• Ya Gallery wants to make a difference

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    This article was previously published in Swedish.

    Ya Gallery is clearly something beyond the ordinary. That stands clear after only a short meeting with its founder Pavlo Gudimov. Pavlo’s ambitions for Ya Gallery is anything but insignificant. He wants to bring large footprint on the Ukrainian art scene, not just here and now but in a very distant future.

    But last fall Ya gallery unexpectedly came into the limelight. the gallery was burned down by an angry crowd. There has been a rumor afterwards that there was an exhibition about homosexuality, that caused the attack, but this was not the case. The trigger for the riot was that Ya gallery agreed to host a panel discussion, led by a gay organization, on the situation of homosexuals in today’s Ukraine.

    – They had nowhere to have their meeting, so we let them use our gallery for their panel discussion. But apparently it was too delicate issue and many was provoked, says Pavlo. I’m pretty sure that anything like this could never happen in Sweden, right?

    The young artist Volokitin Artem, who exhibited at the time of the attack, does not focus on homosexuality, even though his work can be provocative, though hardly by the tangent to a homosexual theme.


    Artem Volokitin receives the PinChukArtPrize

    Pavlo implies, however, that both Artem and Ya Gallery benefited from the attack. Both received attention and therefore got a new audience. But the gay situation is still difficult, said Pavlo.

    Ya Gallery opened three years ago, but Pavlo founded a design workshop, or showroom, already 8 years ago. Ya gallery’s idea is to be able to work with the whole process, from the exhibition to the designing and printing the posters, the catalogs. Pavlo has tied five companies to Gudimov art project. They are publisher, designer or involved in contemporary art. He also implies that a major problem for contemporary art in Ukraine is that there is no infrastructure for art and artists. He hope that he with Gudminov art project can change that sitaution. Pavlo also stresses that the cross-disciplinary idea in Gudminov art project is what makes it strong. It creates a new creative environment and pioneering ideas cant there be created. Gudminov art projects publications is also the main sources of income and helps Ya Gallery to exist.

    Ya Gallery with Pavlo Gudminov at the helm, also wants to change, influence and even to some extent determine how the Ukrainian art scene will look like in the future. Pavlo goes round the country to search for artists, young and old. The art he chooses is the one that does not trample already beaten tracks and he would not favor a few artists.

    – Many galleries run only around 10 artists, but I want to have a broader base than that, he says.

    He is not afraid to exhibit artists that never have had any exhibition. When I visited Ya gallery they exhibited two artists, two men in their 50s, that never had been exhibited before.

    – They have an expression that fits our concept, says Pavlo.

    – What do you mean by concept? I ask. That it is “Ukrainian” and fits the subtitle of “contemporary Ukrainian art”?

    – Well, says Pavlo. The term “contemporary Ukrainian art” is an effort to give Ukrainian art a game room or space. And I want to help creating the content of that space.

    – But is not “Ukrainian” just a word in vogue right now? What if it suddenly becomes obsolete, or really lame?

    – Yes, I can admit that it is true, and to some extent we are using it as smart marketing. It gives the right sense, so to speak. We of course also sets out international artists. But there is also a huge lack of knowledge about Ukraine’s art scene, both inside and outside its borders. Can we participate in creating a knowledge bridge between artists and their audience I will be satisfied, concludes Pavlo before he hastens off to the next meeting.


  • Öst är Öst och Väst är Väst – i alla fall i OS

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    viewpoint-east.org kan stolt presentera ett nytt bidrag av Maria Nilsson. Nu om fördomar och rysskräck i bland annat (så dagsaktuella) OS-sammanhang.

    Vem har sagt att det är enkelt att vara slavist, eller mindre akademiskt uttryckt rysskramare eller öststatsälskare? Det är aldrig tydligare än när det är dags för OS eller annat stort sportevenemang och framför allt i individuella sporter där svenskarna har, eller i alla fall har haft stora framgångar.

    Vem som helst kan i allmänhet uppskatta det vackra rörelsemönstret hos en konståkare som Evgenij Plushenko, utsökta dribblingarna av en Andreij Arshavin eller en Elena Isinbajevas (dessutom har hon ju samma manager som Christian Olsson) förmåga att hela tiden slå nya världsrekord men den längdskidåkare eller skidskytt från forna Öst som skidar förbi en Charlotte Kalla eller skjuter bättre än en Helena Jonsson finner aldrig nåd hos den svenska publiken. Finns det någon gång man kan fråga sig om muren överhuvudtaget fallit är det i längdskidspåret eller i skidskyttetävlingar. Aldrig är väl uppdelning mellan öst och väst dvs. ont och gott så tydlig som i dessa avseende.

    Uppkrupen i ett hörn i ett stort sällskap mumlar du förklaringar till varför ryska namn är så konstiga och i allmänhet feluttalade av kommentatorer, försöker glatt dra på munnen när sällskapet skämtar kring att Belarusier och Ryssar inte får komma hem om de gör en dålig tävling eller snarare blir förvisade till Sibirien och framför allt anstränger dig för att inte göra det till ett statsvetenskapligt problem när någon poängterar hur mycket bättre det var när Sovjet fanns och det då fanns fem åkare istället för dagens 35.

    I händelse av en ”Öststats” seger ställer sig alla kollektivt upp och skriker epo medan du lite försynt förklarar att enbart för att ryska tävlande blivit ertappade som dopade vid fler tillfällen än de allestädes samvetsgranna svenskarna behöver det inte betyda att alla på andra sidan Donau knaprar piller morgon, middag och kväll. Det kan ju faktiskt vara så att tävlande från det som i det här sammanhanget så gärna benämns som forna Öst faktiskt är bättre tränade, bättre på att toppa formen, bättre på att hålla nervositeten stången osv. än sina svenska motsvarigheter.

    Alla som någon gång rest i det forna Öst eller har vänner som kommer därifrån vet om den benhårda disciplin som alla barn grillas i oavsett om det handlar om tämligen oskyldiga fritidssysselsättningar eller prestationsinriktade sporter. Det var en av många paradoxer med landet bakom järnridån, alla skulle vara bäst samtidigt som det kollektiva alltid skulle segra över det individuella. Alla som någon gång har befunnit sig i en träningshall i Öst under vintern vet också om den skoningslösa kylan, avsaknaden av varmvatten i duscharna och möglet i omklädningsrummet vilket antagligen är mer karaktärsdanande än de svenska motsvarigheterna. Till dess att jag blir motbevisad av dopingkontroller kommer jag därför att fortsätta glädjas i smyg i mitt soffhörn vid en ”Öststatsseger”.


  • Gareth Jones diaries at exhibition

    Gareth Jones diaries at exhibition

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    Gareth Jones is perhaps a forgotten name for many, but Cambridge Ukrainian Studies highlighted his diaries in November 2009 and you can read more about the exhibition here and see a clip from BBC here!

    Gareth Jones was a Welsh journalist that was the first to publish articles about Holodomor in Western media. He alos claimed that the Soviet regime and the 5-year plans deliberately made the suffering worse. This lead to many accusations from Moscow, but also from other journalists. Even New York Times called him a liar. His diaries, where he noted everything that he saw when he travelled through Ukraine during 1930s and the time for the Holodomor, was the of course one very important part of the exhibition that Cambridge Ukrainian studies organized.

    jones2


  • Simple-minded portrait of Ukraine

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    It is intrigues to note how international media is covering the aftermath of the Ukrainian Presidential election. I am not considering the political battle, or the long and protracted death struggle by Tymoshenko, but actually how international media looks upon the result. First of all, it seems to me that many journalist in “old media” (to use a concept from the Swedish Pirate movement) seems to have a predilection to depict Ukrainian voters as a hopeless passive group, like silent masses that never would be able to protest against possible violations against human rights or freedoms of speech. In most articles the voters does not even exists! (One example from the leading Swedish newspaper Dagens Nyheter.) It seems to me that many international journalists actually nurse the idea that the orange revolution was created by some kind of misstake. NOT as a protest against something that the Ukrainian voters actually felt humiliated by. This rather retarded interpretation of the situation actually leads to that many journalists seems to think that it is EU that must “save” Ukraine from itself. I would say that Timothy Garton Ash in guardian.co.uk actually nurse this particular perspective.

    From his perspective it is important that Europe (which seems to be the same thing as EU for Ash) somehow secure the Ukrainian freedom. In one respect I must give him right, it is really important that EU understands the importance in having good relationship with Ukraine, and it is also important for EU to try to work faster and less obsessed by bureaucracy. But when he diminishes Ukraine to be only its politicians, I am wondering if he actually has understood what has happen during the past five years.

    What we have been witnessing during this election is a triumph for democracy, and I am not sure that we should thank EU for that! I fear however that Ash would have preferred a complete capitalist integration, in that extent that Western interests should control all affairs and political life in Ukraine. Some kind of weird capitalistic interpretation of democracy. I can admit that I am as fond of Ash and trust him as much as I like Anders Åslund, which implies serious skepticism. For me it is just too obvious that the iron wall is really high and thick in their minds!

    I, however, believe that democratic movements and freedoms of speech will need help during the next coming years, but I also believe that EU is not necessarily the guarantee that we will keep and develop that! What I am hoping for is grassroots initiatives, actions and connections over our boarders! It was actually grass-root movements that made the orange revolution possible, so let’s hope we together can create the best environment for freedom of speech and human rights in Ukraine.

    (UPD: Thank you, Olha Wesnjanka for highlighting the article by Ash.)


  • Var inte rädd, mamma lilla – en rapport från Kyiv (eller Kiev)

    Var inte rädd, mamma lilla – en rapport från Kyiv (eller Kiev)

    Publicerad:

    Läsningstid: 6 minuter

    När jag läste massmedia på en folkhögskola föreslog vår omtyckta lärare oss att vi skulle föreställa oss en fiktiv lyssnare, när vi skrev våra artiklar eller spelade in våra radioprogram etc. Han berättade sedan om en känd radiopratare som ofta föreställde sig sin mamma som lyssnare, och lyckades på så sätt trollbinda sina lyssnarna. Jag måste erkänna att jag inte tog till mig min lärares råd om en fiktiv läsare, men idag har jag tänkt att göra ett undantag. Jag tänker helt enkelt skriva till min kära mamma. För de av er som känner er förolämpade av denna exkludering, föreslår jag att helt enkelt sluta läsa här.

    För du förstår mamma, det är inte så lätt att besvara dina frågor. Du frågar mig om jag inte kan skriva en artikel om hur det är i Ukraina, eller rättare sagt Kyiv (eller Kiev). Jag skulle så gärna vilja skriva en sådan artikel, men jag vet inte riktigt om jag kan. Jag är liksom inte värst obejktiv. Kiev (eller Kyiv) är en favoritplats som jag ständigt återvänder till. Typ som den där favoritbadplatsen som man återvänder till, eller favoritavsnittet i en bok, eller låten eller stycket man fascineras av. Det betyder visserligen inte att jag inte ser något nytt, men jag “plusar på”, vilket betyder att det är en ganska komplex sak att beskriva vad jag ser. Jag ser det genom filtret av det jag redan vet. Men för din skull ska jag göra ett försök att förklara.

    Härromdagen regnade det. Ja, det låter ju inte så farligt, men med tanke på att gatorna var i ett bedrövligt skick redan innan, så var det en katastrof. Mina redan hala skor var som en dödsfälla. Men lugn mamma, jag har broddarna med mig. Alla här klagar på gatorna och på att snöröjningen havererat denna vinter. Alla säger att det är Kosmos fel. Alltså inte universum Kosmos, utan personen, Kievs (eller Kyivs) borgmästare Leonid Chernovetskyi. Han kallas så för att han är uppe i det blå. Många menar att han är narkoman och fler tillägger att det är ett faktum att han faktiskt är narkoman. Så pengarna till snöröjning har gått till … ja, ingen verkar veta, men inte är det snöröjning i alla fall. Folk gör så gott de kan och röjer framför husen, så det är ganska OK ändå.

    Som du vet, mamma, så är det presidentval här på söndag. Jag märker faktiskt inte så mycket av det. Stora posters är det förstås. Mörkblå och kantiga för Viktor Janukovitj och fluffiga och vita med ett rött hjärta för Julia Tymosjenko. Här räds man inte att anspela på genusstereotyper. Själv kan jag inte låta bli att skratta, men egentligen är det väl inte roligt. Tänk dig hur det brukar se ut i Sverige och föreställ dig att till exempel Reinfeldt skulle anspela på maskulinitet och till exempelvis Sahlin på femininitet. Jag kan inte riktigt se att det skulle gå, eller hur? Fast det är ju klart, vi kallar ju ofta Sahlin för Mona och Fredrik för Reinfeldt… så visst finns det hos oss med. Man kanske inte riktigt lika övertydligt.

    Jag frågar alla jag träffar vad de ska rösta på. Många är säkra. Här i Kyiv (eller Kiev) kommer nog Julia Tymosjenko att vinna. Många säger att de bara inte kan rösta på Janukovitj. De gjorde ju allt det kunde för att inte få honom till makten för fem år sedan, under orangea revolutionen. Men många säger att det är höljt i dunkel vad Tymosjenko har tänkt att föra för politik. Men ingen jag talat med har varit pessimist. Alla ser ljust på framtiden. Jag undrar var andra media hittar sina pessimister, för de verkar ha hittat sådan i överflöd. Men Janukovitj är mycket populär i östra Ukraina och på landsbygden.

    metro

    Vad alla är överens om här är att det i alla fall är ett demokratiskt val! Vi vet i alla fall inte vem som vinner, säger de, och pekar på grannlandet Ryssland – vars senaste val har varit upplagda, milt sagt. Och kanske, kanske, fortsätter de, kommer det en mer demokratisk ledare om fem år, hoppas de tålmodigt.

    Själv är jag rädd att man inför visum efter valet, men jag inser att de är en högst egoistisk oro.

    Du frågar oroligt om kravaller. Jag har inte sett några kravaller, mamma. Jag läste om dem i Kyiv Post, den engelsk språkiga tidningen. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad att de finns de som är så engagerade. De flesta jag träffar verkar bara vara trötta på politik, och det kan jag förstå. Tydligen är denna sista omgången av presidentvalet extremt smutsigt och de båda kandidaterna försöker överträffa varandra med smutskastning av varandra.

    Ja, så var det det här med affärer. De är öppna som vanligt, med överflöd av varor. Tänk dessutom att det är fullt med små kiosker med allsköns varor, i alla tunnelbanenedgångar, tunnlar under vägar och vid busshållplatser och på många, många fler ställen. Så du kan nog föreställa dig vilken kommers!

    Men det finns ju de som inte har råd, och de som tigger, och kanske de som inte har tillräckligt med mat. Men jag ser ändå inte fler tiggare här än hemma, vilket förstås inte är någon förmildrande omständighet.

    Bilkaoset är hemskt. Jag hatar bilar mer än någonsin. Det gör jag alltid när jag är här. Det är mycket värre än på Sveavägen, och stora jäkla åbäken har de… Men de stannar faktiskt på övergångsställena… eller ibland. Typ som i Sverige ; )

    Men det finns faktiskt saker som glädjer mig mycket. Häromdagen fick jag till exempel veta att man börjat med sopsortering! Visst är det bra! Jag tycker det är ett fantastiskt framsteg. Och en av de bästa sakerna med Kiev (eller Kyiv) är maten! Jag älskar deras potatispannkakor som påminner om Raggmunkar, serverade med smetana, fyllda med svamp eller med lax till. Eller puréad chaminjonsoppan. Mums! Och sedan är de experter på te. Jag dricker massor av gott te. Inga läskiga parfymeringar här, som vi har i Sverige.

    Och sist var det här med varför jag skriver Kyiv eller Kiev hela tiden. Saken är den att Kiev, som svenska journalister använder, är en translitterering på den ryska stavningen och uttalet, medan Kyiv är en translittering från ukrainska. Jag tycker nog att man ska använda Kyiv istället för Kiev. Det är ju ändå huvudstaden i Ukraina och det officiella språket är ukrainska. Men det är ju inte många som gör det i Sverige. (Fast när det kommer till svensk media måste jag även påpeka att de i allmänhet verkar vara hopplöst konservativ. I Sverige skriver vi ju till exempel Bombay ännu, trots att staden heter Mumbai sedan länge och kallas så av de flesta internationella media.)

    På det hela tagen trivs jag här. Jag har snälla vänner och ibland tror jag att jag har fler här än hemma! Du både komma hit en dag. Kanske på våren. Då är staden vacker, och om Kosmos lyckas klura ut det där med renhållning, så är det en fantastisk stad, som ett blommande paradis, en solig majdag : )

    kram
    din dotter

    ps. Ja, och jag läser Lars Tylle Herlins bok “Var inte rädd, mamma lilla” just nu, som du kanske märker av titeln ; )


Archives: