• Zamość – en stad jag minns

    Zamość – en stad jag minns

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    När jag fortfarande var student, studerade Österuropakunskap och fortfarande trodde jag skulle tillhöra sådana som förändrade synen på det många envisas för att kalla Östeuropa, så hamnade jag på en resa i Zamość. (Ja, jag studerade just Östeuropakunskap för att jag ville bistå med att sudda ut benämningen Östeuropa ur våra medvetanden. Det lyckades jag ju inte med. Lika lite som jag lyckades med andra av de förhoppningar jag närde då. Nåväl, det här var en parentes i sin fulla bemärkelse.)

    På en resa mellan Lublin och Kraków hamnade jag alltså i Zamość. Jag hade ringa kunskap om staden, frånsett att jag hade hört att Rosa Luxemburg fötts i denna stad. Ganska snabbt, efter det att mina fötter landat på den gyttjiga bussterminalen för långfärdsbussar, beslutade jag mig för att detta inte var en stad, utan en håla.

    Jag minns ännu det lilla hotellet vi beställt rum på. Det luktade starkt av nystrukna lakan. Strukna! Inte manglade! I allrummet, som skiljde hotellrummen från trapphuset, sov en man. Jag såg bara hans ryggtavla och hörde hans tunga andetag. Noterade att han antagligen var vänligt sinnad. Det grundade jag på att han tagit av sig skorna innan han lagt sig på den buckliga soffan.

    Rummet vi fått var fint. Fönstren vette mot en basar. Utanför fönstret skyndade konsumenter förbi. Min enda invändning var att det var för varmt i rummet. Alldeles på tok för varmt. Centralvärmens heliga förbannelse.

    Jag minns hur jag stod i fönstret och tittade på de där förbiskyndande kvinnorna och männen, och jag undrade vem jag skulle vara om jag fötts här. I Zamość. Hur hade jag tänkt? funderade jag lite senare, när mitt resesällskap skyndade mot en restaurang.

    – Inte hade jag valt att bli vegetarian, i alla fall, beslutade jag när jag tittade i menyn på den utvalda restaurangen. Utbudet för sådana som mig var skralt.

    Jag satt där, på den där restaurangen, blickade ut över Zamość vackra renässanstorg, och önskade att jag skulle kunna få möta mitt andra jag, om jag vore född här. Där. I Zamość.

    Men mitt resesällskap ville annat. En natt på det fina hotellet var otänkbart för dem. De ville jaga vidare. Bort från Zamośćs enkelhet. Skönhet. Stillhet.

    När vi jagade genom staden (för då hade jag övergått till att faktiskt se Zamość som en stad), såg jag en björn springa längs med det långa, långa stängslet till djurparken.

    Och då föll det sig så, att jag kände en stark samhörighet med denna Zamośćbjörn. En så stark samhörighet, att jag alltför ofta kommer på mig själv med att tänka på denne som en frände.

    När tåget sedan knirkade sig ut från Zamośćs tågstation, tänkte jag, att om jag någon gång kommer tillbaka, så ska jag stanna lite längre. Så att jag kanske finner den där, min andre. Så att den inte för alltid måste vara en björn. På en djurpark.

    Lite visste jag då om att jag senare skulle bosätta mig bara runt hörnet. Och att jag ändå har funnit ett andra jag. Jag har till och med funnit många andra jag.

    …den självvalt landsförvisades välsignelse.

    "Ormianska1" by MaKa - Own work. Licensed under GFDL 1.2 via Commons - https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ormianska1.JPG#/media/File:Ormianska1.JPG
    “Ormianska1” by MaKa – Own work. Licensed under GFDL 1.2 via Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ormianska1.JPG#/media/File:Ormianska1.JPG

  • Istället för Karpaternas parisiskor

    Istället för Karpaternas parisiskor

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Äntligen har jag fått höra dem blåsa i sina lurar. Känna hur marken vibrerar av de ljudvågor de åstadkommer. Och det var exakt så fascinerande som jag trodde. Vad talar jag om? Jo, huzuler, förstås.

    Nationella museet i Lviv hade bjudit in en grupp huzuler som framförde traditionella sånger från karpaterna. Jag har aldrig haft möjlighet att just se dem handskas med deras horn, och det var faktiskt lika överväldigande som jag jade trott att det skulle vara.

    Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga
    Huzulinspirerat konstverk utanför Dzyga

    Egentligen är det märkligt att jag intresserar mig för denna folkgrupp, som har mycket patriarkala traditioner. Men det kanske är de piprökande damerna som lockar. På wiki kan man läsa om dessa att De huzulska kvinnorna var omtalade för sin skönhet. Detta gällde särskilt de piprökande huzulskorna från staden Zabie. Under den österrikiska tiden kallades de för Karpaternas parisiskor. Vid festliga tillfällen prydde de sig med ett pannsmycke av silverdaler, koraller och färgade glaspärlor, diadem av påfågelsfjädrar, korallhalsband, broderade blusar och mjuka röda saffianskinnstövlar. Låter otroligt exotiskt, men synd då att de aldrig syns på dess tillställningar.


  • Fading colors

    Fading colors

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    Some pictures from Lviv • Lwów • Leopolis • Lemberg

    Autumn 2015

    Shot by me and with my Olympus OM-1
    Film: Film for film cameras Kodak 250D

    Autumn Lviv 2015


  • Ukrainska julsånger

    Ukrainska julsånger

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    En av de saker jag uppskattar mest med ukrainska julen är Dominikanska katedralens körfestival, där ukrainska julsånger (Колядки) framförs av olika körer. Igår hade jag turen att få lyssna till en kör med blinda deltagare. De hade väldigt vackra och klara röster. Körledaren, som stod bakom kören istället för framför, hade dessutom flera innovativa arrangemang på julsångerna.

    Tyvärr har jag missat kören Soli Deo. Jag har aldrig fått möjlighet att lyssna till dem live.

    image

    image

    Två timmar med ukrainska julsånger:


  • Ukrainsk jul

    Ukrainsk jul

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    Nu när julen lider mot sitt slut i Sverige, inleds det ukrainska julfirandet. Det är den bästa juletiden, tycker jag. Kanske för att den inte innebär några “måsten” för mig. Och för de fantastiska sångerna. Det finns inte några julsånger som är så vackra som de ukrainska. Hutsulernas julsånger tillhör dock mina absoluta favoriter. Detta gränslandsfolk som lockar mig alltmer.

    image


Archives: