Kylan håller oss fortfarande i ett fast grepp. Med sträng min spänner den ögonen i de spridande blommorna och de nykläckta knopparna. Den hötter allvarsamt med näven åt vårens alla försök att pynta vår tillvaro. I bergen har snön fallit, som tungsint lagt sordin på markens vårfnatt. Magnolians blomblad har förskräckt fallit till marken. Körsbärsträdens blad singlar vilset ner och de liknar mest rosafärgade snöflingor där de driver runt i rännstenen. Vid sådana tillfällen är det svårt att känna tillit till att värmen faktiskt kan återvända. Vi får därför försöka åkalla våren genom att begrunda dess olika namn.
Det polska ordet för “vår” är “wiosna”. Det verkar finnas flera teorier varifrån ordet kommer, men en källa menar att det kan komma från det protoslaviska ordet “vesna”, som härrör från en slavisk gudinna med samma namn. Ordet betyder i vilket fall “att lysa” eller möjligen “att ljusna”. Andra källor menar att “wiosna” har ett släktskap med den första stavelsen i ordet “wesele”. Idag betyder ordet “bröllop”, men det var egentligen först på 1700-talet ordet fick den betydelsen, ty tidigare kopplades ordet till mer allmänt till “fest” ett “att ha roligt”. Det är möjligt att det ukrainska ordet för “vår”, som lyder “vesna” (весна) torde ha likande anor.
Plötsligt dyker det italienska ordet för “vår”, nämligen “primavera”, upp i mitt huvud. Det känns av någon anledning som om den sista stavelsen, “-vera” skulle vara besläktad med det slaviska ordet för “vår”, och det visar sig att “-vera” i “primavera” tydligen kan härledas till latinets “vēr”, som i sin tur kan komma från sanskrits “vas, som betyder “att lysa”. Så visst släktskap finns, även om det bara rör sig om betydelsen av ordet.
Men varifrån kommer då vårt ganska torftiga “vår” ifrån. Jo, det kommer tydligen från tyskans “vorjar”, vilket syftar på årets första kvartal. Danskarna har tydligen tagit tyskarnas ord till sitt hjärta och översatt det till “forår”. Jag drar en lättnadens suck. Vilken tur att svenska språket ändå kom på ett sätt att skapa ett slags onomatopoetiskt ord av det tyska ordet. “Vår” känns plötsligt inte alls torftigt.
Med dessa tankar kring ordet “vår” hoppas jag att jag lyckats skrämma bort de sista resterna av vinterns obarmhärtliga dominans, och skänkt våren nya krafter.
