Tid. Det är en underlig mojäng. En del menar att tiden är relativ och att de har bevis på det. Så precist att veta att tiden är relativ. Själv vet jag inte så mycket om det. Men tiden går, som i Rubensteins fenomenala kartotek. Hur, varthän eller varför kan nog andra svara på bättre.

Det enda jag vet om tiden är att den förändrats sedan jag föddes. För tid är kommunikation för mig. Vi kommunicerar mellan våra olika tidspositioner. Och under mitt liv har tiden bytt skepnad.

När jag åkte till S:t Petersburg för att studera 1997 var tiden en annan. Jag minns den där kyliga höstdagen som jag satte mig på Finlandsbåten för att åka bort. Ut ur den svenska tiden. In i en rysk tidsbubbla. Jag hade ingen fungerande e-post. Ingen mobil. Jag var ensam i min restid. Det dygn det tog för mig att komma till S:t Petersburg var en livstid. Så ensam och innesluten i mig själv har jag aldrig varit före eller efter det.

När jag väl anlände till Dostojevskaja (som gatan jag skulle bo på hette) hade jag ingen möjlighet att kontakta någon i Sverige för att säga att resan gått vägen. Att resan hittat rätt. Jag var helt enkelt i en annan tidszon.

Nu menar jag inte den faktiska tidszonen i S:t Petersburg. Nej, jag menar att genom min resa, där jag fråntogs möjligheten att kommunicera med de jag älskade, faktiskt också förflyttades ut ur deras medvetande. Vad värre var att också jag förflyttade dem ur mitt medvetande. De var så långt borta att de inte kändes verkliga. De fanns inte i min tid.

Och eftersom de var så långt borta, och förpassade ut ur mitt medvetande, så levde vi i olika metasfärer. Då de ringde mig på söndagarna var de inte i min tid. Jag hade en annan tid. Andra saker som bekymrade mig. Deras tankar och oroshärdar var inte verkliga. De var ett inte. Inte i min tid.

Det var väl först många år senare som jag förstod den här tidsförflyttningen. Den dagen, flera år senare, som någon nämnde Rhoca-Gil och viftade menande med ögonbrynen. Jag förstod ingenting. Samtalet tog flera skruvade krumbukter innan min samtalspartner förstod att jag missat en av de största skandalerna i svensk historia. Jag hade helt enkelt levt i en annan metafysisk nivå, när Rhoca-Gil var det enda som det talades om i Sverige.

Samtidigt hade jag levt i Putins “Piter”, där det största orosmoment var skottdåd på öppen gata. När specialpolisen Omon plötsligt kunde välla ut eller in i ett hus. Jag levde i en annan tid. Piters gangstertid. Rhoca-Gil var inte något som skämde mig.

Idag lever vi i en annan tid. Jag har bott i Ukraina i massor av år, men jag sitter ihop med Sverige och vad som händer i mitt hemland. Idag går det inte att fly från tiden. Till en annan tid. Vi sitter fast i samma tidszon. Idag känner jag nästan bättre till vad som händer i Sverige än jag gjorde då jag bodde i landet.

Det finns ingen sensmoral här. Jag har inte tänkt ut någon snusförnuftig tankegroda. Och egentligen vill jag inte ha någonting alls sagt med detta. Bara att vår värld har förändrats väldigt mycket sedan vi alla förpassades in i samma rum.

Och så har väl världen också blivit lite mindre spännande.