Efter en så händelserik dag, som en konferens med kollegor och studenter som fördjupat sig i de skandinaviska språkens förtrollande värld, borde ju huvudet vara fullt av ord. Men ikväll möter orden mig som Olle i grind, eller varför inte som denne portavisare, som kallas för “odboje bramne”. Man skulle ju kunna tro att dessa små utsmyckningar vid olika porter sattes upp för att roa de förbipasserande, men även om de kanske just gör det är det inte skälet till deras placering. Man satte helt enkelt upp de ofta mycket tunga figurer i gjutjärn (de kan väga upp till 60 kilo) för att förhindra att för stora fordon skulle försöka ta sig in genom porten och därmed orsaka skador på fasaden.
I Lviv hörde jag även att portavisarna hade andra funktioner, så som att förhindra att man urinerade mot portens hörn, ty vem vill lätta blåsan mot en så sträng liten herre?
Nåväl, sanningen att säga är portavisarna inte alltid lika fagra som den avbildade. Men vad gör det, om man bara sköter sitt jobb?
I Łazienkiparken, eller den kungliga badparken, i Warszawa råder ett majestätiskt lugn. Vattnet i dammen visar sin blanka yta mot himlen, men tycks inte riktigt vilja ge en tydlig spegling de lätta molnen däruppe. Den tycker kanske att den är för fin i sin gräsklippta kant, lite högdragen helt enkelt. Och med viss rätt, kan man tycka, ty det är tämligen lätt att bli bländad av både dammens och parkens skönhet.
Grunden till Łazienkiparken lades redan på 1600-talet och upphovsmannen var den polske arkitekten Tylman van Gameren. Som ni nog kan utläsa av namnet var han även av nederländsk börd. Parken gick i barockstil och byggdes till prins Stanisław Herakliusz Lubomirski. Men mycket lite finns kvar av den ursprungliga parken idag, då den fick en helt ny skepnad när den polsk-litauiska kungen Stanisław II August tog över parken. Under 1700-talets senare hälft skulle ännnu större förändringar göras och parken fick faktiskt stå i detta skick ända fram till andra världskriget, då tyskarna skulle göra sitt bästa för att skövla parken. Efter kriget inleddes sålunda ett arbete med att bygga upp parken och det skulle ta flera decennier innan man kunde öppna grindarna för allmänheten igen.
Łazienkiparken fick initialt sitt namn av att Lubomirski hade upprättat en badpaviljong i det som senare skulle bli parken. Det är för mig förhållandevis oklart om det även fanns en badpaviljong under kung Stanisław II Augusts tid, men eftersom han sedermera tog över parken och paviljongen, började man kalla parken för den kungliga badparken. Idag badar dock blott fåglarna i dammen och vare sig kungar eller om prinsar syns till.
Däremot kan man njuta av tusentals träd och växter, om man har tur blir man presenterad för någon av parkens påfåglar som lite pompöst spankulerar omkring helt fritt.
I mitten syns Inspirationen sitta i en förgylld alkov. De vita vingarna på Inspirationens rygg breder välvilligt ut sig, som om Inspirationen snart vore på flykt, eller som om de vill låta tanken färdas lätt förbi över tveksamhetens bergsryggar, vilka faktiskt alltid ruvar längs med synranden. Framför Inspirationen står Skönheten och Sanningen. Inspirationen tycks vilja sammanföra de båda och nog tycks det som om deras handslag verkar ärligt, om än något tveksamt. En bit från den allvarsamma trion roar sig Komedin med en gycklare. De verkar inte alls bekymrade över att Tragedin bara står ett stenkast bort i sina svarta kläder, och betraktar Eros som begråter det krossade hjärtat. I mörkret bakom Eros tornar Brott, Lasten, en rasande Furie upp sig. I deras värld råder det ständiga stormar med becksvarta himlavalv som klyvs mitt itu av blixtrar. Annat är det på den andra sidan. Där har Psyche precis befriat sig från sensualiteten, musik och sång och nu vandrar hon hand i hand med den lyriska diktkonstens och dansernas musa, nämligen Terpsichore, bort mot en
Mot denna bakgrund har jag ikväll för första gången i mitt liv fått uppleva Beethovens andra symfoni framförd på tidstypiska instrument. En förnämlig tilldragelse av Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, må jag säga. Under konserten fick vi också höra Mozarts pianokonsert i d-moll med den avantgardistiska pianisten Marcin Masecki. Men sin vana trogen var det Beethoven som slukade mig.
Ur sorlet av turisternas polygotta samspråk vid Wawels fot bryter plötsligt en klar kvinnostämma genom, som med bestämd röst yttrar ordet “spettekaka”. Rösten visar sig tillhöra en lite äldre dam med blonderat hår och rosa läppstift. Eller rättare sagt, hon säger inte spettekaka, utan uttalar det på skånska, således säger hon “spiddekauga”.
Om det är vad hon trängtar efter eller om det är den väldiga rödblommiga hästkastanjen som får henne att tänka på spettekaka låter jag däremot vara osagt. Den rödblommiga hästkastanjen som hon passerar är mycket riktigt något spettformad, och med sina stora rosa, snarare än röda, blommor, ser den faktiskt hart när ut som ett bakverk.
Man disputerar ännu kring var den rödblommiga hästkastanjen kan härstamma från. Det som de flesta källor verkar rörande överens om är att den första rödblommiga hästkastanjen uppstod under tidigt 1800-tal i Tyskland, men därefter råder det förhållandevis delade meningar. Det man inte kan enas kring är hur trädet kan ha uppstått. Var det en medveten mutation som åstadkoms av en ivrig odlare, eller uppstod den spontant när den vanliga hästkastanjen och den amerikanska kastanjen odlades lite för nära varandra?
Nog om detta, den rödblommiga hästkastanjen fick i alla fall sitt latinska namn ungefär i samma veva som den upptäcktes och man landade i att “Aesculus × carnea” torde vara den bästa beteckningen. Aesculus betyder faktiskt “ek”, men dess etymologi är lite oklar. Kanske kan det härledas till urindoeuropeiskan. Eller varför inte till vårt mest arkaiska språk, nämligen litauiskans “ąžuolas” som ju betyder just “ek”. Det latinska ordet “carnea” betyder däremot “köttfärgad”, vilket månne kan anspela på den rödblommiga hästkastanjens kastanjer som är mer rosafärgade än bruna, som de är hos den vanliga hästkastanjen.
Den lite äldre damen som, enligt mina öron, just yttrar ordet spettekaka, stannar upp, rättar till sin handväska som hänger lite knasigt över och axeln, pekar på något, men inte är det den rödblommiga hästkastanjen, utan hon pekar på ett stånd som säljer gosedjur i alla möjliga upptänkbara färgkombinationer, och när hon öppnar munnen börjar den prata på spanska!
Med andra ord sa hon ingenting om spiddekaugor. Det hela visade sig vara en skånsk hägring.
På marken under de väldiga bokträden ligger små blommor utspridda. Trötta , torra saker som egentligen alls är särskilt iögonfallande. Enligt en mindre undersökning drar jag slutsatsen att det rör sig om bokblommor. Enligt källor har bokträden tydligen både han- och honblommor och det lär också förhålla sig som så att det är hanblommorna som trillar av efter att de spridit sin pollen, som jag antar har pollinerat honblommorna. Hanblommorna ligger sålunda där, hopplöst förbrukade. Men det är inte så sorgligt som det kan låta, ty snart kan honblommorna sätta fart och knyta sina små blommor till bokollon. Bokollonen är trekantiga till formen och oansenliga till sin storlek, blott 15 till 20 millimeter långa och 7 till tio millimeter breda. Men det dröjer minst fem månader innan vi kan njuta av nötterna i deras fulla vigör.
Bokollon har, hör och häpna, en förhållandevis angenäm smak. Ja, om man tycker att pinjenötter är läckerbitar, vill säga. Men man ska passa sig för att sätta i sig för många, enär det kan leda till magknip. De inmundigas alltså på egen risk. Likaså kan det förvåna någon att bokollon också är riktiga vitaminin- och mineraljektioner, då de innehåller allt från kalcium till järn och vidare till c- och b-vitamin. Därtill har de sett till att införskaffa ett rejält förråd av olika fetter samt protein.
Vissa år blir oerhört rika på bokollon, dessa år kallas för ollonår, ty boken delar denna typ av år med ett annat träd som har ollon, nämligen eken. Men det kan inte bli bok- och ekollon år samma år, då olika ollonen verkar attraheras av olika väderlag. För att ett bokollonår ska inträffa måste sommaren dessförinnan ha varit varm och torr, medan ekollonåret vanligtvis äger rum året efter en regnig sensommar. Vare sig det handlar om ekollonår eller bokollonår infaller de inte heller särskilt ofta utan bara i genomsnitt var sjätte år.
Men huruvida det kommer att bli bokollonår eller ekollonår i år eller hur det var förra året, eller ens året dessförinnan, är jag inte rätt kvinna att svara på.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
