• En dans med Juliusz

    En dans med Juliusz

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    9 december 2020
    Dagens polska affisch
    Warsaw quintet
    Juliusz Zarębski Piano quintet in G minor op 34

    Okänd
    Möjligen 1963

    Låt oss stanna bland de olyckliga som drabbats av tuberkulos. Dagens polska affisch är tillägnad en sådan person, och egentligen är det inte alls en affisch, utan ett skivomslag till en inspelning av Juliusz Zarębskis fantastiska pianokvintett i g-moll (op 34).

    Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

    Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

    16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

    1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

    Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

    Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.


  • Hälsosam bergsluft

    Hälsosam bergsluft

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    8 december 2020
    Sanatoryum dla chorych piersiowych Pod kierunkiem
    Piotr Stachiewicz
    1902

    Låt oss dröja kvar en stund bland bergstopparna i Tatrabergen, och insupa lite av den friska luft som dväljas där. Det var också något som doktor Kazimierz Dłuski visste, ty det är hans sanatorium som dagens affisch gör reklam för. Kazimierz Dłuski var läkare och övertygad socialist.

    Född 1855 i dåvarande Habsburgska väldet, inledde han tidigt sina studier inom medicin, och det var under studietiden som han la grunden till sin socialistiska övertygelse. Hans engagemang ledde även till att han fick fly till det mycket friare Schweiz. Här träffade han andra polacker med socialistisk visshet, och Dłuski medverkade även i en socialistisk tidskrift. Men det utbröt snart osämja mellan honom och de andra, då de uppfattade honom som alltför revolutionär. Ja, de gick så långt att de kallade honom för anarkist.

    På 1880-talet försökte Dłuski få ett möte med den då mycket sjuke Karl Marx i Paris, men den senare var alltför tärd för att möta den polske läkaren. Dłuski stannade i alla fall kvar i Paris, och studerade statsvetenskap. Någon gång under 1880-talets senare del träffade han sin blivande fru, Bronisława Skłodowska. Den vakna läsaren reagerar nog på efternamnet, och javisst, det är nobelpristagaren Marie Skłodowska-Curies syster. Bronisława Skłodowska var en övertygad kvinnosaksanhängare, som under en stor del av sitt liv kämpade för kvinnors lika värde. Hon var även läkare, så som sin blivande man, och hon hade på nära håll sett hur tuberkulos kan pina en människa, då hennes egen mor gick bort i den sjukdomen 1878.

    Kanske var det därför som de båda makarna 1902 startade sanatoriet för lungsjuka i Zakopane. Pengarna till sanatoriet fick de från Bronisławas syster, Marie Skłodowska-Curie, som precis tilldelats sitt första Nobelpris. Så man kan säga att deras sanatorium delvis finansierades av Sverige.

    På dagens affisch ser vi en fager man med tjusig mustasch som håller sanatoriet i sina händer. Vi får utgå från att det inte är Kazimierz Dłuski som avbildas, utan en av ortens lokala charmörer. Mannen på bilden är nämligen goral, det syns tydligt på hans klädesplagg. Den käcka kapen, hatten med den modiga fjädern, och byxorna med sina vackra broderier, allt som kännetecknar en goral. Goralerna är en folkgrupp som återfinns i södra Polen, norra Slovakien, samt i Tjeckien. De har en mycket säregen dialekt, som har många element från urslaviskan. Hos dessa skulle vi kunna stanna länge, men låt oss återvända till Kazimierz och Bronisława.

    De flyttade efter några år till Warszawa, där de fortsatte sitt arbete för lungsjuka. De var båda mycket betydelsefulla personer när Polen blev självständigt, men för att göra en lång historia kort, kan man sammanfatta deras verksamhet med att de ömmade särskilt för de mindre bemedlade. Deras fokus låg också på att försöka hämma uppkomsten av tuberkulos, och att stärka folkhälsan. De verkade i Warszawa till Kazimierz gick ur tiden 1930. Bronisława avled nio år därpå.


  • Frestande bergstopp

    Frestande bergstopp

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    7 december 2020
    Dagens polska affisch
    Zakopane Kasprowy
    Stefan Osiecki, Jerzy Walerian Skolimowski
    1935

    Måndag och inledningen på en ny vecka. Det är väl troligt att många av oss har berg av göromål som tornar upp sig på våra verkliga eller digitala skrivbord. Då är det frestande att för några sekunder drömma sig bort till verkliga berg, klädda i sina bästa vinterkläder av snö.

    Här i Kraków är det ju självklart att man vänder den drömska blicken mot Tatrabergen. När det är god sikt kan de till och med skådas från någon av stadens utsiktsplatser.

    Tatrabergen är egentligen inte något ensamt berg utan ingår i den Karpatiska bergskroppen, som sträcker ut sig österut från alperna, genom Slovakien, Polen, Ungern, Ukraina och Rumänien.

    Alla delar av Karpaterna har sin egen karaktär, och Tatrabergen kan excellera med att man är den mest spetsiga och högsta delen av Karpaterna. Den högsta toppen ligger i Slovakien och heter Gerlachovský Stít. Den når 2 655 meter över havet, som visserligen ligger väldigt långt bort.

    På gränsen mellan Polen och Slovakien finner du Kasprowy Wierch, som går att skönja på dagens affisch. Den är inte lika högrest som Gerlachovský Stít, och når blott 1 987 meter över det avlägsna havet. Toppen har sedan 1800-talet varit ett resmål för skidåkare, men det var först på 1910-talet som det blev ett vanligt resmål. På 1930-talet, installerades den första kabinbanan, och det innebar att det nästan blev rusning till platsen. Det var också då vår affisch tillkom.

    Liftar har ju annars varit en olyckligt tema för året, ty det är väl dessa som ofta utpekats som corona-bovar… Eller så var det en visselpipa på någon bar i Österrike som var den ultimata boven.


  • Söndagsmorgon

    Söndagsmorgon

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    6 december 2020
    Dagens polska affisch
    Niedzielny poranek
    Eryk Lipiński
    1955

    Söndagsmorgon. Kanske snöar det där du är. Eller så tittar en sol försiktigt fram på den vinterhimmel som vilar över din hjässa. Oavsett så är det morgon och söndag. Förr i tiden var det en vilodag, men nuförtiden är den dagen nästan som vilken annan dag. Invävd i kommers och köpmännens tingeltangel. Men försök att strunta i det just idag, och luta dig tillbaka och se en utomordentligt trevlig liten kortfilm från ett Warszawa klädd i 1950-tals skrud.

    (Här kan ni se filmen.)

    Andrzej Munks film Söndagsmorgon (Niedzielny poranek) är en semidokumentär film om återuppbyggnaden av Warszawa. Det vilar en positivism och nyfikenhet över denna film, och bilderna ramar vackert in rekonstruktionen av den sargade staden. Här syns framtiden i bild, trots att världskrigets skugga ändå vilar över staden.

    Och Andrzej Munk mindes nog kriget med förskräcklig tydlighet. Han föddes 1921 i Kraków i en assimilerad judisk familj. När kriget bröt ut fick de bryta upp, och leva under falsk identitet, och Andrzej Munk bytte namn till Andrzej Wnuk. Men trots att hans tillvaro ständigt var hotad, valde han att delta i motståndet mot nazisterna, och deltog bland annat i Warszawaupproret, i oktober 1944.

    Efter krigsslutet inledde han studier både på tekniska högskolan i Warszawa och vid juridiska fakulteten. Han avlade examen, men sökte sig ändå vidare till filmhögskolan i Łódź. Resten är, skulle man kunna säga, historia. Ty Andrzej Munk är den man som man ofta brukar ange som skapare av “den nya polska filmskolan”. Inriktningen, som var aktiv mellan 1956-1963, la grunden till det nya filmspråk som skulle vara tongivande i Polen under flera decennier, och deras influenser var den italienska neorealismen. Något som man nog också kan ana i filmen om en helt vanlig söndagsmorgon i Warszawa på 1950-talet.

    Andrzej Munk gick bort 1961, tärd av tuberkulos som han ådrog sig under andra världskriget.

    Dagens affischkonstnär, Eryk Lipiński, var också en man med mod och egensinne. Om honom har vi dock redan fått läsa, i adventskalendern 2019.


  • En konfektyrens mästare

    En konfektyrens mästare

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    5 december 2020
    Dagens polska affisch
    Jan Fruzinski czekolada cukry
    Tadeusz Gronowski
    1930

    Det är lördag, och efter en hel vecka med virtuella möten och webbinarier behöver vi få gotta oss riktigt ordentligt. Och visst blir vi sugna när vi ser den här aptitretande affischen. Tadeusz Gronowski har dessutom på ett fiffigt sätt lyckats med att få in sin signatur i affisch. Ni ser den till höger om damens lillfinger.

    Det är ingen överdrift att påstå att Tadeusz Gronowski är en gigant bland polska affischkonstnärer. Det var han som skapade loggan till flygbolaget LOT. En logga de använder än idag, men med viss modernisering och modifikation, vill säga. Det är därför inte så underligt att han redan förekommit på denna blogg. Det finns en tjusig enkelhet och finess över hans alster. De färgfält han skapade är robusta, men samtidigt är de skira. Det här ger en extra spänst och volym till bilden, något som många försökt kopiera. Och trots att vi inte har en aning om hur konfektyren på affischen smakar, så vattnas det nog i munnen på oss.

    Och det är mycket troligt att just Jan Fruzinskis konfektyr var utsökt, ty han visste nog sitt skrå. 22 år gammal startade han sitt första företag, som med listig reklam lyckades locka till sig eleganta kunder. Jan Fruzinski hade huvudet på skaft även ekonomiskt, och han visste hur en slipsten skulle dras. Snart var hans konfektyrfirma en av de ledande i regionen, och man sålde stort inte bara i Warszawa utan även i Tsarrysslands huvudstad Moskva. Allt skulle kunna ha varit frid, men 54 år gammal gick Jan Fruzinski helt oväntat ur tiden. Efter sig lämnade han ett litet konfektyrimperium, som hans son kunde driva vidare. Men så kom andra världskriget, och pulvriserade hela företaget. Sonen försökte dock starta upp verksamheten igen efter kriget, men företaget nationaliserades av det kommunistiska partiet.

    Idag kan vi därför bara njuta av affischernas sötma, men det är väl inte någon usel konfekt.


Archives: