23 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Vinnytsia oblast eller Vinnytjtjyna
Flickan från Podolien
Vi stannar kvar en stund till i Podolien, enär även Vinnytjtjyna kan infattas i den historiskt betydelsefulla regionen. Ty trots att Podolien inte längre är tydligt markerad på dagens kartor, är det kollektiva minnet av regionen distinkt hos de flesta ukrainare. En av orsakerna är de särskilda ikonostaser som ofta återfanns i mer välbeställda hem i Podolien under 1800-talet. Dessa ikonostaser har en specifik betydelse för den ukrainsk identiteten. En annan orsak till att många ukrainare har ett tydligt kollektivtrafik minne av regionen är en målning av den ryske konstnären Vasilij Tropinin (1776-1857). Han målade i huvudsak porträtt och ett av dessa porträtt syns ofta i Ukraina. Den heter “Flickan från Podolien“, och föreställer en ung kvinna iklädd den särskilda folkdräkt som förknippas med regionen. På huvudet syns en broderad huvudbonad, som dock inte enbart förknippas med Podolien. Huvudbonaden kallas för otjipok (очіпок) på ukrainska. För att röra till det kan den också kallas för namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) och chustka (хустка). Men låt oss för enkelhetens skull kalla den för otjipok. Enligt källor blev denna bonad mycket vanligt förekommande under Hetmanatet, den period från 1649 till 1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland. Modet att bära en otjipok spred sig sedan både österut och västerut bland de slaviska länderna. Med tidens gång raffinerades utseendet och det var inte helt ovanligt att man broderade pärlor eller färgglada stenar på dessa huvudbonader.
Vem den avporträtterade flickan var, vet vi inte. Vasilij Tropinin valde att inte avslöja hennes namn. Och kanske var det hennes eget val att förbli okänd, ty visst finns det något nästan hemlighetsfullt över henne, hur hon tycks studera oss ingående. Kanske studerade hon konstnären lite extra kritiskt, han var ju trots allt den ryske kolonisatören som kom för att avbilda folket i Podolien. Det kanske mest kända porträttet Vasilij Tropinin målade var dock ett annat, det föreställer av den ryske poeten Pusjkin. Det räcker med att ni söker på internet på poetens namn, och ni lär finna porträttet.
Men det finns även andra anledningar till regionens ställning i ukrainskt medvetande. En sådan orsak skedde år 1927, när en folklig resning av ukrainare mot Sovjetunionen tog sin början här. Med ursinnig brutalitet slogs upproret ner och några källor anger att över 4000 mördades av de sovjetiska härskarna. Genom århundradenas gång finns det många sådana händelser, där ryska härskarna tog till våld mot de frihetstörstande ukrainarna. Något som nog trots allt kan förklara varför ukrainarna så tappert och envist försvarar sitt land i det senaste anfallskriget mot Ukraina.
22 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Chmelnytskyj oblast eller Chmelnytjtjyna
Kamjanets-Podilskyj
Efter att ha inandats lite bergsluft är det dags att ge sig ut på de ukrainska vidderna. Chmelnytjtjyna skulle kunna sägas vara början på Podolien, norrifrån sett. Podolien är en historisk region som sträcker sig hela vägen från dagens Ternopilsjtjyna, via Chmelnytjtjyna och vidare söderut ut mot Vinnytjtjyna.
Ordet Podolien kan komma från det fornslaviska ordet ponyzzja (пониззя) som skulle kunna översättas med nedre eller kanske lågland. En bättre översättning tas tacksamt emot. Här har i alla fall bott människor sedan urminnes tider.
En av de mest kända platserna i Podolien är slottet i Kamjanets-Podilskyj, som också ligger i Chmelnytjtjyna. “Kamjanets” kan härledas det gamla slaviska ordet för sten (kamin), och avslutningen anspelar givetvis på det ukrainska ordet för Podolien, vilket är Podillja (Подíлля). Slottet är en fantastisk skapelse och med sina tinnar och torn ser det faktiskt lite ut som ett sagoslott, där det vilar på sin kulle. Man vet inte exakt när de första delarna uppfördes, men troligen bör de dateras till 1300-talet, då regionen styrdes av det litauiska furstendömet. Men det finns de som menar att slottet kan vara äldre än så, och kan ha byggts upp av Kyjiv Rus, alltså på 1100-1200-talet.
Slottet i Kamjanets-Podilskyj har en mycket strategisk placering, vid floden Smotrytj (Смо́трич) och under 1400-1500-talet var den en viktig del av det litauiska furstendömet försvar. Man attackerades oupphörligen av tatarer och Ottomanska riket. När zaporizjakosackiskerna gjorde uppror (1648-1654), även kallat Chmelnytskyj-upproret, mot det Polsk-litauiska samväldet, spelade slottet en viktig roll. Kosackerna försökte upprepade gånger att överta slottet, men de polska och litauiska trupperna lyckades stå emot i nästan två år. 1651 kunde dock kosackerna tåga in på slottsgården.
Slottet förlorade dock sin roll som bastion under 1700-talet, när ryska imperiet tog över makten i regionen, efter det att Polsk-litauiska samväldet hade slagits i spillror. Under 1800-talet förvandlades slottet till ett militärt fängelse, och det skulle dröja över hundra år innan man började spekulera kring om slottet borde bli museum. Arbetet med att förvandla slottet till ett museum påbörjades 1937. Idag är slottet ett mycket älskat och populärt utflyktsmål för ukrainare och utländska turister, och slottet finns med på den ukrainska listan Ukrainas sju underverk, som är en lista över unika historiska byggnader i Ukraina.
21 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Tjernivtsi oblast, eller Tjernivetjtjyna
Tjernivtsis nationella universitetet uppkallat efter Osip Fedkovitj-Hordinskij
Sådär ja, nu har vi anlänt till Tjernivtsi oblast, eller Tjernivetjtjyna. Många associerar regionen med den historiska regionen Bukovina, ett område som löper från dagens Ukraina söderut och in i Rumänien. Oblasten är den minsta till ytan, och har andra minsta invånarantalet av alla oblaster. Den gränsar till Rumänien och Moldavien i söder, och till oblasterna Ivano-Frakivsksjtjyna, Ternopilsjtjyna, Chmelnytjtjyna och Vinnytjtjyna. Tjernivetjtjyna präglas av bergskedjan Karpaterna och dess dalar flyter floderna Prut och Dnestr.
Största stad är Tjernivtsi som kan stoltsera med mycket, inklusive ett ypperligt universitet vid namn Tjernivtsis nationella universitetet uppkallat efter Osip Fedkovitj-Hordinskij. Universitetet är känt för sin vackra huvudbyggnad som byggdes 1864-1882, och ritades av den tjeckiske arkitekten Josef Hlávka. Han medverkade dock inte till att avsluta arbetet med konstruktionen till universitetet, enär det utbröt en dispyt mellan honom och hans uppdragsgivare.
Det är en väldigt vacker byggnad, eller hur? Och ja, du har gissat rätt, universitetets byggnad återfinns sedan 2011 på UNESCO:s världsarvslista.
1775 kom Bukovina att hamna i Habsburgska riket, och man började genast med att försöka få inflytande i regionen. Under decennierna därefter flyttade många tyskspråkiga in i regionen. Tanken föddes att man skulle grunda ett universitet. Det var flera turer innan tanken förverkligades, men när universitetet i Lviv, då Lemberg, införde polska som undervisningsspråk fick man fart på arbetet med att starta ett tyskspråkigt universitet i Tjernivtsi. Universitetet invigdes 1875. Undervisningsspråket var tyska, utom på institutionerna för ukrainsk och rumänska språken. Under denna tid hade universitetet tre institutioner, en institution i filosofi, en med inriktning mot grekisk-ortodox teologi samt en institutionen för rättvetenskap. Det fanns dessvärre inte någon medicinsk fakultet, vilket innebar att man blev tvungen att flytta till Lviv/Lemberg eller Kraków om man ville studera medicin.
När det Habsburgska riket kollapsade under första världskriget tillföll Tjernivtsi Rumänien och universitet bytte därmed språk till rumänska. Majoriteten av studenterna var då också rumäner. Efter andra världskriget var det dags att byta språk igen, enär regionen hamnade i det sovjetiska Ukraina. Undervisningsspråket blev därmed ukrainska. Andelen rumänska studenter sjönk dessutom stadigt under hela den sovjetiska tiden fram till idag.
Det finns en rad namnkunniga personer som kan knytas till universitetet, men här lyfter vi fram författaren Lina Kostenko, som är hedersdoktor vid universitetet, som föddes 1930 i Kyjivsjtjyna, långt från Tjernivetjtjyna, alltså. Det finns tyvärr ännu mycket lite översatt av hennes författarskap till svenska. Men eftersom intresset för Ukraina äntligen har nått lite större kretsar (än den lilla tappra skara som under decennier försök uppmärksamma världen på landets stora betydelse och rika kulturliv) är det ju inte omöjligt att så lär ske inom en snar framtid. Här kan ni förresten läsa en tidigare postning om Lina Kostenko.
20 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Transkarpatiens oblast
Karpaternas biosfärreservat
Från Ivano-Frakivsksjtjyna tar vi oss söderut till Transkarpatiens oblast. Oblasten, som tillföll Sovjetunionen efter andra världskriget, gränsar till tre länder, Slovakien, Rumänien och Ungern, och den senare har dessutom en betydande minoritet i oblasten. Över 80% av befolkningen säger sig ändå vara ukrainare och har ukrainska som modersmål. Men det är möjligen en sanning med modifikation, enär det även bor en betydande andel rusiner området. Dessa är inte en erkänd minoritetsgrupp och betecknas därför som ukrainare i statistiken. Utöver ukrainarna har ungefär 12% ungerska som modersmål. Här finns dock också andra minoritetsgrupper, så som rumäner, ryssar och romer. Transkarpatien är således ett mycket mångkulturellt område. De största orterna heter Uzjhorod, Mukatjevo och Chust.
När man säger Transkarpatien till en ukrainare får de ofta något drömskt i blicken. De börjar ganska omgående att tala om naturen och de vackra bergsmassiven. Och inte undra på det, ty här bjuder naturen på ett storslaget skådespel… Nåväl det är förstås en mycket mänsklig missuppfattningen att naturen gör sig till för oss.
I Transkarpatien finns alltså flerfaldigt unik natur, och ett sådant exempel är Karpaternas biosfärreservat (Карпатський біосферний заповідник), om det nu heter så på svenska. Området består egentligen av flera olika reservat i oblasten. Den första delen av reservatet beslöts redan 1958, och tio år senare beslöt man att utöka det ytterligare. Idag täcker reservatet över 580 km², och finns med på UNESCO:s lista över biosfärområden. 90% av reservatet är täckt av skog, och här återfinns även urskogar, såsom de unika centraleuropeiska bokskogarna. Man kan finna liknande skogar i Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Här finns även ett mycket rikt växt och djurliv, med arter helt unika för området, samt runt 60 växter och över 70 djurarter som finns noterade i den ukrainska Röda boken.
Som så ofta med känslig natur, är vår mänskliga påverkan dessvärre av negativ karaktär. Skövling av skog, tjuvjakt av hotade arter, och horder av turister som vallfärdas till området är ett stort problem. Ett exempel på det senare är Påskliljedalen (Долина нарцисів). Varje vår täcks marken i dalen av miljoner soltörstande påskliljor. Tyvärr anländer också nästan lika många turister, vilket för med sig en omfattande åverkan på naturen.
Så istället för att åka dit och trampa ner känsliga växter, hänger vi oss nu åt att njuta av ett fotografi från denna förtrollande plats. Ta ett djupt andetag, och fly bort från julstressen.
19 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Ivano-Frakivsk oblast eller Ivano-Frakivsksjtjyna
Rohatyn Jewish Heritage
Rohatyn kan måhända tyckas vara en liten och betydelselös ort i Ivano-Frakivsksjtjyna, som vi nu befinner oss i, men skenet bedrar, enär det är härifrån som Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete utgår ifrån. Vi ska således åter stifta bekantskap med dessa två aktivister som på många vis förändrat stadens renommé. Sedan deras organisation, Rohatyn Jewish Heritage, kom till stan hat väl inget varit sig riktigt likt. Låt oss därför återvända till en resa i december 2017 till Rohatyn med Marla och Jay.
Tilläggas bör dock att sedan artikeln skrevs har Rohatyn Jeish Heritages arbete fortsatt i oförminskad skala, och ett av de senaste tillskott är en förteckning över judiska begravningsplatser i bland annat Lvivsjtjyna, Ternopilsjtjyna och Ivano-Frakivsksjtjyna. En viktig dokument.
—
David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.
Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.
Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.
Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.
När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.
Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.
Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.
Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.
Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…
Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.
När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
