Första gången jag mötte Warszawa var en kylig dag i april i mitten av 1990-talet. Jag ag kan inte påstå att det var kärlek vid första anblicken. Sanningen att säga förhöll det snarare tvärtom. På den stora boulevarden vid centralstationen rasade en vilsen, ettrig och isande vind från Wisła och människorna hade gömt sig i sina vinterkläder. Den ekonomiska krisen i landet var påtaglig på många sätt, så som att det i gångtunnlarna satt trasiga uteliggare längs med väggarna och det luktade storstad på ett sådant där oangenämt sätt som bara skapas i utrymmen där för många rör sig utan någon hinner städa upp. Husen såg trötta och ovårdade ut och det mesta var grått. Min första impuls var att sätta mig på tåget och åka därifrån, men jag var på en studieresa med mina kurskamrater på universitetet, så det kom inte på tal.

Men sedan dess har Wisła låtit tusentals kubikmeter vatten flyta under broarna. Warszawa är inte längre en trött stad i periferin, utan en stigande stjärna på Europas karta. För att illustrera Warszawas transformation kan man till exempel nämna att stadens BNP idag ligger långt över genomsnittet i EU och man har även passerat andra europeiska storstäder med råge.

Och den ekonomiska tillväxtens efterdyningar har även lett till att min bild av staden förändrats.

Jag skulle ändå inte vilja påstå att jag idag är odelat positivt inställd till Warszawa. Det finns, som i alla städer, saker jag helst hade klarat mig utan. Som exempel kan väl lättast anges den bullriga biltrafiken som på sina vägnät klyver staden i hundratals små isolerade tårtbitar, och inte heller förstår jag mig på dess lite obegripliga centrum och jag är inte särdeles begeistrad i alla skyskrapor av glas som idag utgör stadens siluett. Men det finns också en uppfriskande storstadspuls som bärs av de i runda slängar tre miljoner invånarna. Lägg därtill ett ofantligt rikt, eller kanske nästa oändligt, kulturutbud som lockar till lite längre och kanske mer regelbundna besök.

Men när mitt tåg ikväll rullade in på Krakóws station och med påföljande färd med spårvagnen hem genom staden, kände jag ändå en sådan där inre tillfredsställelse som man bara känner när man kommer tillbaka till den plats man känner är sitt hem.

Efter en så händelserik dag, som en konferens med kollegor och studenter som fördjupat sig i de skandinaviska språkens förtrollande värld, borde ju huvudet vara fullt av ord. Men ikväll möter orden mig som Olle i grind, eller varför inte som denne portavisare, som kallas för “odboje bramne”. Man skulle ju kunna tro att dessa små utsmyckningar vid olika porter sattes upp för att roa de förbipasserande, men även om de kanske just gör det är det inte skälet till deras placering. Man satte helt enkelt upp de ofta mycket tunga figurer i gjutjärn (de kan väga upp till 60 kilo) för att förhindra att för stora fordon skulle försöka ta sig in genom porten och därmed orsaka skador på fasaden.

I Lviv hörde jag även att portavisarna hade andra funktioner, så som att förhindra att man urinerade mot portens hörn, ty vem vill lätta blåsan mot en så sträng liten herre?

Nåväl, sanningen att säga är portavisarna inte alltid lika fagra som den avbildade. Men vad gör det, om man bara sköter sitt jobb?