Efter att pulsat genom nyfallen snö, kom vi äntligen fram till konstnären Ivan Trush ateljé. Ivan Trush (1869 – 1941) föddes i byn Verkhnye Vysotske i västra Ukraina, i Lvivs oblast. Som ung antogs han till Krakows konstnärliga akademi. När Ivan Trush återvände till Lviv blev han bekant med den ukrainske poeten, författaren, politiska aktivisten Ivan Franko. Ett möte som antagligen stärkte Ivan Trush nationalism. Bland annat anslöt han sig till Shevchenkos vetenskapliga sällskap, ett sällskap som fokuserade på ukrainsk identitet, språk och kultur.

Ivan Trush konstnärskap är, enligt min mening, dock mycket mer intressant än som enbart en del i en ukrainsk nationalistisk rörelse. I hans fina ateljé finner man just prov hans bredd och fina öga för omgivningen. En av de serier som intresserar är hans resa till Egypten, Jordanien och Palestina. I hans målningar känner man nästan hur han bändas av ljuset. Jag upplever att hans nyfiken på människorna och landskapen känns genuin och ärligt.

Men den serie som intresserar mig mest är nog den som kallas Ensamhetsserien. Efter första världskriget hände något i Ivan Trush konstnärskap. Människorna försvann, och de idylliska målningarna från hans trädgård försvann. Även målningar av ukrainare i folkdräkter försvann. Plötsligt blev han intresserad av ensamma träd, eller buskar i ödsliga landskap. Vad hände med Trush under första världskriget? Varför slutade han tro på mänskligheten? Frågor som jag inte funnit svar på, men i min fantasi bygger jag vidare på vad Ivan Trush såg under första världskriget, men aldrig målade.

Från Ensamhetsserien

Min absoluta favorit är dock målningen ovan. Färgglada slingerkrasse som bryter av mot en gråbrun jord. En målning, som för mig, talar om allas rätt till olikhet. Den plats där någon växer och utvecklas, är kanske inte en efterlängtad plats för andra. Vi måste ändå tillåta varandra att vara olika och ändå se varandras skönhet. Något att minnas då världen känns alltmer likriktad.