Det är måhända för att jag känner till hennes oväntade och sorgliga bortgång, som gör att jag alltid tycker att det vilar ett sorts sorgens skimmer över Eva Bonniers målningar. Men egentligen är det orätt att läsa en människas liv bakifrån, alltså från döden till födelsen, men vi tenderat ju att se på de bortgångna på det viset.
Man skulle dock kunna säga att Eva Bonnier föddes med mycket goda förutsättningar för ett långt och lyckligt liv. Hennes far var nämligen den förmögna förläggaren Albert Bonnier, och hon kom alltså från en av de mest välbeställda svenska familjerna. Familjen Bonnier hade ett judiskt ursprung, och kom till Sverige tidigt 1800-tal för att verka som bokhandlare.
Eva föddes på denna dag år 1857 och var det tredje och sista barnet i Albert och hustrun Bettys barnaskara. Att driva ett bokförlag under mitten av 1800-talet var en lukrativ affär, och det berodde förstås främst på att läskunnigheten bland folk ökade lavinartat. Konsten att läsa var inte längre något som bara de rika förfogade över. Och i takt med att faderns förmögenhet växte såg också barnens framtid allt ljusare ut. Men det var aldrig tal om att Eva eller hennes syster Jenny skulle få driva förlaget vidare efter fadern, utan den uppgiften ålades sonen Karl Otto.
Eva Bonnier fick istället utveckla sina konstnärliga färdigheter och det genom att studera måleri. Som 20-åring kom hon in på Kungliga Akademiens konstutbildning, men likt andra kvinnor tilläts hon inte studera tillsammans med männen, utan hon och de andra kvinnorna var förpassade till en egen avdelning.
Under praktiskt taget hela 1880-talet var Eva Bonnier bosatt och verksam i Paris, som vid denna tid hade en hart när magnetisk dragningskraft på skandinaviska konstnärer. Åren i Paris tillhör hennes mest produktiva och det var också här som hon skulle forma sitt alldeles egna personliga uttryck i måleriet. Hon skulle under denna tid dessutom ingå i flera utställningar och hennes ryktbarhet nådde hela vägen till Sverige.
Hennes alster består i huvudsak av porträttmåleri, men hon skildrade även kvinnor i samspel som till exempel i arbete med olika hantverk. Hon hyste därtill även ett särskilt intresse för att avbilda människor som låg inför döden. Betoningen i hennes måleri ligger på realistiska framställningsar, men de bebos även av en särpräglad uttrycksfullhet som man lätt lär sig att känna igen. Som betrakare sugs man oundvikligen in i hennes värld, där kvinnorna nästan alltid står i centrum. Männen betraktas däremot lite mer på avstånd.
Genom hennes sätt att skildra sin omvärld får man en känsla för att hon var en självständig och orädd kvinna. Ett sådant karaktärsdrag var vid denna tid (och tyvärr fortfarande) inte något som männen sökte. Men Eva fann en själsfrände i skulptören Per Hasselberg. De var till och med förlovade under en tid, men den bröts av oklar anledning. Två år senare gick Per Hasselberg hastigt och oväntat bort. Efter sig lämnade han en dotter, flickan Julia, genom en utomäktenskaplig relation. Eva valde sålunda att adoptera flickan, men det finns tyvärr ingen information vad som hände med flickans mamma.
När Eva Bonniers far gick ur tiden fick hon ett ansenligt arv, och hon skulle med det inrätta en donationsfond för utsmyckning av Stockholms offentliga rum. Och under hennes sista levnadsår kom hon att helt inrikta sig på denna gärning, att ta konsten ut ur salongerna till människorna på Stockholms gator och torg.
Men under en stor del av sitt liv tycks det som om depressionens mörka skugga jagade henne. Och det var möjligen den som hann ikapp henne den där ödesdigra dagen i januari år 1909. Under en resa till Köpenhamn drabbades hon av en svår förkylning, och vissa källor anger att hon under en febertopp kastade sig ut från hotellfönstret och störtade mot gatans hårda stenar och mot sin egen död.
Men som jag inledde dagens anteckning med, så är det orätt att låta minnet av en människa präglas i alltför stor utsträckning av deras tragiska frånfälle. Låt oss istället minnas Eva Bonnier som den modiga och självständiga kvinna hon var, och för den konst hon spred, både hennes egna alster och de verk som genom hennes försorg finns att skåda på allmän plats i Stockholm.
—
“Sömmerskor” från 1887, samt ett självporträtt från 1886.


Några källor:
https://skbl.se/sv/artikel/EvaBonnier











