• En tidig virtuos

    En tidig virtuos

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det bästa med att börja intressera sig för ett nytt land är det där slumpmässiga sökandet. Ett sökande som så ofta leder till något riktigt intressant. Som idag, när jag snubblade över Maria Szymanowska en av världens första pianovirtuoser och tillika kompositör.

    Maria Szymanowska föddes den 14 december 1789 i Warszawa. Hennes pappa var fastighetsägare och bryggare. Hennes mamma tillhörde adelsfamiljen Lanckoroński familjen, en familj som haft stort inflytande i Polen under 1300- och 1700-talet.

    Det är oklart när Maria Szymanowska började studera musik, men hennes första publika framträdande skedde i Warszawa 1810. Samma år gifte hon sig, ett äktenskap som höll i tio år och resulterade i tre barn. En av hennes döttrar, Celina, gifte sig förresten med den polske nationalskalden Adam Mickiewicz.

    "Maria Szymanowska", målning av Aleksander Kokular

    Maria Szymanowskas professionella karriär började 1815, med flera konserter i England och Västeuropa och hon turnerade mycket flitigt. Hon anses vara en av de första pianovirtuoserna, och med det menas att hon spelade utan partitur (noter), något som inte var så vanligt under hennes tid (senare blev det mycket vanligare). Efter flera års turnerande fick hon slutligen anställning vid tsarinnans hov i S.t Petersburg. Szymanowska avled 1831 i S:t Petersburg efter att ha insjuknat i kolera.

    Maria Szymanowska kompositioner kännetecknas av den tidiga romantiken. Jag föreställer mig att hennes stycken framfördes i hennes salong, en salong som var mycket känd. Tänk er en salong med dåtidens storheter, så som Johann Hummel, Johann Wolfgang von Goethe och Adam Mickiewicz. Ja, då har du kommit hem till Maria Szymanowska. Maria Szymanowska mest kända stycken är hennes vackra Nocturne, samt på Polonaise i F-moll.


  • Hjältinnan Irena Sendler

    Hjältinnan Irena Sendler

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Idag har jag lust att skriva om Irena Sendler. Visst känner ni till Irena Sendler, eller? I vilket fall som helst, Irena Sendler (född Krzyżanowska) är en äkta hjältinna.

    Irena Sendler föddes 1910 i staden Otwock, strax utanför Warszawa. Hennes far dog när hon blott var 7 år, då han arbetade som läkare i de fattiga judiska kvarteren i staden och hade smittats av tyfus. Efter faderns död ville den judiska församlingen visa sin uppskattning för hennes fars arbete genom att betala för Irenas utbildning, men hennes mor avböjde. Det hindrade dock inte henne från att studera på universitetet, där hon studerade litteratur.

    Irena Sendler gick tidigt med i det socialistiska partiet och engagerade sig mycket för förtryckta och svaga grupper. Hon opponerade sig exempelvis mot det indelningssystem under föreläsningarna på universiteten, som gjorde att judiska studenter skulle sitta på väster sida av föreläsningssalen. Det här systemet, som heter getto ławkowe på polska, introducerades fantastiskt allra först på Lwóws/Lvivs tekniska högskola.

    Under andra världskrigets inledande år arbetade hon inom socialvården och även här engagerade hon sig för judarnas situation. När Nazityskland invaderade Polen började hon leda ett arbete att producera falska identitetshandlingar till judiska familjer. Det här var givetvis ett väldigt farligt arbete, men det hindrade inte Irena Sendler.

    1941 fick hon i uppdrag av Żegota, en polsk underjordisk organisation som hjälpte judar, att ta hand om arbetet med de judiska barnen. Sendler arbetade då i Warszawas ghetto. Det här uppdraget ledde till det som hon kanske blivit mest känd för. Hon bidrog nämligen till att rädda 2500 judiska barn, och ensamt lyckades hon föra ut cirka 400 barn ur ghettot.

    1943 blev hon gripen av Gestapo, och dömdes till döden. Men Żegota lyckades mirakulöst frita henne på vägen till avrättningen. Hon skaffade sig en ny identitet och återvände till Warszawa för att arbeta med Żegota.

    Efter kriget blev hon fängslad och torterad av de nya härskarna. Den kommunistiska hemliga polisen trodde att hon hade kopplingar till Hemarmén (Armia Krajowa), den armé som varit lojal med exilregeringen under andra världskriget. Sendler misshandlades så svårt att hon förlorade det barn hon bar.

    Sendler frigavs 1949, men det först efter att hon tvingats att gå med i kommunistiska partiet. Hon var medlem i partiet ända fram till 1968, då hon gick ur partiet som en protest på händelserna i mars 1968. Det är svårt att kort redogöra för händelserna i mars 1968, men Polen drabbades av en politisk kris orsakad av uppror från intellektuella och studenter. Upproret slogs ned och man brukar koppla vågen av antisemitism, som bröt ut i Polen under denna tid, till förintandet av upproren i mars 1968.

    1981 gick Sendler med i Solidaritet.

    Irena Sendlers gärning under kriget låg länge i glömska. Men 1965 blev hon upphöjd av Yad Vashem, Israelisk myndighet för hågkomst av Förintelsens offer och hjältar till en av “De rättfärdiga bland det polska folket” (Polscy Sprawiedliwi wśród Narodów Świata). Men trots det var hennes heroiska arbete under andra världskriget inte vida känt. 1999 fick hennes gärning den upprättelse den borde ha. En high school-elev och dennes lärare i Kansas skrev en pjäs om denna modiga polska. Pjäsen, som heter “Life in a Jar“, rönte stor uppmärksamhet och har turnerade runt i världen samt blivit en TV-serie.

    Irena Sendler gick ut tiden 2008, men hennes mod och engagemang ska aldrig glömmas.

    Irena Sendler 1942
    Irena Sendler 1942

  • Internationella feministdagen, NU!

    Internationella feministdagen, NU!

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    En dag som denna, dagen som kallas Internationella kvinnodagen, fylls mitt huvud av motstridiga tankar. Vad gör den här dagen för kvinnorna i Ukraina? Motverkar den verkligen orättvisor och diskriminering? Eller förstärker de kanske just dessa? Här är dagen till en dag där man (och betoning på “man”) hyllar kvinnor för att de är… ja, just kvinnor. Det ges blommor och choklad. Och det dricks champagne. Om du vandrar utan en bukett på stan, får ofta du en ömkande blick. “Stackars, har du ingen man som hyllar dig?”. Överallt ser jag nyfriserade kvinnor med snäva klänningar som balanserar på extra höga klackar med män, som likt käppar, håller uppe kvinnorna. Ja, jag vet. Det var lite elakt.

    Men det är med andra ord väldigt långt ifrån vad jag associerar till Internationella kvinnodagen. För mig, och väldigt många andra, handlar inte denna dag om att jag är kvinna, och att jag ska hyllas för mitt kön. Det är en dag där kvinnors kamp för lika värde sätts i fokus. Och dagen borde fokusera på så mycket mer, som Erika Alm, lektor i genusvetenskap och proprefekt vid Institutionen för kulturvetenskaper på Göteborgs universitet, skriver på Facebook:

    An immodest proposal (taking the cue from voices over timespace): International Women’s Day is hereby International Feminist Day, with a demand on intersectional analyses of cisnormative, heteronormative, racist, ableist, ageist, bodynormative structures, and applauds, applauds, applauds for transformative strategies.

    Ja, låt oss göra om dagen till Internationella feministdagen. På det viset öppnar vi för flera kategoriers orättvisor och diskriminering. För vår dag borde vara en dag när vi tydligt belyser att hälften av jordens befolkning systematiskt diskrimineras och utsetts för orättvisor. Och det stannar inte vid det. Det borde vara en dag där vi kräver full belysning av att det finns många olika markörer som diskrimineras.

    Även om det är gulligt, en chokladask eller en bukett blommor råder inte någon bot på dessa föråldrade fenomen.

    looking out
    Kvinnor är ofta underrepresenterade på maktpositioner i Ukraina. Som exempel kan ges att endast 11% av parlamentets ledamöter är kvinnor. Många kvinnor i Ukraina drömmer om ett mer jämställt land, men alltför få vill kalla sig feminist.


  • Om en resa bort från tiden

    Om en resa bort från tiden

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Tid. Det är en underlig mojäng. En del menar att tiden är relativ och att de har bevis på det. Så precist att veta att tiden är relativ. Själv vet jag inte så mycket om det. Men tiden går, som i Rubensteins fenomenala kartotek. Hur, varthän eller varför kan nog andra svara på bättre.

    Det enda jag vet om tiden är att den förändrats sedan jag föddes. För tid är kommunikation för mig. Vi kommunicerar mellan våra olika tidspositioner. Och under mitt liv har tiden bytt skepnad.

    När jag åkte till S:t Petersburg för att studera 1997 var tiden en annan. Jag minns den där kyliga höstdagen som jag satte mig på Finlandsbåten för att åka bort. Ut ur den svenska tiden. In i en rysk tidsbubbla. Jag hade ingen fungerande e-post. Ingen mobil. Jag var ensam i min restid. Det dygn det tog för mig att komma till S:t Petersburg var en livstid. Så ensam och innesluten i mig själv har jag aldrig varit före eller efter det.

    När jag väl anlände till Dostojevskaja (som gatan jag skulle bo på hette) hade jag ingen möjlighet att kontakta någon i Sverige för att säga att resan gått vägen. Att resan hittat rätt. Jag var helt enkelt i en annan tidszon.

    Nu menar jag inte den faktiska tidszonen i S:t Petersburg. Nej, jag menar att genom min resa, där jag fråntogs möjligheten att kommunicera med de jag älskade, faktiskt också förflyttades ut ur deras medvetande. Vad värre var att också jag förflyttade dem ur mitt medvetande. De var så långt borta att de inte kändes verkliga. De fanns inte i min tid.

    Och eftersom de var så långt borta, och förpassade ut ur mitt medvetande, så levde vi i olika metasfärer. Då de ringde mig på söndagarna var de inte i min tid. Jag hade en annan tid. Andra saker som bekymrade mig. Deras tankar och oroshärdar var inte verkliga. De var ett inte. Inte i min tid.

    Det var väl först många år senare som jag förstod den här tidsförflyttningen. Den dagen, flera år senare, som någon nämnde Rhoca-Gil och viftade menande med ögonbrynen. Jag förstod ingenting. Samtalet tog flera skruvade krumbukter innan min samtalspartner förstod att jag missat en av de största skandalerna i svensk historia. Jag hade helt enkelt levt i en annan metafysisk nivå, när Rhoca-Gil var det enda som det talades om i Sverige.

    Samtidigt hade jag levt i Putins “Piter”, där det största orosmoment var skottdåd på öppen gata. När specialpolisen Omon plötsligt kunde välla ut eller in i ett hus. Jag levde i en annan tid. Piters gangstertid. Rhoca-Gil var inte något som skämde mig.

    Idag lever vi i en annan tid. Jag har bott i Ukraina i massor av år, men jag sitter ihop med Sverige och vad som händer i mitt hemland. Idag går det inte att fly från tiden. Till en annan tid. Vi sitter fast i samma tidszon. Idag känner jag nästan bättre till vad som händer i Sverige än jag gjorde då jag bodde i landet.

    Det finns ingen sensmoral här. Jag har inte tänkt ut någon snusförnuftig tankegroda. Och egentligen vill jag inte ha någonting alls sagt med detta. Bara att vår värld har förändrats väldigt mycket sedan vi alla förpassades in i samma rum.

    Och så har väl världen också blivit lite mindre spännande.

    call me


  • En minneskedjan väcks till liv

    En minneskedjan väcks till liv

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Tjusningen med att plåta med min gamla Olympus OM-1 är fördröjningen. Jag älskar det där utdragna förloppet. När jag tar en bild, känner jag ett inre lugn i tanken på att jag måste vänta på att se resultatet. Hur jag i vetskapen om att en minneskedja kommer väckas till liv när jag senare ser bilden. Hur mina känslor, tankar då och nu blandas. Mixas. Det är ett inre skådespel jag blivit beroende av.

    the magic city

    winter talks

    98190030

    traces from the past I

    door number

    The kings on our city

    Ivan Trush's house


Archives: