• Dagens anteckning – 28 maj 2025

    Dagens anteckning – 28 maj 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Wisła slingrar sig och skär, med sin väldiga och respektingivande fysionomi, rakt genom landskapet. Längs med flodbädden frodas ett djurliv, vars läten med tiden har blivit ett familjärt och hemtrevligt sorl för mig. Det kan kanske till och med förhålla sig som så att jag alltid har sökt en plats dit där till exempel trastsångaren bor.

    Denna oansenliga fågel, som mäter 19 centimeter från näbb till stjärt, har en särpräglad sång. Min fågelbok framhåller att lätet kan återges enligt följande: “Krr-krr, tsep, kerretsiepp, tsiee,tsiee, kerre-kerre, krik-krik-krik, tchi, tchi” och fortsätter med att förtydliga med orden “ungefär som en osmord stenkross”. Den som aldrig suttit vid Wisłas strand och lyssnat hur denne lille gynnare sjungit från ett vasstrå, kan nog med ovanstående beskrivning hoppa i galen tunna och anta att sången ter sig oangenäm. Men i själva verket tillhör trastsångarens sång nog en av de mest rogivande bland alla sånger.

    På polska heter trastsångaren Trzciniak och dess sång beskrivs av polska ornitologer på ett helt annat och faktiskt mycket mer fantasieggande sätt: “Ryba ryba-rak-rak-rak, świędzi, świędzi-drap-drap-drap, boli-boli, cierp-cierp cierp” sjunger den tydligen på polska, vilket skulle kunna översättas med “Fisk fisk-kräfta-kräfta-kräfta, det kliar, det kliar-kliar-kliar-kliar, ont-ont, lida-lida-lida”. Till skillnad mot den svenska trastsångaren har alltså den polska släktingen lärt sig flera användbara ord.

    Nåväl, trastsångaren kan förväxlas med den mindre rörsångaren. På polska har den också ett snarlikt namn och kallas Trzcinniczek. Precis som trastsångaren är rörsångaren mycket blygsam och dess fjäderdräkt är likaså oansenlig. Även sången påminner om trastsångarens, men slingan är kortare och kan således beskrivas som en osmord stenkross modell mindre. Den är dock inte lika talrik som trastsångaren, vilken dessutom lätt överröstar rörsångaren.

    En annan sångare som jag ibland kan urskilja är kärrsångaren. Denna är om möjligt ännu mer oansenlig och därtill extremt blygsam. Det visar sig helst inte alls för människor, utan gömmer sig bland buskar och blad. Därifrån sjunger den sin sång som faktiskt är ganska djärv, med massor av mikroskopiska drillar och härmljud.

    I sorlet av sångare tycker jag mig ibland även höra sävsångaren, men enligt polska ornitologer är den ovanlig just i mina trakter. Sävsångaren har en mer karaktäristisk fjäderdräkt och stiliga svarta streck på huvudet. Sången har långa drillar med de knastrande ljuden som utmärker alla ovanstående fåglar. “Trrr” och “tjeck” säger den käckt. För att låna min fågelboks språkbruk skulle man kunna säga att den låter lite som en osmord pepparkvarn. På polska har den det förtjusande namnet “rokitniczka”, vilket kanske skulle kunna översättas med den lilla havtornslingen.


  • Dagens anteckning – 27 maj 2025

    Dagens anteckning – 27 maj 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det skulle ju kunna vara en helt vanlig dag idag, men faktum är att det är det inte alls, ty idag är det min pappas födelsedag. Och eftersom han är klarinettist är det således lämpligt att vi ägnar oss åt just detta instrument, som inte bara är vackert att lyssna på, utan även en njutning att titta på. Jag är givetvis partisk och inte alls tillförlitlig i detta sammanhang, men enligt min mening är klarinetten det mest fascinerande instrumentet bland alla träblåsinstrument.

    Nu anses ju klarinetten förvisso inte vara det instrument bland träblåsinstrumenten som är det mest svårspelade. Oboen och fagotten brukar tävla om första platsen i denna kategori. Orsaken till att klarinetten inte är lika svår att bemästra som oboen eller fagotten har bland annat att göra med att deras dubbelrörsblad som är svårare att få en ren klang i än i klarinettens enkla rörblad. Klarinettens rörblad är dessutom mer förlåtande än oboens eller fagottens. (Det mest förlåtande rörbladet finns tydligen hos saxofonen.) Men om man någon gång provat att få ton i en klarinett, eller tvingats uthärda en nybörjare på detta instrument, vet man nog vilka problem som kan uppstå.

    Klarinetten har dessutom den egenheten att den inte låter som den spelar. Denna egenhet delar den dock med andra instrument, så som horn, trumpet, oboe, fagott och några slagverksinstrument. Egenheten kallas transponering och är ett invecklat system som jag egentligen inte vågar förklara, men gör ändå ett försök bara för att det är pappas födelsedag. Vi föreställer oss att ett piano spelar ett stycke. För att kunna spela samma melodi måste klarinetten spela ett intervall som antingen är högre eller lägre än pianot. Vilket intervall som ska tas bestäms av vilken typ av klarinett du spelar på. Låt oss föreställa oss att du nu håller en bess-klarinetten i händerna. Det är också ett lämpligt val eftersom det är den vanligaste klarinetten. (Det finns alltså flera olika typer av klarinetter och tillsammans kallas de klarinettfamiljen.) När du nu spelar ett C på din klarinett kommer du att höra en ton som är lägre än C. Om du nu istället tar en a-klarinett och spelar C, kommer du att höra en ett A. Så om en pianist spelar C, måste du spela ett E för att det ska bli C. Helt logiskt för en klarinettist, men kanske inte för oss andra. (Och för övrigt vet jag inte riktigt om detta stämmer, men det ger kanske en bild av hur komplicerat det är

    Varför är det nu så här? Jo, det beror antagligen på klarinettens långa och komplicerade tillkomst. Förlagan till dagens klarinett hette chalumeau och tillkom 1690. Den likande en blockflöjt, men hade en annan borrning som gjorde att den lät annorlunda än flöjten. Sedan utvecklades instrumentet och det fick först fem klaffar och från 1800-talet kan den stoltera med 20 klaffar. Det finns även två olika skolor i hur man bygger klarinetter, tyska oehlerklarinetten och franska böhmklarinetten, och det finns ganska stora skillnader i mekaniken, men för oss lekmän (och -kvinnor) är det svårt att höra någon skillnad. Enligt pappa har den franska en vacker blöt ton, men den skillnaden har jag tyvärr aldrig lyckats uppfånga.

    Många tänker nog på Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert när de ska välja ett verk för klarinett inom klassisk musik, men i mitt tycke är de vackraste klarinettkonserterna tonsatta av Louis Spohr (1784-1859). Han skrev fyra stycken till klarinettisten Johann Simon Hermstedt, och enligt diverse experter inom området är de mycket svårspelade. Och det tvivlar jag inte alls på.

    Bildens källa.


  • Dagens anteckning – 26 maj 2025

    Dagens anteckning – 26 maj 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är möjligt att det är ganska många som önskar att Pjotr Tjajkovskijs “Svansjön” ska sändas dacapo på rysk television. Nu är det inte så att alla dessa nödvändigtvis är särskilt förtjusta i baletten “Svansjön”, även om det inte är helt omöjligt. Önskan om att få se “Svansjön” på rysk television går att härleda till en förhoppning om att det råder villervalla i den ryska statsapparaten. Bakgrunden är att “Svansjön” sändes om och om igen på sovjetisk TV under dagarna för Sovjetunionens sönderfall. Traditionen att sända “Svansjön” på TV, för att signalera röra i det ledande skiktet, grundlades under 1980-talet, då de sovjetiska ledarna hade för vana att dö på löpande band.

    Baletten “Svansjön” skrevs mellan åren 1875–76 och hade premiär i 1877. Märkligt nog blev det inte någon omedelbar publiksuccé och det skulle dröja ända till 1895 innan baletten blev en riktig publikframgång. Sedan dess har den varit en pelare i rysk kulturkanon, skulle man kunna säga. Men varför valde man att sända just “Svansjön” under de där kaotiska dagarna när Sovjetunionen föll samman och när deras ledare dog? Jo, svaret kan vara så enkelt som att den, med sina tre timmar, är förhållandevis lång och under speltiden kunde man ta beslut om vilken information som skulle kunna gå ut till folket.

    Nåväl, i väntan på att “Svansjön” ska sändas på rysk TV får vi nöja oss med att njuta av denna vackra svanfamilj som stillsamt glider fram längs med Wisła. Familjen är spännande att beskåda, ty det är uppenbart att det är förra årets ungar som fortfarande lever med sina föräldrar. Detta är dock inget häpnadsväckande, då svanungar ofta lever tillsammans med sina föräldrar över hela vintern och till våren. Snart är det således dags för föräldrarna att jaga bort fjolårets ungar, för att på så sätt ge plats åt en ny generation svanar. De bortjagade ungarna kommer sedan att leva tillsammans med andra unga svanar tills det att de är könsmogna, om så där ett till tre år.


  • Dagens anteckning – 25 maj 2025

    Dagens anteckning – 25 maj 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    En liten rättelse krävs. Det är alltså inte så att jag inte tycker att den fjärde satsen i Mahlers femte symfoni är vacker. Det är blott så att den inte drabbar mig så som den tycks drabba andra som lyssnar på den. Det tänkte jag ikväll när Polska radioorketern med säte i Warszawa, och under ledning av Michał Klauza, inledde kvällens konsert med denna sats. Men när jag däremot lyssnar på Mahlers fjärde symfoni, och då särskilt den tredje satsen, öppnar sig mina tårkanaler. Symfonin tycks vara en resa genom de mörkaste dalgångar, där döden och smärtan härskar, och vidare till de mest illuminerade platser. Under denna symfoni kastas man mellan den mest djupa förtvivlan för att i nästa andetag mötas av eufori. Det är helt enkelt omöjligt att vara oberörd när man ställs inför ett sådant känsloregister.

    Gustav Mahler skrev sin fjärde symfoni mellan åren 1899-1900, och han avslutade arbetet med den hans sista sommar utan Alma. Premiären var i november 1901, två veckor efter det att han hade mött Alma. Mahlers musik skulle få ett helt nytt uttryck efter mötet med henne. Reaktionerna under premiären var i många hänseenden enormt negativa. Under premiären buade flera i publiken efter första satsen och några lämnade i protest. Någon kritiker menade att denna symfoni var den mest groteskt komiska skapelse kritikern hade hört.

    Det är inte alls svårt att ha förståelse för att man reagerar kolossalt starkt på symfonin. Om man är rädd för smärta är nog första ingivelsen att försöka fly därifrån. Men då går man miste om sista satsens vackra sång, med titeln “Das himmlische Leben” (“Det himmelska livet”) för sopran. Kvällens solist, den ukrainskfödda sopranen Olga Pasiecznik (ukrainska: Pasitjnjuk), hade en vacker, varm och inkännande ton, och med hjälp av den fördes vi ut ur dödens dalgång, mot ljuset och in i himmelriket. Jag skulle tro att jag inte var ensam om att gråta.


  • Dagens anteckning – 24 maj 2025

    Dagens anteckning – 24 maj 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det sägs ibland lite slentrianmässigt att Gustav Mahlers femte symfoni är en kärleksförklaring till hans unga hustru, Alma Schindler. Och det är inte helt osannolikt att hon hade en mycket stor inverkan på hans tankar under den tid som han tonsättare symfonin. Alma Mahler var ju enormt intelligent, karismatisk och dessutom vacker. De båda träffades i november 1901, och gifte sig några månader senare. Mahler hade visserligen redan inlett arbetet med symfonin innan de träffades, men den slutfördes deras första sommar tillsammans. Symfonin är också tillägnad henne, så visst kan den ses som någon slags kärleksförklaring.

    Men man ska nog ändå vara lite försiktig med att alltför tvärsäkert hävda att Mahler bara hade hade fokus på Alma under tiden för symfonins tillkomst. Gustav Mahler själv har nämligen yttrat att symfonin inte bär på något särskilt budskap om romantik, kärlek eller mystik. Han betonade snarare att symfonin ska ses som “[…]ett uttryck för enorm energi. Det är en människa på höjdpunkten av sitt liv.” Och det sistnämnda framgår med all önskvärd tydlighet.

    Den sats som man ofta tillskriver Gustavs kärlek till Alma är den fjärde satsen, kallad “Adagietto”, och många verkar anse att det är den vackraste satsen. Men jag tillhör ju dem som nästan alltid tycker annorlunda än gemene man. Satsen låter i mina öron mest tragisk och innerligt sorglig, och ibland nästan onödigt andfådd. De satser jag njuter av mest är först och främst den tredje satsen, med sina medryckande hornsolon. Under kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester framfördes dessa solon med, för orkesterns hornstämma, sedvanlig briljans. Den sista satsen är tillika också den som mest grabbar tag om mitt hjärta, och Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av Sasha Goetzel, återgav avslutningen med exceptionell glöd. Det blev förstås stående ovationer från hela publiken.

    Kvällens konsert inleddes dock med Felix Mendelssohns violinkonsert i e-moll (op 64), som tillkom mellan åren 1838-1845. Solist var Liya Petrova, som med fulländad teknik och stor passion skänkte oss en musikalisk njutning. En enastående solist, som därtill uppvisade sin stora kärlek till musiken, genom att sätta sig i andra violinen under Mahlers femte symfoni.


Archives: