Genom molntäcket syns plötsligt små vita flak, som om det vore isflak som for över en mörk ocean. De försvinner och dyker upp igen mellan molntussarna. Men snart börjar de gripa tag i varandra, och ögat kan nu skönja ett sammanflätat mänskligt mönster av åkermark. Några är långa och smala, andra enkla fyrkanter, ytterligare några formade efter omgärdade skogsområden. Mellan de vita fälten syns nu allt tydligare vägar, som skiljer fälten från varandra, samtidigt som de sammanbinder samhällena som skapar sina cirkelformade mönster. Någon mindre flod slingrar sig lite oroligt genom landskapet. Och i horisonten kan jag ana Tatrabergen, som har bäddat ner sig i ett mjukt och gulrosa dis.
Jag behöver egentligen aldrig få några påminnelser om varför jag älskar denna trakt, men under dagens inflygning över södra Polen blev jag återigen betagen, som om det vore första gången jag såg det.
