“Jag är judinna”, inleder min student en fråga till Göran Rosenberg, då han besökte vår fakultet (Fakulteten för internationella relationer på Ivan Franko-universitetet i Lviv) för några veckor sedan. Det var något i det där rakryggade sättet att säga det som var så befriande. Jag hade nämligen precis läst de inledande kapitlen i Phillippe Sands “East West Street”. Där beskriver han hur han 2010, vid sitt första besök i Lviv, träffat en student som lite i smyg hade sagt att det där med “judar i Lviv är ett känsligt tema”.

Under revolutionen 2014 var det en vanligt förekommande tes, inte minst på Aftonbladet Kultur, att upproret mot Janukovytj var en statskupp utförd av fascister. Vissa gick även så långt att man menade att ukrainarna till sin natur (?) fascistiska. Det hade de i synnerhet visat under andra världskriget.

Det är väldigt få som förnekar att det förekommer antisemitism i Ukraina, men den är faktiskt inte mer vanligt förekommande än i Ukrainas grannländer, så som exempelvis Tyskland. Rakt motsatt vad nämnda kultursida lyckats belysa.

Det här betyder ju inte att det inte är illa. De antisemitiska dåden ska alltså inte förringas, och väldigt mycket arbete finns kvar att göra. Ett arbete som delvis försvåras av ny lagstiftning som förhindrar kritisk forskning om vad exempelvis den ukrainska befrielsearmén företog sig under andra världskriget. Men samtidigt finns det en logik i att den lagen tillkom, en logik man givetvis inte måste hålla med i, men ändå fullkomligt logisk för vissa. Resonemanget går så här: många ukrainare mördades och fördrevs under andra världskriget. Fokus för studiet av vad ukrainarna genomgick då har ofta landat i vilka brott befrielsearmén gjorde sig skyldiga till. Det är en komplicerad balansakt för presidenten, och lagen har verkligen inte tagits emot entydigt positivt av ukrainarna. Många vill se en tydlig och öppen debatt och forskning, vilket idag på många vis har omöjliggjorts genom den nya lagen. Den nya lagen kan kosta Ukraina mycket, vänner kan lätt förvandlas till fiender om man är flr kompromisslös. Den har till exempel gett grogrund till en konflikt mellan Polen och Ukraina, ett ordkrig som just nu pågår och som jag återkommer till vid senare tillfälle.

En konsekvens av att Ukraina hängdes ut i vissa kretsar som ett fascistiskt land under revolutionen 2014 var att man började belysa judarnas situation i landet. Och i landets historia. Det var därför inte så konstigt att Phillippe Sands igår stod och föreläste om sin bok “East West Street” på katolska universitet i Lviv, och att boken, som nyligen översatts till ukrainska, redan fått stor uppmärksamhet. Det är inte heller konstigt att vi som sitter och lyssnar på Phillippe Sands känner att Ukraina gjort en fantastisk resa, en resa som på sju år gått från att innebära att judar är ett känsligt ämne, till att ingen förvånas över till exempel min students inledande ord på Göran Rosenbergs föreläsning några veckor tidigare. Snarare lyssnade man då med större engagemang än jag upplevt vid liknande situationer i Sverige. Den här lyhördheten bottnar i förvissningen om att Ukraina är ett mångkulturellt land. Och den förvissningen innehåller också en stolthet, något som är mycket svårt att beskriva för en utomstående. Och i synnerhet för dem som redan grävt ner sig i sina retoriska skyttegravar.

Men Phillippe Sands vet bättre. Det framgick tydligt igår. Han förstår att Ukraina genomgår en svår period, med den ekonomiska och sociala kollapsen, och att det finns de sediment som drar åt fascism. Han ser det, men han ser också alla de unga som fyller lokalerna när han kommer för att tala om sitt arbete och sina böcker. Han ser också att Ukraina har förändrats. Att något har hänt. Att man nu inte längre är rädd att tala om judarnas betydelse för landet och för Lviv.

Under min tid här, som är ungefär lika lång som Sands bekantskap med staden, har jag också upplevt en förändring. Ibland känns det nästan som om vissa erfar en eufori över att få vara med om denna transformation. Det är rörande och inger hopp.

Och vilken var då frågan min student frågade Göran Rosenberg? Jo, hon frågade om man som jude någonsin kan känna sig hemma någonstans. Rosenbergs svar var att allt handlar om att finna sin plats. Att vara isolationistisk leder inte till att finna ett hem. Men då måste samhället man bor i vara villigt att ge en den plats som man behöver.

Genom sitt arbete med boken “East West Street” har Phillippe Sands hjälpt Lviv att återfå tre judiska män, de två juristerna Lauterpacht och Lemkin, samt juristen Louis B. Sohn. Imorgon, 79 år sedan Novemberpogromerna (även kallat Kristallnatten), kommer Lvivs borgmästare Sadoviy avtecka plaketter där de tre männen bodde före andra världskriget. De ges plats i dagens Lviv. Som en del av historien, men också av framtiden. Ett tydligt tecken på att tiderna förändras, och vi måste se till att det blir till det bättre.

Phillippe Sands vid gårdagens föreläsning. På bilden bakom honom ser ni hans morfar.