viewpoint-east.org – Page 12 – a blog that makes a difference

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Publicerad:

September 26, 2018

Läsningstid: 4 minuter
Ja, nog är det så att alla författare närmar sina läsare på olika vis. Nu tänker jag inte på hur de närmar sig läsarna rent fysiskt (som på en bokmässa), utan snarare hur de skriver in läsarna i sina texter.

En del gör det genom att släppa in läsarna likt en stråle solljus på berättelsens bilder. Man får fladdrar runt i berättelsen som en fjäril, under strängt övervakande av författaren. Men det är just genom att läsaren får se, och upplysa, som gör att berättelsen finns överhuvudtaget. Utan läsaren hade berättelsen inte talat. Rummet varit mörkt och dammigt. Och berättelsens alla bilder hade varit ofödda.

Andra författare berättar genom att sätta sig själv i första rummet. Man lär sig lika mycket om författaren som om berättelsen. Ibland är författarna nästan mer synliga än själva berättelsen, så som den polska författaren Andrzej Stasiuks berättelser. Han står ganska oävent rakt i berättelsens mitt. Skymmer gladeligen sikten när han i exempelvis “Östern” berättar om Kinas vidder sedda från Ryssland. Fläktar med armarna och gör det fullkomligt omöjligt att se vad han menar syns. Han gapar på i bilen som han färdas i, med den kidnappade läsaren stumt gapande. Stumt gapande av hänförelse. För vi vill i hans sällskap inte nödvändigtvis se Kinas vidder, och bilresan hade dessutom varit fullkomligt ändlöst tråkigt utan hans ståhej.

Ty det är själva berättelsen berättad av honom som är berättelsen. Och det är ju också därför man läser Stasiuk.

Men den här texten ska inte handla om Stasiuk. Den ska handla om den där typen av författare som släpper in läsaren som en solstråle. Den ska handla om Maciej Zarembas “Huset med de två tornen”.

Det här är en mycket gripande bok. Inte på det där sättet du nu tänkte. Nej, den är inte gripande för att den behandlar några sorgliga människoöden i 1900-talets Polen. Den är gripande ty den tar sig an det smått vansinniga projektet är beskriva hur några människor formats, överlevt men samtidigt på något vis krossats av 1900-talets mest groteska mänskliga avkomma, antisemitismen.

Zaremba tar utgångspunkt från sina föräldrar. Som läsare märker man att han många gånger försökt, eller haft som uppsåt att skriva den här boken. Men hans mod har tidigare svikit honom. Och det är lätt att förstå. Berättelsen kan inte skrivas och berättas utan att tangera det sorgliga ämnet antisemitism i Polens mellankrigstid, i det kommunistiska Polen och möjligen även i dagens Polen. (Zaremba tycks dock inte kunna bestämma sig riktigt för hur det är med den saken i dagens Polen. Han lämnar den frågan öppen, för oss läsare att sätta ljus på.)

Det skulle kunna vara en klaustrofobisk berättelse. En berättelse som håller läsaren fångad i familjens hem. Men så är inte fallet. Zaremba lyckas med vackra penseldrag låta oss resa med i 100 år. Vi får både vandra genom domstolar tillsammans med hans gåtfulla morfar, färdas kors och tvärs på flykt undan nazisternas gaskammare. Vi får känna avsmak inför hans far, för att nästa sekund känna en innerlig empati. Hans mor är både en vildsint skönhet, klok mor och ett riktigt rivjärn till krutkärring.

Som läsare är vi dock inte i Zarembas våld. Han låter ofta själva nysta upp de ihopsnodda trådarna han lägger fram. Som när han trevar fram i något arkiv på jakt efter, för honom, gåtor som präglat hans liv, släpper han plötsligt ledigt ut en hand och pekar mot en vänlig arkivarie. En vänlig arkivarie, som genom sin handling också på många sätt ifrågasätter hans egna erfarenheter av en notoriskt ointresserad och missunnsamma polsk byråkrati.

Det är lätt att bli förälskad i “Huset med de två tornen”, enär det är en vacker berättelse om judarnas grymma öde och fullkomliga utsatthet i Polen. Och Zaremba lyckas med konststycket att både älska och hata Polens 1900-tals historia. Och han lyckas även med att både älska och hata sina föräldrar och alla släktingar och till och med Sverige. Därför är “Huset med de två tornen” en medmänsklig bok. En bok som vi alla är lite till mans. Vi är fula och vackra, hatiska och empatiska, förestående och alienerade på samma gång. Och genom att föra oss in i berättelsen, göra oss delaktiga, lyckas Zaremba visa oss vilka vi är. Hur oändligt mångtydiga vi är, hur farliga vi är. Men ibland också så uppfriskande modiga.

Modigast av alla är nog ändå Maciej Zaremba.
Musiken är gränslös

Publicerad:

September 23, 2018

Läsningstid: 3 minuter
Musik är på sätt och vis gränslös. Man behöver inte kunna tala samma språk för att kunna samtala genom musik. Men även i musik finns olikheter. Där finns olika tonskalor. De är kanske lite som vårt talade språks dialekter. Det finns dur- och mollskalor, men också indiska, arabiska och orientaliska skalor. Det finns till och med tonskalor som kännetecknar en ganska kort tidsperiod, till exempel Heltonsskalan som bland annat impressionisterna Claude Debussy och Maurice Ravel utgick från.

Men trots det är musiken gränslös. Jag tänkte på detta när jag igår hörde svenske dirigenten Daniel Hansson tolka den ukrainske tonsättaren Ljudkevytjs symfoni på Orgelsalen. Det finns säkert de som tror att den bästa uttolkaren av Ljudkevytj torde vara en ukrainare, men jag tror att man då möjligtvis har missförstått musikens kraft. Daniel Hansson lyfter fram något hos denne tonsättare, något nytt som jag tidigare inte hört. Plötsligt är Ljudkevytjs toner mjuka, varma och vänliga. De bombastiska dragen har tonats ner till förmån för de mer lekfulla inslagen i symfonin. För min syn ser jag hur dansande par omslingrar varandra, fält med spannmål som låter vinden leka i sin yviga kalufs. Ljudkevytjs symfoni känns både främmande och väldigt bekant på en och samma gång. Musik är gränslös, ty man kan inte stänga inne den kraften som den har bakom nationella gränser. Det kanske behövs en svensk för att förmedla en ukrainsk tonsättare. Eller varför inte vice versa?

När Diana Tjubak sätter sig vid flygeln för att särskåda Beethovens pianokonsert nr 3, förflyttas mina tankar från gränslösheten. Det är omöjligt att inte förtjusas av denna fenomenala pianist. I henne finns en riktig världsstjärna. Hennes toner häver sig upp ur flygeln, sprider sig genom Orgelsalens alla vinklar och slutligen omsluter oss. Vi är alla hänförda, enär hennes framförande och skickliga förmåga att skildra konsertens olika tonspråk är häpnadsväckande. Hon tycks vara helt lugn, men tonerna hon skänker oss skälver av känslor.

Gårdagens konsert avslutades med Mendelssohns skottska symfoni (symfoni nr 3). Återigen drabbas jag av den ton som Daniel Hansson lyckas förmedla. Musikerna följer hans mjuka rörelser, och Ukrainian Festival Orchestra (UFO) får en helt ny framtoning. Stundtals känner jag nästan inte igen den. Orkestern tassar tyst ena sekunden för att i nästa explodera i emotioner. Hansson får orkestern att våga släppa fram muntra inslag, samtidigt som de inte räds de tvära kast och bråddjup som stundtals öppnar sig. De dansar lika mjukt som Hansson gör på podiet. Vi kan alla se och höra hur de ger sitt yttersta, samtidigt som det inte går att ta miste på att de har väldigt roligt tillsammans med den svenske dirigenten.

Och nog är det ändå så att musiken är gränslös, tänkte jag återigen. När en dirigent från Sverige hjälper till att öppna nya för nya uttryck hos en orkester med oerhört mycket potential. Man kanske inte alltid förstår varandra i det talade språket, men genom musiken kan man faktiskt få till en gemenskap och förståelse. Gårdagens konsert gav prov på just det, musikens gränslöshet. Och genom att vara just sådan förskaffad, tillhör den oss alla.

Bilder från Collegium Musicums Flickr-konto.
En infarkt i lejonstaden

Publicerad:

September 15, 2018

Läsningstid: 3 minuter
På skärmen framför oss vilar en gata i stum tystnad. Inte ens en liten karavan med vespor stör det rådande lugnet. “Varför är det så lite folk?”, säger någon av mina studenter, och bryter därmed den bubbla av svensk gatufrid. “För att det är Sverige”, svarar jag torrt, men ändå helt korrekt.

Vi har alla banat väg hit genom Lvivs trafikinfarkt. Här står bilarna i dubbla rader på smala gator. Det finns en gata jag kallar för “lilla avgasröret”. Gatan har en syster jag kallar för “stora avgasröret”. Jag går ogärna där. I synnerhet inte i rusningstrafik. Ty i rusningstrafik är det nästan outhärdligt. Lungorna fylls med bilarnas giftiga andedräkt, och vi får en unken smak i munnen.

“Och var är alla bilarna då?” frågar en annan student som tycks läsa mina tankar, och pekar på skärmen. Man försöker leda bort trafiken från stadskärnan, förkunnar jag. Deras oförstående ögonpar tittar tillbaka på mig. En avgrund öppnar sig mellan oss. Jag försöker förklara hur många inom generation hipster tänker. Att de vill bo i stadskärnan och försöker tänka på miljön och istället ta cykeln eller bussen. 22% av alla resor i Malmö sker med hjälp av denna stålklädda tvåhjuling. Malmö är givetvis inte genomsnittlig ur ett svenskt perspektiv. Utan till och med ganska unik. I Göteborg var till exempel andelen cykelresor 6% 2011. Men ändå, det är ganska imponerande. Studenterna tycks hålla med.

Jag slänger ut frågan om hur stor andelen av resorna som sker med cykel i Lviv. 40%, säger någon, och det uppstår en munter stämning. Ty vi vet alla att andelen snarare hamnar på någon promille.

I Lviv drömmer man om en bil. Och det är inte svårt att förstå. Kollektivtrafiken är uselt införskaffad. Dåliga och livsfarliga bussar (helt utan avgasrening), med trötta och slutkörda chafförer (ibland även berusade) kan få den ivrigaste kollektivtrafik-kramaren att rygga tillbaka förskräckt. Spårvagnarna som körs är dock i bättre skick, men kommer sällan (inte ovanligt med en väntetid på fyrtio minuter… i rusningstrafik!). Dessutom är spårvagnsnätet dåligt utbyggt. Många stora bostadsområden står helt utan spårvagnsspår.

Att lösa situationen genom att bygga tunnelbana är inte ett realistiskt mål för Lviv. Staden är snudd på lika historisk som Rom, och man skulle ideligen fastna i någon arkeologisk utgrävning. Samt att jag tror att den nergrävda floden Poltava skulle kunna ställa till det för tunnelbanebyggarna. När operan byggdes ovan på floden, var läget stundtals så problematiskt att operan arkitekt endast såg självmord som lösning.

Så inte så underligt att man drömmer om en bil.

Men faktum kvarstår, Lviv lider av trafikinfarkt. Gator där man för en tid sedan tog sig fram ganska ledigt, är idag packade av metallmonster som har vansinnigt bråttom, varthän de än ska.

Att försöka förklara för mina studenter hur man tänker i Malmö, hur många ungdomar i deras ålder tänker, är inte lätt. Men med några överdrifter och en stor portion humor förstår de snart galoppen. Den att Sverige, och Malmö, på många vis är väldigt olik Lviv. Och när allt kommer till kritan är det nog så att några av studenterna faktiskt ändå drömmer om en bil. Frågan är om inte några faktiskt kommit till universitetet med just bil. Sin egen bil. För ingen vill egentligen ta sig fram genom staden med buss eller spårvagn.

Stadens ledning tycks inte heller vara förmögen, eller så har de inget intresse, av att lösa trafiksituationen.

Således blir det bara bil kvar.

På trottoaren står vi fotgängare, med lungorna fulla av svart sot. Blinkar med svullna ögon i väntan på att våga korsa gatan eller bara ta oss hem. (Vilket också kräver sin karl, eller tant. Enär på trottoarerna råder det också trafikinfarkt.)

Och så vansinnigt olikt Malmö, som fladdrar förbi på skärmen framför mig och mina förundrade studenter. Men ändock, Lviv har med sitt spindelnät av bilar, människor, historia, skönhet, kaos och kryddat med finurlig ordning en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Låt gå att stans trafik är i akut behov av omsorg och vård.

En förhållandevis lugn dag på min gata.
Två organisationer som bygger broar mellan folk

Publicerad:

September 13, 2018

Läsningstid: 3 minuter
“Tanken och förhoppningen är att detta ska bli en plats för alla i Rohatyn”, säger Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och sveper med sin öppna hand ut över den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn. Vi står här tillsammans med styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne.

Det är två väldigt olika organisationer som möts, men på många sätt har de fler beröringspunkter än olikheter. Ty det två organisationerna drivs av viljan att bygga broar mellan folk, idag och genom historien. Svensk-polska föreningen vill skapa kontaktytor mellan svenskar och polacker. Rohatyn Jewish Heritage vill öppna dörrar till den ofta glömda, eller förträngda, judiska närvaron i Galizien. På det sättet påminner de om varandra, utan att för den delen vara varandras avbilder.

Och det finns mer som förenar dem, nu när de står tillsammans i Rohatyn. De båda söker efter folk som inte längre finns kvar på platsen. Polackerna var en stor folkgrupp i Rohatyn förre kriget, men idag finns inte mycket kvar som visar att de överhuvudtaget fanns där. Det enda som vittnar om deras tidigare närvaro är några väggmålningar, ghost signs, som skrapats fram ur historiens glömska.

När det kommer till judarnas berättelse är det än dystrare. Inga synagogor finns kvar. Inga synliga tecken på judiskt liv överhuvudtaget. Det som markerar judarnas liv på platsen är några dystra sovjetiska monument, som förkunnar att här mördades tio tusentals judar. Som svarta kuber, står de och vilar på platser dit få söker sig.

Men Rohatyn Jewish Heritage vill ändra på det. Genom att göra den gamla judiska begravningsplatsen till en plats för alla, hoppas de få människor i trakten att minnas.

Två diktaturer försökte sopa bort spåren av dessa folkgrupper. De lyckades såtillvida att de människor som då bodde på platsen förintades eller fördrevs. Men de misslyckades eftersom styrelsen för Svensk-polska föreningen i Skåne och Rohatyn Jewish Heritage faktiskt står tillsammans på den plats där dessa två folkgrupper en gång levde.

I den här regionen är det ofta svårt att se var judarnas historia börjar, och var den polska tar vid. Likaså är det inte enkelt att lösgöra ukrainarnas historia från de andra två. De flyter ihop. Är på många sätt helt sammanflätade, men har genom vår tids nationalstats-tänkande separerats. Man levde här tillsammans. Inte alltid friktionsfritt, men ändock tillsammans. Men idag vurmar våra ledare för att skilja ut, klippa bort, saxa vilt, allt för att slippa ta i frågan om att vår historia inte är ett Exel-dokument där man kan placera judar, polacker och ukrainare i prydliga kolumner. Tydligt separerade.

Och det är då som organisationerna nämnda ovan blir så oerhört väsentliga för vår samtid och framtid. De kan, med sitt ofta ideella arbete, förändra och problematisera den förenklade bild våra politiska ledare tenderar att ge näring åt.

Jag tänker på det här när jag står med dessa två organisationer, och känner att jag blir riktigt rörd. Rörd över deras arbete som de gör för att komma oss till del, utan att egentligen kräva något mer tillbaka än en vänligt uppmuntrande fras. Vi är nog lite till mans dåliga på att se och uppskatta deras betydelse. Det är lätt att glömma att de människor som finns bakom alla de där organisationerna också gör något för oss. De har inte bara roligt tillsammans. De plöjer också ofta ny mark, som vi sedan ledigt kan rulta oss fram genom.

Själv bidrar jag väl till båda dessa organisationer så gott jag kan. Som hyfsat nytillkommen medlem i Svensk-polska föreningen i Skåne, och som ivrig påhejare av Rohatyn Jewish Heritage. Och med tiden har jag förstått att den typen av engagemang är långt mer betydelsefullt än olika politiska utspel. Organisationer som dessa är kontinuiteten i en verklighet där åsikter fladdrar likt dagsländor i en till synes oändlig ström.

Vi lämnar tillsammans den gamla judiska begravningsplatsen i Rohatyn, men kvar finns ett frö i oss alla. Ett frö till ökad förståelse, kunskap och insikt. Ty varje gång man möts på detta sätt, träder nya uppslag fram. Som fördjupar och förstärker.
Varje årtag i språkstudiernas ocean

Publicerad:

September 6, 2018

Läsningstid: 3 minuter
“Jag var i Polen i somras. Det var första gången jag var utomlands”, säger en av mina studenter, men tillägger “Jag har bara varit i Kazakstan tidigare”, underförstått att det nästan inte alls är utomlands eftersom man egentligen kan tala ryska där. (Studenten i fråga har ryska som modersmål.) Plötsligt svindlar det för mina ögon. Perspektivet förflyttas, och så har jag slutligen landat i Lviv.

Det är de där perspektivförskjutningarna som tilltalar mig mest med mitt jobb. Att mina studenter får mig att lyfta på blicken och se allt genom nyslipade glasögon. Borta är de skygglappar som får mig att gräva ner mig i en svensk inrikespolitik, eller i min självömkande svenskhet. Här är vyerna över vidderna så mycket större, och världen känns faktiskt helt rimlig och redig. Den är till och med ljus!

Det var ungefär så jag också tänkte på den sommarkurs jag jobbade på i somras. 41 studenter från hela världen samlades på Hola folkhögskola för att studera svenska som främmande språk. Inte nog med att de fick mig att blicka ut från min lilla inrutade hjärna. Deras egna perspektiv förändrades också. Jag kan inte uttrycka det bättre än så som en av mina studenter skrev när hon kom hem från en liknande sommarkurs på Axevalla folkhögskola. Genom mötet med andra förstod hon att vi alla egentligen är ganska lika varandra. Vi har liknande, eller i alla fall mycket närbesläktade drömmar och förhoppningar. Det är sällan någon avgörande skillnad mellan oss. Frånsett våra förutsättningar. Endast dessa begränsningar oss att uppnå våra mål.

De har mötena, med andra perspektiv, är det som lägger grunden för fred. För omsorg om varandra. Den underlättar för empati och ger näring åt vår solidaritet. Utan dessa möten är vi förlorade. Men faktum är att de sker för sällan. Och det är för få av våra makthavare inser vidden av dess betydelse.

Språk leder till att vi öppnar oss för andras perspektiv. Det var ju därför som de 41 studenterna befann sig på Hola folkhögskola, och det var språk som gjorde resan spännande för min student Polen-resenären. Mitt arbete, och studenternas studier är hart när ett fredsarbete. Eller nej, inte hart när. Det är ett fredsarbete! Varje nytt ord, varje grammatisk övning, varje uttalsövning bygger en väg som leder närmare varandra. Varje årtag i språkstudiernas ocean gör att man närmar sig andra, och samtidigt fördjupar sig själv. Man behöver inte alls bli flytande på ett språk för att förstå varandra bättre. Det räcker med att man sträcker ut en hand, med det lånade språket, för att breda vägen för en omfamning.

Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon som vill eller kan argumentera emot det på ett övertygande sätt. Frågan är därför på sin plats. Varför det är så ödsligt tyst om vikten av språk, som bärare av fred och som redskap i kampen emot extremism, rasism, främlingsfientlighet?

Det susar kanske lite ute bland ettorna och nollorna, men jag tvivlar ändå på att jag får ett trovärdigt svar.

PS. Sommarkurserna nämnda ovan finansieras med hjälp av Svenska institutet. Läs mer om deras arbete att främja och stödja studier i svenska som främmande språk i världen.

Med språk blommar vi upp. Och det gäller även alla som på ålderns höst börjar studera språk.

Om “Huset med de två tornen” av Maciej Zaremba

Musiken är gränslös

En infarkt i lejonstaden

Två organisationer som bygger broar mellan folk

Varje årtag i språkstudiernas ocean