Läsningstid: 3 minuter

Filmen är lite suddig. En grupp förvirrade människor letar sig mot dörren till skyddsrummet. De ser rädda och trötta ut. Men deras sammanbitna ansikten vittnar också om att de är luttrade. Någon drar några hastiga bloss på sin cigarett. En annan pratar i mobiltelefon. “De varnar för flygbomber”, säger mannen till den på andra änden av mobilen, innan han tar sig ner för trapporna mot skyddsrummet. En efter en tar de sig ner för trapporna och snart är de alla på plats. I säkerhet under jord. Filmen rullar vidare och kamerans lins är riktad mot taket.

Men så plötsligt blir allt svart, och en ilsket röd punkt växer sig allt starkare.

Nyheten av bombningen av den före detta skolan i Komysjuvacha i södra Ukraina den andra november, skulle snart nå nyhetsredaktionerna. Av dem som sökt skydd i skolans källare har idag 43 döda hittats och odefinierats, medan 53 personer fortfarande saknas. Men världen har under den senaste tiden mest varit upptagen med valet i USA, och nyheten fick därmed inte det genomslag den borde få. Det är den snälla tolkningen av ointresset för lidandet i Ukraina. En annan rimlig slutsats man kan dra är att vi européer redan vant oss vid tanken på att ukrainare dödas bara för att de är just ukrainare och för att de befinner sig i Ukraina.

Inte heller får nyheten om att huvudstaden Kyjiv lamslås av ständiga strömavbrott något stort genomslag i media. I skrivande stund, kl 20.26, är hela staden strömlös. På filmer syns de mörka siluetterna av staden avtecknar sig som väldiga klossar, och människor vandrar som mörka skuggor på trottoarerna mellan de nedsläckta byggnaderna. Inne i husen finns det ofta ingen värme och sedan några dagar har Kyjiv dessutom saknat vatten. Allt detta sedan att ryska bombningar slagit ut el- och vattenförsörjningen.

På många apotek runt om i Ukraina gapar också hyllorna tomma efter att ryssarna sedan augusti systematiskt har bombat ledande distributörer av läkemedel. Detta drabbar givetvis alla, men särskilt de redan sjuka och sköra, vilka också ofta inte har möjlighet att lämna sina hem för att söka skydd utanför landets gränser.

Samtidigt har Ryssland också attackerat digital infrastruktur. Den app som alla ukrainare har för att få information om beväpnade drönare och bomber hackades för några dagar sedan. Appen började skicka ut varningar om radioaktiv strålning och kärnvapen, en information som inte stämde. Allt för att skapa panik. Nyhetsportaler har också hackats, vilket innebär att hackarna började sprida desinformation genom tidigare betrodda kanaler.

Det här var bara ett litet axplock av det lidande ukrainarna utsätts för. På den etttusensjuhundrasextonde (1716) dagen av rysslands fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina har våldet inte alls trappats ner, utan har ökat och med än mer utstuderad brutalitet. Mycket rapporteras i pressen, men mycket går också under radarn. Men hur det än förhåller sig med kunskapen om det våld ukrainarna utsätts för, så är i alla fall ryssland strategi glasklar: de vill skapa maximalt med lidande och skräck för att få det ukrainska motståndet ur balans.

Det är också en mycket tydlig signal till oss andra européer vad som månde komma skall. Dessvärre verkar vi vara lätta att manipulera. Istället för att fokusera på hur vi kan bistå Ukraina med mer aktivt stöd och hjälp, låter vi oss till exempel uppslukas av skolprotesterna i Frankrike, trots att de har ringa påverkan på våra liv.

Men om ukrainarnas ork skulle tryta och de inte längre förmår stå upp mot den ryska aggressionen, kommer det också vara slutet på det Europa som vi känner idag. Vi borde sluta upp med att se Ukrainas belägenhet som något som sker långt från oss. Ukrainas belägenhet är nämligen lika mycket vårt tillstånd. Ukraina är inte något som kan separeras från resten av Europa.

Ukraina är vårt Europa.

—

En målning från 1914 av Vasyl Krytjevskyj föreställande byn Sjysjaky, som ligger i Poltavsjtjyna, alltså i hjärtat av Ukraina.