Vid Wawels fot möter jag en skara med vit-röd-vita flaggor. Deras marsch ackompanjeras av polisbilarnas blåljus. Det ett litet skara av människor. En handfull bara. Deras rop stutsar mellan Wawels murar och de omkringliggande huskropparna. “Жыве Беларусь!” (“Länge leve Belarus”) skanderar de, innan de i nästa andetag ropar “Вольнай Беларусі! Вольна Эўропа!” (“Ett fritt Belarus! Ett fritt Europa!”). De viftar ivrigt med sina vit-röd-vita flaggor, som är symbolen för det fria och oppositionella Belarus.

Jag nickar instämmande, och hummar med i deras ramsor. Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då jag inte skänkte Belarus en tanke. Deras frihet kändes rentav omöjlig, en ouppnåelig utopi, och dessutom något långt bortom min fattningsförmåga. Men så kom Rysslands fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina, och allt förändrades. Jag förstod plötsligt att frågan om Belarus frihet var lika central som Ukrainas kamp för överlevnad. De två frågorna går således hand i hand, och kan omöjligt lösgöras från varandra. Om inte Ukraina lyckas överleva kommer Belarus aldrig bli fritt. Och om Belarus aldrig blir fritt, kommer Ukraina aldrig gå säkert. Det är säkert hopplöst förenklat, men det är så jag ser på situationen.

Idag, den 25 mars, firas frihetsdagen bland Belarus oppositionella i utlandet. Inne i Belarus skulle det innebära betydande fara att högtidlighålla dagen. Дзень Волі (Dzen voli), som dagen kallas på belarusiska, firas till minnet av självständighetsförklaring 1918 som antogs av det då nybildade parlamentet, eller Radan, i Belarus (på belarusiska Рада Беларускае Народнае Рэспублікі). Frågan om Belarus självständighet var mycket kontroversiell. Tyskland menade till exempel att det var en sovjetisk angelägenhet, då större delen av Belarus territorium kontrollerades av Sovjetunionen. Men det hindrade ändå inte parlamentet från att, efter en flera timmars lång debatt, anta resolutionen om självständighet. Men nämn den glädje som varar för evigt, ty snart beslöt sig Sovjetunionen att krossa Belarus suveränitet. Parlamentet tvingades på flykt och har sedan dess verkat i exil. Faktum är att den belarusiska exilregeringen är den äldsta existerande regeringen i exil.

Under Sovjetunionens sista år började belaruserna återigen fira frihetsdagen, och de förekom även i Belarus ända fram till för några år sedan, då regimen i Minsk beslöt sig för att kväsa alla förhoppningar om frihet. Idag är det omöjligt att fira dagen i Belarus och dessutom förenat med stor fara. Belarus säkehetspolis klassar den belaruriska exilregeringen som en extremistorganisation, och Lukatjenkas regim erkänner inte dagen.

Skaran med flaggan för det fria Belarus har nu nått Grodzkagatan på sin marsch mot Rynek główny. Deras slagord hörs alltjämt, och på avstånd ser jag hur ett par med cykel beslutar sig för att göra gemensam sak med belaruserna och ansluter sig till tåget.

Det borde vi alla göra.

“Жыве Беларусь!”
“Länge leve Belarus!”