Mars var en fantastiskt fin månad. Förra året var mars snöstormarnas månad, men i år gav den en försmak av sommaren. Det fanns därför massor av tillfällen för att vandra runt och kontemplera över människors rörelser i staden, stadsplanering, trädens knoppar, vildhundarnas och vildkatternas tillvaro. Med mig på dessa filosofiska turer har jag alltid Canon AV 1. En trogen gammal vän, men som med senare filmen hade vissa problem. Antagligen var det bara batteriet som gjorde att slutaren inte orkade reagera. Batteriet är nu bytt och jag hoppas att jag framöver slipper se fler tomma bildrutor på de framkallade rullarna.
… i mitt kök. Ja, så det blev en liten georgisk supé igår, tillsammans med vår vän Flora. Stort tack till Georgian Recipes, som gör det möjligt att testa de georgiska smakerna var man än befinner sig i världen.
Jag har aldrig varit där. I Georgien. Men under de senaste åren har jag känt en tilltagande längtan. En längtan som nu börjar te sig alltmer ohanterlig. Vad är det då som lockar? Frånsett det vackra och dramatiska landskapet, så lockar vinet, maten och mineralvattnet. Allt verkar dessutom göras annorlunda i Georgien. Man gräver ner vinet när man ska lagra det. Man gräver ner ugnen i marken när man bakar bröd. Man kryddar maten på ett sätt som jag inte känner igen från någon annan matkultur. Man har ett konstigt alfabet som är fullkomligt omöjligt att förstå, och man avskedar hela poliskåren när man ska skapa förändring. Georgien tycks ha ett folk som både är segt och explosivt på en och samma gång. Fascinerande.
Men som sagt är det främst maten, vinet och mineralvattnet som lockar. Det georgiska köket är utsökt och väldigt varierat. Det brukliga verkar vara att beställa in flera små tallrikar med förrätter som man delar på. Sedan avslutar man med något grillat, och man grillar helst över öppen eld, med vedklabbar. Jag har flera favoriter, men deras Chatjapuri, ett ostbröd med ett ägg på, är helt formidabelt god. Sedan finns deras fantastiska aubergine-, bön- och grönsaksdippar. Getosten Sulguni har också en utsökt smak som man kan krydda det mesta med, verkar georgierna tycka.
Här hittar ni nästan alla georgiska recept som finns.
Vinet är rustikt och det röda är en klar vinnare. Georgierna själva verkar föredra de halvsöta eller söta vinerna, men jag tycker bäst om de torra. Till vinet dricker jag Borjomi, ett salt mineralvatten som ska vara extra hälsosamt.
Nu har jag ju aldrig varit i Georgien, men det betyder ju inte att jag behöver misströsta. I Lviv har vi flera ställen där vi kan äta georgisk mat. Min personliga favoritrestaurang är Kavkaz, men Staryj Tiflis är inte heller dum.
Sedan har vi det senaste och roligaste inslagen av georisk matkultur i Lviv. På marknader och i gathörn har det börjat dyka upp små bagerier, där man kan köpa nybakad Lavash eller Chatjapuri. Inne i bagerierna möter man den stora stenugnen, och ofta är det stekande hett inne i bageriet. Här kommer några bilder från en av de georgiska bagerierna i Lviv.
Jag länkar också till ett reportage från Aljazeera om Georgien. Landet har under den senaste tiden fått utstå ökad press från Armenien och Ryssland. Det finns till och med en oro att landet kommer splittras i två delar! Det är därför viktigt att stödja Georgien. På alla tänkbara vis. Som att äta deras mat och dricka deras vin (och det senare kan ni faktiskt finna på svenska Systembolaget).
Det händer ibland. Inte så ofta nuförtiden som tidigare, men det händer. Fast bara ibland. Att jag saknar Skåne. Tidigare sa jag nog att jag ville “åka hem till Skåne”, men nu är Lviv min stad. Min hemstad på riktigt. Den första stad jag bott i, som jag verkligen trivs med (och jag har bott på många olika platser, så jag har något att jämföra med). Det händer att jag saknar att gå till Möllan i Malmö, och ta en falafelrulle och snacka med falafelbagarna. Det händer att jag saknar Stadsbiblioteket i Helsingborg, att få sitta i deras fik, bläddra i en dagstidning från Norrland och dricka beskt bryggkaffe. Det händer att jag saknar att ta en tura med Pernille över sundet till Helsingör, smacka på en räksmörgås och smutta på en Grön Tuborg. Det händer. Men det sker alltmer sällan. Mina rötter växer sig starkare här. Jag står stadigare på Lvivs mark. Jag följer stadens rytm bättre. Snart känner jag inte till någon annan än denna rytm, de makliga bondska rörelserna på trottoarerna i bjärt konstrast till biltrafikens hetsighet. Jag är en del av detta, lika mycket som det andra, det skånska, som finns i mig. Jag är två eller flera, men ändå bara en endaste. Den en endaste skåningen i Lviv.
Hur beskriver jag vad som händer inom mig när landet där jag bor i hotas av krig? Med vilka ord? Jag söker i mitt inre. Orden finns inte där. En stum rädsla väller upp inom mig. En enbart fysisk erfarenhet. Den har inga ord. Önskan om att få leva i fred är hos mig tydligen ordlös. Kanske har det att göra med att jag aldrig trodde att jag skulle behöva ställas inför en sådan situation. Min bakgrund, min svenska inskränkthet, har aldrig förberett mig för denna erfarenheten. Krig, det är något som händer långt borta. Något som inte rör mig rent fysiskt. Något som får andra att lida. Nästan som om det finns en fysikalisk omöjlighet att det ska ha med mig att göra. Är det därför jag tvingas läsa artiklar där svenska journalister beskriver valet på Krym som ett utslag av folkviljan och att de ryska trupperna är självförsvarstrupper? Är det för att det är för svårt att förstå att världen faktiskt kan vara riktigt grym och odemokratisk, som bl.a. Aftonbladets kultursida och ETC ägnar sig åt att på olika sätt kritisera varje steg av Ukraina och ganska okritiskt beskriva Putins Ryssland? Är det för att det är svårt att känna vad det faktiskt innebär? Jag vet inte, men varje gång jag läser en artikel där det påstås att man måste hålla flera bollar i luften för att beskriva situationen (som ex. Aftonbladets kultursida) vill jag bara skrika. Ett ordlöst skrik. För med vilka ord ska jag beskriva den utsatthet och ensamhet vi känner?
Och jag kommer aldrig bli den jag var tidigare. Jag har, som så många andra här, förändrats i grunden. Det har förändrat hur jag ser på världen. Jag, som alltid tillhört en svensk vänster, är politiskt husvill. Jag kan aldrig rösta på partier, som envist blundar för att Ryssland inte är, eller någonsin har varit, demokratiskt. Att tiden är borta då ni kunde hänvisa till okunskap om Stalins brott mot mänskligheten. Jag förstår inte ens varför de måste försvaras. (Som t.ex. när en av de starkaste rösterna inom (V) upprördes över att skolministern ville att undervisningen i historia även belyser Stalins brott. Man kan ju fråga sig om (V) verkligen försöker förändras.) Jag vill att vänstern ska ta tydligt avstånd från Rysslands agerande, men ännu så länge har jag bara sett ett fåtal inom partiet som vågat inta den positionen. Vissa verkar dessutom ha svårt att förstå att tiderna förändras. Ryssland är inte USAs positiva motpol. De är båda stormakter. Man blir inte automatiskt för USA bara för att man känner avsky inför hur Putins Ryssland behandlar sina grannländer. Med valet på Krym vet vi dessutom vilka Putins Ryssland stödjer (Bra artikel av professor Magnus Ljunggren), en härlig sörja av yttersta högern och vänstern i Europa.
Så, ja, jag har förändrats, i grunden. Jag har inte tid med ordklyveri om man är Putinvän eller inte. Om man väljer att nedvärdera graden av brott mot internationell rätt som Ryssland gjort sig skyldig till, och om man dessutom nedvärderar risken för ytterligare expansion, ja, då har man valt sida. Och på den sidan står inte jag. Jag står på fredens sida, och inte på den med vapen.
Jag stirrar på tangentbordet. Drar fingrarna över bokstäverna. Söker orden inom mig. Orden som ska beskriva den avgrundsdjupa sorg som hörs i nästan varje andetag här i Lviv och i en stor del av landet. Jag drar fingrarna över tangentbordet och inser att jag inte har det vokabulär som krävs för att beskriva vad Ukraina genomgår. I min trygga svenska bakgrund finns inte en beredskap för det här. Det är omöjligt för mig att förstå hur en folkvald regering kan lyfta sina vapen och skjuta mot sin egen befolkning. Jag var inte född Ådalen 1931 och det kollektiva minnet av vad som skedde där har bleknat bort.
Jag tvekar när jag lyfter händerna. Jag måste berätta. Sätta ord på sorgen. Det är så viktigt att berätta så att andra förstår. På nätet, i Facebooksstatusar, i tweets och i svenska dagstidningar läser jag att Euromajdan är en kupp. Flera lånar till och med Kremls språkbruk och säger att det är en nazistkupp. Det är helt obegripligt. Häromdagen menade någon att denna “högerkupp” var extra farliga eftersom brotten under Nazityskland var som värst här i Ukraina. Ja, brotten mot mänskligheten som skedde under Nazismens fana var verkligen bestialiska. Men likaså var Sovjetunionens brott. Hur många som dog i kommunismens namn är omtvistat, men vi vet att det var miljontals.
Jag vet att jag kommer få massa skit för det här, men majoriteten av den dynga om vad Euromajdan är för rörelse kommer vänstern. (Jag har redan berört detta i en tidigare postning, men kan inte låta bli att peta i det här såret lite till.) Jag ser mig själv som vänster. Har alltid röstat vänster, men jag har svårt att tolerera det gigantiska problemet man har med att erkänna vad som hänt under Sovjetunionen. Man pekar på utredningar och uppgörelser, men varför fortsätter man då på att dundra ut Kremls retorik?
Jag har dessutom svårt att fatta varför man envisas med att säga att mainstream-media inte varnar för Pravyj sektor och Svoboda. Jag har läst flera artiklar i t.ex The Guardian (ett ex. här), Aftonbladet, SvD, DN samt Fria tidningar som tar upp hotet från extremhögern bland demonstranterna. Man vill tydligen att man bara skriver om det problemet på Euromajdan. Varför är man inte mer intresserad av vad de inom den nya vänstern i Ukraina säger? Varför skrivs nästan inga artiklar om vad de vill? Varför skrivs det så lite om att de också stått på Majdan tillsammans med bland annat HBTQ-folk? Är man inte intresserad av deras synpunkter? Eller är det bara så att det inte passar med den förutfattade meningen att de forna Sovjetrepublikerna bara kan göra fascistiska revolter? Själv minns jag (trots att jag då var ung och politiskt naiv) ursinnet hos många inom vänstern när Baltikum reste sig. Man pekade på att de varit fascister under andra världskriget och menade att nu tar fascisterna över igen. Ibland undrar jag om Olof Palme hade haft en annan inverkan på den svenska vänsterns skepticism mot Östblockets sammanbrott. Inte för att han var en vaken politiker, utan eftersom hans estniska påbrå var viktigt för hans identitet. Kanske hade vi fått ett annat förhållningssätt inom vänstern? Idag tycks det som om man hellre gråter över raserade Leninstatyer, än för de som skjutits till döds av kravallpolis. En cynism jag inte vill vara delaktig i.
Jag ser upp från tangentbordet. Det är tydligen för svårt att beskriva sorgen. Ut kommer bara min vrede. Vreden över att vi, ja vi inom EU, lät det ske. Att många fortfarande inte fattar vad som sker här och inbillar sig att Pravjy sektor är tungan på vågen. Nu är det är viktigt att vi ägnar oss åt att stödja de demokratiska krafterna. De finns, och de är starkast, men de behöver också höra att vi tror på dem. Jag höjer blicken och ser ut över hustaken i mitt vackra Lviv. Inom mig hör mina studenters ord, hur de ber oss lyssna: “Hörs oss. Vi är inte fascister!”
Någon som bättre lyckats med att sätta ord på sorgen är Anna-Lena Laurén. Läs och fundera sedan på kommentaren längst ner från “Svenne” och fråga dig varthän är vi på väg.
(Nedan mina 35mm bilder från november 2013 till februari 2014.)
Vi visste det väl redan igår på eftermiddagen. Det kändes i luften. Vreden. Ursinnet. Känslan av total maktlöshet. Känslan av svek. Vi visste att det skulle bli reaktioner, och någonstans inom oss visste vi väl även att reaktionerna skulle rikta sig mot vissa administrationer. Ganska tidigt på kvällen rapporterades att Lvivs oblast, länsadministrationen, åter var ockuperad. Den var ju tidigare ockuperad men hade återlämnats under måndagen. Sedan duggade det tätt av tweets på Twitter med vilka administrationer som ilska och frustrerade demonstranter gav sig på. Åklagarmyndigheten stod snart på tur. Nedan ser ni bilder på det sönderslagna huset. När vi kom på eftermiddagen brann de utkastade datorerna och akterna fortfarande. Den tjocka röken låg tung över annars gemytliga Taras Sjevtjenkogatan. Därefter sattes minst två polisstationer i brand och vandaliserades. Säkerhetspolisens stora och skräckinjagande hus blev också demonstranternas kap. Det var sammanlagd sju olika administrationer som blev ockuperade och vandaliserades i natt. Sju!
Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyji, stack därför ut hakan i morse och proklamerade att Lviv nu är Janukovytj-fri. Jo, jag tackar. Vi kan ju bara hoppas att vi inte blir utsatta för några ruskiga vedergällningar. Lviv, med sin envist Europavänliga inställning. Med sitt uppkäftiga sätt. Varför skulle inte vår stad, och region, bli precis det som regeringens bedömer som nästa smarta (?) drag? Kanske är jag bara för apokalyptisk, men jag är inte säker på att jag gillar vad som hände i natt. Lviv, som vill vara ett europeisk föredöme, måste väl ändå vara bättre än alla andra sammantaget? Men samtidigt, hur kan man kallsinnigt se på när demonstranter slaktas i Kyjiv? Vem kan sitta hemma och säga att passivitet är bästa recept? Jo, möjligtvis EU… Men sent ska syndaren vakna.
Åklagarmyndigheten på Taras Sjevtjenkogatan är utbränd och vakas av maskerade demonstranter. Vi står alla tysta, och beskådar förödelsen. Det är oklart vad folket runt omkring mig faktiskt tycker.
En av de polisstationer som tömts på poliser och innehåll. Röken ligger tung och det sticker i näsan. Här är stämningen dock lite mer munter. En hund som verkar tillhöra en av demonstranterna väcker mycket ömhet hos de som passerar förbi.
Man kan se spåren av att Säkerhetspolisens hus har utrymts, men inga demonstranter. Bara några få nyfikna. Huset inger fortfarande respekt. Bakom huset ser vi hur stora rökpelare stiger mot himmeln. Någon eldar något på gården. Men vad?
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.