• Dagens anteckning – 15 juni 2025

    Dagens anteckning – 15 juni 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Låt oss stanna kvar en stund i trädens sfär. Och varför inte hos denna ek, vilken jag ofta återvänder till. Kanske har vi något osagt. Något vi borde förtälja varandra, men jag talar inte trädens språk och eken talar inte mitt språk. Kanske beror det på att vi befinner oss i olika tidszoner. Trädets liv färdas så mycket långsammare genom tidsrymden, och i en jämförelse rasar mitt liv fram i en ursinnig hastighet.

    Eken står där på sin åker i ensamt majestät, med grödorna som enda sällskap, långt från sina släktingar som har samlats i en dunge utanför bildens synfält. Eken lutar sig lite åt öster, månne för att den tvingats uthärda allt för många vindar från väster. Jag kan inte på rak arm gissa hur gammal den kan vara. Dess smala spänstiga stam säger mig ändå att den är ganska ung. Kanske har den stått där i flera decennier, eller möjligen något århundrade. Men som sagt, jag är dålig på att bedöma ålder på träd.

    Polens äldsta ek heter Dąb Bartek och har valt att växa utanför byn Bartków, som ligger norr om Kielce. Det råder dock delade meningar om hur gammal den kan vara. Under mellankrigstiden fastställde några forskare dess ålder till över 1000 år, men senare forskning menar däremot att den inte är äldre än 685 år. Det skulle innebära att Dąb Bartek är mycket yngre än Kvilleken i Småland, som tydligen är över 1000 år. Dąb Bartek är, med sina 30 meter, dock mycket högre än Kvilleken (som bara är runt 15 hög), men deras stammar är ungefär lika omfångsrika (båda mäter 13 meter i omkrets).

    Det finns dock en avsevärd skillnad mellan de båda, och det är den att det givetvis finns legender knutna till den polska eken. Båda legenderna om eken är förknippade med den polske 1600-talskungen Johan III Sobieski som förresten föddes på slottet Olesko strax utanför Lviv. Den ena legenden menar att kungen och hans hustru gömde en skatt vid Dąb Barteks fot och den andra legenden säger att han gömde en flaska vin och en turkisk sabel i en urgröpning i trädet. Vare sig vinet, skatten eller sabeln har påträffats annat än i folkmun, så det är möjligt att det inte ligger någon som helst sanning i dessa berättelser. Men sanning är inte heller ändamålet med legender. De finns kanske för att göra livet mindre förutsägbart, eller så är det precis tvärtom.

    I Sverige förekommer inte särskilt många legender och inte ens den äldsta trädklonen i världen, som faktiskt finns i Sverige, har någon legend knuten till sig. Det säger en del om den svenska ivern att vara saklig. Old Tjikko, som trädklonen kallas, är alltså inte ett träd, utan har genom de 9500 år den funnits haft flera olika stammar, men delar av rotsystemet är lika gammalt som trädklonen. Inte ens det förbryllande namnet kan förknippas med någon legend, utan ska ha kommit sig av att upptäckarnas hund hette just Tjikko.

    Nåväl, jag tvivlar på att det finns någon legend knuten till eken jag ofta återvänder till, men om några hundra år har man kanske kommit på någon legend om en nordisk vålnad som hemsöker den stackars eken.


  • Dagens anteckning – 14 juni 2025

    Dagens anteckning – 14 juni 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    När jag ligger på rygg och tittar upp i trädkronorna stannar tiden lätt av, och jag låter mina tankar löpa som slingerväxter ner i marken och upp längs stammen. I jämförelse med dem känner man sig nästan alltid ung och förhållandevis liten. Oftast väljer jag träd med blad, och kanske beror det på att jag uppfattar dem som mer levande. Men givetvis är det fel. Även barrträd är synnerligen levande. Min kunskap om dem är dock ringa och jag delar in dessa träd i två grupper, tall och gran. I verkligheten har Carl von Linné och andra lyckats bena ut deras olika sorter och gett dem fasligt massa namn. Som exempel kan nämnas att tallsläktet består av 90 olika arter, och den ingår i sin tur i gruppen tallväxter som är indelad fyra olika underfamiljer, som i sin ut har en hel drös av släkten.

    Men låt oss lämna vår mänskliga drift att fördela allt i kategorier och fundera vilka som kan bo i dessa barrträd. Det visar sig att skogens ande faktiskt håller till just i barrträd. Leszy heter han här i Polen, för det lär vara en han, och beskrivs som skogarnas ande i slavisk mytologi. Ukrainarna kallar honom ibland för Lisovyk (Лісови́к) och ibland lystrar han till namnet Boruta. Han sägs vara stor med ett vitt ansikte, stort skägg och gröna, gnistrande ögon. Ibland tar han skepnad av ett djur och han är en mästare på att imitera olika djurläten. Det sägs också att han har en formidabel förmåga att förändra sitt yttre, som ett exempel kan ges att han ena ögonblicket kan vara kort som ett grässtrå för att i nästa ögonblick bli lång som ett träd. Leszys temperament beskrivs därtill som ganska nyckfullt, och tydligen kan han bli hotfull om det vill sig illa, men generellt sett är han ganska välvilligt inställd till människor. Vissa uppgifter gör dock gällande att han kan lura in barn i skogen, men andra menar bestämt att han alltid hjälper dem ut igen. Om man vill hålla sig väl med Leszy kan man lämna lite godsaker till honom, men det är kanske inte att rekommendera eftersom det är svårt att veta vad skogens ande faktiskt äter.

    Det är inte helt klart om Leszy bor i någon av de avbildade träden, men man kan ju aldrig vara så säker.


  • Dagens anteckning – 13 juni 2025

    Dagens anteckning – 13 juni 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Med sin smidiga kropp svävar den lätt över vattnet innan den vänder sin näbb ner mot vattenytan och enkelt fångar ett byte som till alldeles nyss var gömd i vattnet. Snabbt flyger den vidare, kanske mot ett bo någonstans. Det syns tydligt att det är en tärna, men vilken sort är svårt att hinna uppfatta under de få sekunder som den sveper förbi min plats där jag sitter. Kanske är det en fisktärna, eller så är det den mer ovanliga småtärnan. Enligt de polska ornitologerna finns båda sorterna i mina trakter. Lite längre ut simmar en skäggdopping, med sin omisskännliga simstil. Plupp och så har den försvunnit och dyker långt senare upp mycket längre bort. Även den har fångat något byte. Fiskarna lever tydligen ett farligt liv här i sjön Kryspinów, som ligger strax utanför Kraków.

    Egentligen heter inte sjön Kryspinów. Det är så den kallas i folkmun. Kryspinów är ett litet samhälle som ligger en bit från sjön. Sjöns riktiga namn är Zalew Na Piaskach eller Zalew Budzyński, och den ligger inte heller i Kryspinów utan mellan samhällena Budzyń och Cholerzyn. Varför folk har valt att kalla sjön för Kryspinów är lika oklart för mig som många andra polska finurligheter. Och det är till och med fel att kalla vattnet för en sjö, ty egentligen är det ett sandtag som man etablerade under 1970-talet för att bygga Krakóws flygplats. Sandtaget avvecklades tio år senare när flygplatsen var klar. Men får oss som gärna badar i Kryspinów är den helt enkelt en sjö. Värt att notera är också att Kryspinów mäter en och en halv kilometer på längden och fyrahundra meter på bredden, med ett djup på nio meter på sina håll, men de flesta håller sig förstås vid vattenbrynet.

    En sparvhök glider förbi strax ovanför mitt huvud, och några oroliga småfåglar ger ifrån sig sina varningsläten. Det blir tyst en stund innan tjattret åter tilltar. Här vid Kryspinów kan man också få se häger och stork, men om man inte ser någon av dessa kan man alltid begrunda ändernas eller svansarnas livsföring. Under vattenytan gör gäddorna, abborrarna, karpen, mörten och andra fiskar sitt bästa för att gömma sig för de olika fåglarna. Tydligen med varierande framgång.

    Som avrundning kan jag tillägga att temperaturen i vattnet idag var behaglig och stranden fridfullt lugn, så där som stränder ofta är innan skolornas sommarlov trätt in. Och med dessa förutsättningar ångrar man aldrig ett bad.


  • Dagens anteckning – 12 juni 2025

    Dagens anteckning – 12 juni 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det lär finnas runt 600 miljoner tamkatter i världen, och de finns på alla kontinenter förutom Antarktis (klokt kan man tycka). Det är svårt att säga med bestämdhet hur länge tamkatterna funnits vid vår sida, men man tror att den äldsta kattgraven är runt 9500 år gammal. Denna katt var, som dagens katter, troligen besläktade med en afrikansk vildkatt (falbkatt), och domesticerades troligen för runt 9000 till 10000 år sedan. Och att de dyrkades som gudar av egyptierna vet nog de flesta.

    Första gången som tamkatten inordnades i den biologiska ordningen var år 1758 och då givetvis av Carl von Linné. Han gav tamkatten det tjusiga latinska namnet Felis catus. Men senare forskning har alltså visat att det inte riktigt går att skapa en separat art av tamkatterna, då de på långt håll är släkt med sina vilda kusiner. En sådan art är den europeiska vildkatten, på latin Felis silvestris, som dock lär vara mycket svårare att tämja än de afrikanska farbkatterna, som alltså dagens tamkatter är närmare släkt med.

    Tamkatterna lär ha 32 muskler i vardera öra, vilket gör att de lätt kan rikta in sin hörsel mot ett tilltänkt byte, eller annat som fångar deras intresse. De har därtill extremt god hörsel, och en del forskare vill göra gällande att de till och med kan höra elektricitet i i sladdar, men det tycks vara omstritt. Vad man däremot vet med bestämdhet är att tamkatter ser sex gånger bättre i mörkret än människor, men de kan däremot ha svårt att se skillnad på olika föremål i dagsljus och förväxlar därför ofta saker och ting.

    När katter pratar använder de sina ögon. En blinkning eller att de tittar bort är kanske en av de finaste kärleksförklaringar man kan få. Sedan använder sin svans för att visa sig olika uttryck, som när de vill visa att de är vänligt sinnade (det syns exempelvis när svanstippen är lyft när de sitter), vifta (för att säga “passa dig”), hänga ner (“livet är tufft” alternativt “jag gillar inte dig”) och så vidare. De använder givetvis också sina röster och säger “mjau” på väldigt många olika sätt beroende på humör och situation. Mjau är förresten ett onomatopoetiskt ord som ser väldigt olika ut i olika språk. Min favorit är dock ukrainska språkets mjau som lyder “njav” (“няв”). Oslagbart sött.

    Det finns givetvis mycket mer att säga om ämnet, men låt oss rikta vår uppmärksamhet mot just detta exemplar av Felis catus, som idag har varit hos veterinären och fått sitt blod och urin analyserat på alla möjliga upptänkliga sätt. Resultatet av denna harang av sifferexercis har i alla fall påvisat att hennes njursvikt är under kontroll, och att hon, för sina snart 18 år, är pigg.


  • Dagens anteckning – 11 juni 2025

    Dagens anteckning – 11 juni 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det är möjligt att det undgått er, men idag är dagen då tonsättaren Richard Strauss föddes i München för 161 år sedan. Det finns mycket att skriva om Strauss, men jag tycker att vi istället vänder blicken mot den kvinna som aldrig vek från hans sida, nämligen hans fru Pauline de Ahna. Pauline föddes den fjärde februari året innan Richard i Ingolstadt. Hennes pappa var en framstående general, och tycks inte ha varit särdeles musikalisk. Men i hennes familj fanns både en hovoperasångerska, vid namn Eleonore de Ahna samt en känd violinist som hette Heinrich de Ahna. Hon skulle själv välja att utbilda sig till sopran och år 1887 träffade hon Richard Strauss som då var biträdande dirigent på Bayerska statsoperan. Troligen uppstod kärlek vid första ögonkastet, men om vad som händer vid deras första möte verkar det inte finnas några återgivelser från.

    Pauline de Ahna följde med Richard Strauss till Deutsches Nationaltheater und Staatskapelle i Weimar då han tog över posten som chefsdirigent. Hon skulle i sin tur utbilda sig på nämnda opera till sopran. I maj 1890 debuterade hon i rollen som Pamina i Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten. Och något år senare skulle hon inneha rollen som Elisabeth i Richard Wagners opera Tannhäuser. Dirigent vid dessa tillfällen var givetvis Richard Strauss.

    Paret gifte sig 1894, men det skulle inte hindra Pauline de Ahna att försätta sin karriär. Hon skulle göra flera bejubladen insatser i Bayreuth, Bryssel, Berlin, Madrid för att bara nämna några av hennes stora framgångar. Hon ansågs dessutom vara den främsta av tolkarna av makens sånger och tonsättningar och båda skulle turnera ihop både i Europa och USA.

    Jag har dock inte funnit några källor som beskriver hur Pauline förhöll sig till nazismen. Hennes make var ju initialt smickrad av deras intresse för hans musik, men verkar delvis ha vänt när han förstod nazismens antisemitism. Den främsta orsaken till hans förändrade attityd till nazismen var hans nära samarbete med författaren Stefan Zweig, samt att Richards och Paulines son var gift med en judinna, vars mamma deporterades till koncentrationslägret Terezin.

    Det är lättare att hitta källor som beskriver Pauline de Ahnas personlighet, och hon beskrivs inte alltid i positiva ordalag. Alma Mahler lär bland annat ha tyckt direkt illa om Paulines burdusa och (enligt henne) lite manhaftiga sätt. Alma Mahler menade att man borde vakta sin tunga när man umgicks med Pauline, ty hon var helt orädd för att ge uttryck för sina åsikter. Andra vittnesmål om Paulines rättframma sätt skildrar hur hon inte skrädde orden om hon inte fick som hon ville. Vid ett tillfälle lär hon ha skällt ut en stackars hovmästare som inte kunde servera hennes favoritfisk, utan föreslog en annan fisk, med orden “Jag vill ha din skitfisk”. Och vid en repetition tillsammans med sin make ska hon en gång ha kastat partituret rakt i Richards ansikte, till musikernas stora förvåning (dirigenter är ju en auktoritär, och det är inte brukligt att kasta partitur i ansiktet på dem). Pauline beskrivs dessutom som allt från kokett, extremt feminin men alltså även som manhaftig, komplicerad och extremt ombytlig, med enorma humörsvängningar. Med andra ord var hon en riktig diva värd namnet.

    Richard Strauss lär i alla fall ha uppskattat hennes raka sätt, och framhållit att: “Min fru är lite brysk, men du vet, jag behöver det”. Och många menar även att Richard Strauss aldrig hade skrivit sina storverk om det inte vore för Pauline. Hon hjälpte honom inte bara rent musikaliskt, utan stöttade honom även mentalt. De var helt enkelt som ler och långhalm. Richard Strauss gick bort i september 1949, och blott åtta månader senare skulle Pauline de Ahna också den vägen vandra.


Archives: