermark och även blivit föremål för plundringar, då det finns de som envisas med att tro att högarna innehåller skatter. Vissa av gravarna kan vara från slutet av stenåldern, alltså det som ofta kallas för bondestenådern. Det är dock troligt att de återanvändes under bronsåldern, även om man då hade en annan teknik vid gravsättning. De största av högarna är upp mot fyra till fem meter höga.

    Men längre än så här kom jag aldrig i mina funderingar på olika högar runt om i Skåne, eftersom jag kastades in i verkligheten genom Öresundstågets tågvärd som tog till orda och förklarade att jag hade anlänt till Växjö. I själva verket rullande vi in på Lunds station och snart skulle tåget rulla vidare mot Öresundsbron och in på Kastrups flygplats. Och innan jag vet ordet av lyfter jag mot himlen, glider söderut och plötsligt kan jag skönja Kraków bakom ett förhållandevis tjockt lager av kondens.

    (På fotot nedan kan man eventuellt få syn på någon av högarna, men jag betvivlar det. Men kanske kan ni se Asmundtorps kyrktorn.)


  • Dagens anteckning – 30 augusti 2025

    Dagens anteckning – 30 augusti 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Regnmolnen lägger sin stora fysionomi som en tjock och respektingivande bro mellan Skåne och Danmark. På den danska sidan har regnet redan börjat sprida sina regndroppar. Som en renande kvast far den fram över landet i väster. Två fartyg som syns genom regndiset, har satt kurs rakt mot varandra. Deras förar möter varandra som om de vore två hundar som nyfiket nosade på varandra, innan de beslutar sig att sträva vidare åt varsitt håll.

    Regn, denna livgivande kraft, som av oss nordbor inte alltid är välkommen, och kanske beror vår nordiska motvilja mot regn på att vår nederbörd ofta är kall och ganska ogemytlig. Regn är ju förvisso förhållandevis ojämnt fördelat över vårt jordklot. Den torraste platsen på jorden är faktiskt inte Sahara, som man skulle kunna tro, utan Atacamaöknen i Sydamerika. Regnmätarna där är ganska sysslolösa, enär det bara faller runt en liten ynklig millimeter per år. Men på vissa platser i öknen ska det inte ha regnat på över 500 år.

    Den plats som det regnar mest på i världen är faktiskt varken Borås eller Bergen, utan Mawsynram som ligger i nordvästra Indien. Där regnar det i genomsnitt 12 000 millimeter om året, och deras rekord ska enligt Wikipedia vara 26 000 millimeter år 1985. Och på min födelsedag år 2017 regnade det hela 1000 millimeter på ett endaste dygn. Det är därför lite märkligt att det just är en indisk vän som berättade för mig att regn betyder tur i hans trakter (som förvisso är Kolkata, där det inte regnar lika mycket som i Mawsynram). Han hade därför mycket svårt att förstå varför jag var tjurig eftersom det regnade en gång på min födelsedag, trots att jag varken var i Bergen, Borås eller Mawsynram.


  • Dagens anteckning – 29 augusti 2025

    Dagens anteckning – 29 augusti 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Mellan Fjälatorp och Ingelstäde finns en spikrak väg som har bestämt för att kalla sig själv för Oceanen. Varför denna väg heter så är dock oklart eftersom det inte finns någon ocean häromkring att tala om. Från Ingelstäde till Höganäs är det bara sju kilometer och därför finns ju vatten men det är förvisso ingen ocean i egentlig mening, trots att den är stor. Salthalten i Kattegatt är på sina ställen runt 3% vilket innebär att salthalten faktiskt är nästan lika hög som i våra oceaner. Men det finns givetvis hav som är mycket mer salta än oceanerna, och den första som tankarna går till är kanske Döda havet.

    Fast jag tänkte vi kunde förflytta oss till Garabogazköl, som är en lagun till Kaspiska havet. Salthalten där kan vara runt 35% vilket kan jämföras med Kaspiska havets 1,2%. Det är troligt att det är det salta vattnet kommer från underjordiska källor. Lagunen Garabogazköl är mycket grund och har ett maxdjup på runt 10 meter. Man kan ju undra vilken typ av flora och fauna som kan leva vid strandbrynet, men jag antar att det är en form av salta pinnar.

    Garabogazköl har förresten gett namn åt en närliggande stad som heter Garabogaz. Bogaz ska betyda “hals” på turkmeniska och förledet Gara ska komma från ordet “svart” på samma språk. Tidigare hette staden dock Bekdash, som kommer från ett berg i stadens närhet och namnet anspelar möjligen på de stenar som går att finna i området.

    Nåväl, ingenting av detta förklarar ju varför en spikrak väg mellan Fjälatorp och Ingelstäde kallas för Oceanen, men det var till Garabogazköl mina tankar gick.

    Bilderna nedan visar dock inget annat än vattnet i Öresund, Kattegatt och Laholmsbukten.


    Kattegatt


    Laholmsbukten


    Öresund


  • Dagens anteckning – 28 augusti 2025

    Dagens anteckning – 28 augusti 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Uppe på Dagshög försvinner horisonten in i en grå hinna av havsmystik. Det är alldeles stilla här. Men långt ute till havs hörs ett knappt skönjbart dovt muller. Det är ett osympatiskt ljud och kan nog bara åstadkommas av naturen själv. Kanske är det åskan längre ner i Öresund som hörs hela vägen upp hit till höjden utanför Torup på Bjärehalvön.

    Man vet faktiskt inte varför det finns en hög här. Sägnen säger att det var ett sjöslag mellan en vikingakung kallad kung Dag och hans här mot hallänningar och blekingebor. Kung Dag ska ha stupat och höjden ska ha rests som begravningsplats för honom och hans män. Men högen är inte undersökt och därför är många historiker skeptiska till teorin om det skulle rör sig om en grav.

    Den teori som tycks mer fastställd är att Daghög är ett landmärke för sjöfarare och man tror att den tillkom ungefär 2000 år före vikingatiden. Man har dock lyckats få fram lämningar som visar att området var bebott under bronsåldern och att man även använde området som begravningsplats.

    Från Daghög syns tydligt Hallands Väderö och på stranden intill högen skjuter en märklig ruin upp. Det visar röra sig om ett stenbrott som var verksamt under förra sekelskiftet. Man lät bygga en byggnad för stenkross, vars ruin står kvar, samt en hamn för att skeppa ut stenarna. Hamnens pelare står fortfarande kvar vid strandbrynet. Men 1911 tog en storm hamnen och två stora skepp slogs i spillror av stormens kraft. De ekonomiska problemen tilltog med anledning av den förlorade hamnen och det slutliga slaget mot verksamheten kom med en tragisk olycka med dödlig utgång.

    Men låt oss återvända till fornlämningar, ty Bjärehalvön kryllar av sådana. Bakom praktiskt taget varje kulle gömmer sig en lämning från förr. På flera håll kan man till exempel hitta skålgropar. Ett sådant område kallas för Drottninghall. Man har givetvis ingen exakt kunskap om varför människorna under bronsåldern skapade dessa skålgropar, men man tror att de kan ha använts vid olika ritualer. På klippan vid Drottninghall finns också två urgröpningar i berget som liknar fotavtryck, och tolkningen man har gjort är att människorna under bronsåldern trodde man att det var gudarnas fötter. Men som sagt, ingen vet med exakthet och det är kanske också det som är tjusningen med just fornlämningar.


Archives: