På badbryggan i Helsingörs hamn vandrar två avklädda personer ut mot trapporna. Efter en stunds tvekan hoppar de i. De är för långt borta för att att kunna urskilja om deras dopp gav några ljudliga avtryck i atmosfären. Snabbt hastar de åter in i badhytten, som nog rymmer en bastu. Längre ut i sundet syns ett fartyg sträva fram dimman. Helsingborgs konturer skymtar vagt på andra sidan. Kronborgs fyr blinkar till i grönt, en färg som tydligen bara syns nio sjömil härifrån, medan det vita ljuset skickar sina strålar ytterligare 13 sjömil.

Här på den danska sidan är det över huvud taget inte lika ljust som i Helsingborg. I många fönster syns nog pynt för den pågående högtiden, men här finns få adventsljusstakar eller adventsstjärnor. Ytterst få ljusslingor slingrar sig kring husen och till och med julgranarna äger färre lampor. Man är här vana vid att spara energi.

När jag äter mina tre smørrebrød tänker jag på Johannes, för det är hans namnsdag idag. “Gud har förbarmat sig” lär namnet betyda, men för mig betyder Johannes bara Brahms. Jag har inte något särskilt verk av denne Johannes som jag vill framhålla. Men jag väljer ändå ut hans första symfoni (op 68) ur hans omfångsrika katalog. Kanske för att symfonin tog hela 21 år att fullborda, från de första skisserna år 1855 till de sista besluten år 1876. Han var således 22 år när han började skriva på symfonin och 43 år när han var klar.

I denna symfoni har jag inte heller någon särskilt omtyckt avsnitt, men de inledande tonerna av första satsen får alltid mitt hjärta att slå några extra slag, vilket också omfattar den fjärde och sista satsen. Vid uruppförandet 1877 lär Hans von Bülow ha sagt att symfonin var i det närmaste perfekt och kallade den för “Beethovens tionde symfoni”. Nåväl, de tre efterföljande symfonierna skrev Brahms raskt, ja, nästan skyndsamt. Som om han hade bråttom till någonting.