• Dagens anteckning – 3 mars 2025

    Dagens anteckning – 3 mars 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Jag inledde morgonen med att försöka hitta ett sätt att betvinga våra samtidsmonster. Mitt val av vapen och ammunition föll på Franz Schubert och hans Die schöne Müllerin, på svenska Den vackra mjölnerskan (Op 25, D. 795) från 1826.

    Denna sångcykel, med tonsatta dikter författade av Wilhelm Müller, har 20 sånger som handlar om en ensam vandrare som är ute gör det som vandrare helst gör, alltså vandrar. Varifrån han kommer och vart han tänkt att ta sig förtäljer inte historien, men det tycks som om han vandrar lite planlöst, ty på sin väg finner han en förtjusande lite bäck, som han börjar följa.

    Efter en bit kommer han fram till en vattenmölla, som ägs av en mjölnare som givetvis har en vacker dotter. Vandraren förälskar sig självfallet ögonblickligen i henne. Han uppvaktat henne på alla möjliga upptänkliga sätt, men resultatet av hans ansträngningar faller inte väl ut. Dessutom dyker det upp en hårfager jägare och denne förför den vackra mjölnardottern och de båda lämnar vår vandrare åt sitt öde. Tilläggas bör att jägaren är klädd i grönt och vandraren blir fixerad vid allt som är grönt och det hela slutar mycket tragiskt med att vandraren dränker sig i bäcken, som sjunger en sång till hans ära.

    Som ni förstår var detta inget lämpligt val att dränka sina samtidssorger i. Men till min undsättning kom istället mitt arbete, och efter en dag vid katedern och med studenterna har jag fullkomligt förträngt våra samtidsmonster och känner mig nu lättare till sinnes.


  • Dagens anteckning – 2 mars 2025

    Dagens anteckning – 2 mars 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Vi befinner oss i vårens uovertyr. Snödropparna har äntligen kastat av sig jordens mantel och dansar nu på tå med lätta steg in på scenen. De tar tag i varandras armar, dansar runt i ringar och bildar öar i den nyväckta rabatten. Ensamma skulle de lätt kunna bräckas, men i grupp blir de starka. Och ännu så länge är de ensamma härskare över detta område, trots sin ringa kroppsvolym. Men snart kommer de få konkurrens av de större krokusarna, påskliljorna och tulpanerna. Några av dessa lurar redan i jordens ytskikt. Deras små huvuden syns färga några platser i andra färger än snödropparnas. Men de sistnämnda dansar runt behagfullt, tillsynes obekymrade om att de blott tillhör en inledning.

    Ovanför vitsipporna hoppar talgoxarna mellan grenarna och de sjunger sina vårsånger med deras omisskännliga tvåtonsteknik. Deras uppgift om våren verkar vara att i fortissimo sjunga titt-ut, titt-ut. Enligt wikipedia ska de tydligen ha över 40 olika läten och sånger. Samma källa gör också gällande att om talgoxen låter som en gnissligt skottkärrehjul handlar sången om revir. Själv känner de ju inte till något om hjul och inte heller om sitt namn de fått av oss, där förledet syftar på fett som den med fördel äter. Varifrån oxen kommer förtäljer dessvärre inga trovärdiga källor.

    Stundtals bryter en kontrast in för att slå drill. Men mest tycks den vara upptagen med att städa i rabatten kring snödropparna. Kvistar slängs åt höger och åt vänster, i en ordning som bara förstås av koltrastar. Snödropparna, dessa små växter som inte alls tycks vilja ha något med snö att göra, ty de tittar nästan alltid fram efter det att snön har förgåtts. På ukrainska tycks de dock befinna sig under eller vid snön (підсніжник) eller möjligen bara vara vitsnöig (підсніжник білосніжний). På polska däremot har de ett märkligt tillägg som för mina tankar till något som går före snön (śnieżyczka przebiśnieg), en slags snöns företrädare. Men inte heller snödropparna vet något om detta tilltalsnamn, de sänker istället sina huvuden, ser på sina gröna fötter och ber att få dansa en sista takt före ridån går ner.


  • Dagens anteckning – 1 mars 2025

    Dagens anteckning – 1 mars 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    I dessa dagar, när USA har letts in i demonernas mörka dalgång av sin ledare koloradoskalbaggen (aka potatisskalbaggen), kan det tyckas lite tondövt att arrangera en konsert under rubriken “en flört med Amerika“, och det är lätt att rynka på näsan åt en sådan rubrik. Men i ikväll har jag bevisat en bejublad konsert med Krakóws filharmoniska orkester på Krakóws konserthus som bar den rubriken.

    Kvällen bjöd på tre verk på programmet. George Gershwins “An American in Paris” (1928), Maurice Ravels pianokonsert i g-dur (M. 83, komponerad mellan 1929 åch 1931) samt Antonín Dvořáks nionde symfoni i e-moll (op 95, B. 178, komponerad år 1893), mer känd som “Från Nya världen”. Alla tre verk har det gemensamt att de har tillkommit i USA, samt att tonsättarnas identitet är starkt förknippad med Europa. Gershwin var förvisso född och uppvuxen i USA, men hans konstnärliga skapande har en stark koppling till den judiska identiteten i östra Europa, och kanske främst till Odesa i dagens Ukraina, där hans farföräldrar härstammade från.

    Det är också så att de tre verken inte återspeglar det vita USA, utan det är främst den African American musiktraditionen som reflekteras. Både “An American in Paris” och Ravels pianokonsert lyfter jazzens ljudbild med sina rytmiska mönster. Dvořáks symfoni skrevs ju några årtionden tidigare, och jazzen hade ännu inte tagit form. Det hindrade honom dock inte från att förutse att det var musiken bland African American som skulle vara framtidens musik. Dvořák var dessutom mycket intresserad av folkmusik, vilket innebar att han även sökte upp harmonier från urbefolkningens musik som han flätade in i sin tonsättning. Således kan man säga att kvällens konsert hyllade det USA som inte finns representerat i politiken som förs av dagens ledare i Vita huset.

    På dirigentpulten stod ikväll den ukrainske dirigenten Jaroslav Shemet (mer känd med den engelska translitteringen Yaroslav Shemet och på ukrainska Ярослав Шемет) som idag är verksam i Polen. Shemet föddes 1996 i Charkiv och utbildades både i födelsestaden samt i Poznań och i Wien. Han har samarbetat med den vida kända dirigenten Oksana Lyniv, samt lett en rad ukrainska och internationella orkestrar. För närvarande är han bland annat konstnärlig ledare för Filharmoniska orkestern i Katowice (Filharmonia Śląska). Med den sistnämnda orkestern har jag hört honom framföra Mahlers tredje och (den svårspelade) sjunde symfonin, och han har vid dessa tillfällen gjort ett starkt intryck på mig.

    Även kvällens konsert var överväldigande, och Shemet tog oss på en resa genom ett absorberande musikaliskt landskap. I Dvořáks symfoni plockade Shemet fram en dramatik jag inte erfarit tidigare. Med elegans förstärkte han de svaga och de starka partierna, samt tillika de lugna och snabba. Detta skapade en rymd vilket förde tankarna till Nordamerikas väldiga vidder. Kanske förefaller det yvigt, framställt så här i text, men att höra och se honom dirigera är betagande. Shemet är med andra ord en dirigent som kan fånga åhöraren från första till sista takten.


  • Dagens anteckning – 28 februari 2025

    Dagens anteckning – 28 februari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Spårvagnen glider fram med sin självklara elegans mot hållplatsen vid den livliga korsningen, och ur högtalarna rasslar den välbekanta rösten fram namnet för anhalten: “Rondo Matecznego”. Rösten rullar med eftertryck på r:et i “Rondo”, och man känner att här rör det sig utan tvekan om något som går runt. Rösten känns mycket övertygande. “Matecznego” sägs också med så stark inlevelse att man nästan kan tro att det rör sig om ett meningsutbyte eller möjliga ett uttryck för något som smakar gott.

    Varför börjar jag tänka på mat? Jo, kanske för att röstens ägare inte gör mycket annat än att tala om och berättar om mat. Röstens ägare är nämligen matjournalisten Robert Makłowicz, en person som nog är känd för varje polack. Det finns nästan inte en enda plats i hela världen som han inte har besökt för att tillaga mat som inmundigas på platsen. Nåja, nu vet jag inte om det är riktigt sant, kanske finns det ännu någon avkrok som inte har förärats ett besök av Robert Makłowicz. Jag vet till exempel inte om han har varit i Sverige ännu.

    Robert Makłowicz är född i Kraków och på faderns sida finns det ukrainskt påbrå. Familjen hette tidigare Moklovytj (Моклович) innan de, som många andra, poloniserades och fick polska namn. Mamman har, förutom polskt, även ungerskt och armeniskt påbrå. Familjen tillhör för övrigt den armenisk-katolska kyrkan, vilket är spännande, enär det är en förhållandevis liten församling i detta område.

    Intresset för mat fick Robert Makłowicz redan under sina studier vid Jagellonska universitetet i Kraków, och intresset ledde till att han snart blev ryktbar och fick uppdraget att bli matskribent på Gazeta Wyborcza. Snart var han vida känd och han fick sitt eget tv-program på TVP. Idag är han så stor att han verkar kunna välja sina uppdragsgivare, och han tycks främst vara frilansande med en egen Youtube-kanal.

    Men hur i hela fridens namn hamnade han i högtalarna på spårvagnarna och bussarna i Kraków, undrar du kanske nu. Jo, förra året tillkännagav kollektivtrafiken i Kraków att de nu skulle byta ut rösten som anger hållplatserna och att den nya rösten skulle vara Robert Makłowicz. Och som en fin gest till sin hemstad beslutade Robert Makłowicz att skänka sin röst helt gratis. Så nu kan vi njuta av hans röst på praktiskt taget alla linjer. För egen del kan jag meddela att jag redan är väldigt fäst vid hans röst och det känns hemtrevligt och gemytligt med hans bullrande stämma som annonserar varje hållplats och får oss att se upp för dörrarna.


  • Dagens anteckning – 27 februari 2025

    Dagens anteckning – 27 februari 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Efter en, för den centraleuropeiska myllan, ovanligt torr vinter, har regnet åter lägrat sig över oss. Dess stora grå moln har ledigt lagt sin väldiga fysionomi över oss, stängt ute all form av solljus och inlett sitt vårliga hulkande. Stora tårar fäller molnet, och befaller världen att efterliknar ett svartvitt fotografi. Spårvagnarnas fönster immas igen och omvärlden blir sådär gräddvit, fluffig som en tårta, eller varför inte en fastlagsbulle.

    Men ingen här traktar efter fastlagsbullar, och fettisdagen finns inte i kalendern. Här är det fettorsdagen som gäller, och man äter syltfyllda munkar, kallade pączki (i plural). Redan i ottan går polackerna man ur huse för att köpa dessa degknyten. Köerna ringlar sig långa utanför konditorierna. Tålmodiga står de där och väntar och väntar. Faktum är att detta kanske är den enda dagen på året som polackerna visar prov på tålamod, så det är en unik företeelse. Därför företog jag mig en promenad, trots det ihärdiga regnandet, på jakt efter köande polacker.

    Men min jaktlycka skulle visa sig utebli. Kanske kom jag för sent, ty jag såg faktiskt inte några köande polacker. Vad jag däremot hittade var pączki. I mängder. Någon borde berätta för de där stackarna som går upp arla morgon för att köa, att det rakt inte behövs eftersom det finns kvar pączki även på eftermiddagen.

    Idag kommer i alla fall polackerna äta 100 miljoner pączki. I runda slängar två och en halv var. Varför äter de då så många munkar? Jo, frånsett att polackerna tycker att pączki är goda, så är det också så att det kan ge otur om man inte äter en pączek idag. Så idag äter polackerna munkar med gott samvete. Och jag med, för den delen.


Archives: