viewpoint-east.org – Page 101 – a blog that makes a difference

viewpoint-east.org

Målad i Petrykivka

Publicerad:

December 7, 2022

Läsningstid: 2 minuter
7 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna.
Petrykivka

Så, nu har vi anlänt till Dnipropetrovsk oblast, eller Dnipropetrovsjtjyna. Men snart kan det namnet vara ett minne blott, enär ukrainska parlamentet, Verchovna Rada, har påbörjat arbetet med ett namnbyte till Sitjeslavska oblast, eller det mer ukrainska tilltalet Sitjeslavsjtjyna. Det nya, eller kanske snarare nygamla, namnet anspelar på Zaporogiska Sitj, som var den självstyrande region som på 1500-1700-talet i tsarryska imperiet var en viktig tillflyktsort för de bönder som flydde undan livegenskapen.

Men vad gör man då i Dnipropetrovsjtjyna, eller Sitjeslavsjtjyna? Jo, man åker förstås till byn Petrykivka (Петриківка) och tittar på det traditionella måleri som har uppkallats efter byn. En del skulle nog vilja kalla petrykivka för allmoge, men faktum är att det faktiskt är en alldeles särskild konstform som är mycket uppskattad i Ukraina. Andra associerar petrykivka felaktigt med Ryssland, och några av er har kanske till och med köpt ett föremål med sådant måleri vid något besök i Ryssland, i tron att det är rysk allmoge.

Man tror att petrykivka härstammar från de utsmyckningar som gjordes i boningshusen under 1700-talet, men ingen vet faktiskt säkert. På den tiden målade man sina stugor två gånger om året, och det var då som någon kom på idén att man kunde dekorera med olika motiv. Man har också hittat prototyper till petrykivka inom ikonmåleri. Under 1800-talet blev det änmer vanligt att dekorera hemmet med olika blomstermotiv, och sedan följde att man började dekorera skrin och andra föremål. På den vägen uppstod petrykivka.

I början av 1900-talet tilltog intresset för denna konstform, och nu blev den till och med utställd på konsthallar i S:t Petersburg, senare Leningrad, och Moskva. Och på 1930-talet var petrykivka redan en erkänd konstinriktning, med en egen utbildning. Nu var petrykivka riktigt i ropet. 1958 grundades därför en fabrik i byn Petrykivka som bara ägnade sig åt, ja, just det, petrykivka. Storhetstiden för petrykivka var under 1960-70-talet, och även om intresset för inriktningen fortfarande är stort, är den idag inte lika eftertraktad.

Petrykivka-måleri återfinns trots allt idag på väldigt många föremål. Man kan se det på allt från frimärken, pappersservetter, hårspännen, örhängen, väggmålningar, påskägg, vaser och krukor och givetvis på de traditionella askarna. Och 2013 beslöt man slutligen att petrykivka skulle hamna på UNESCO:s världsarvslista.

AnnaTroicka, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
På marknad i Poltava

Publicerad:

December 6, 2022

Läsningstid: 2 minuter
6 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Poltava oblast eller Poltavsjtjyna

Så har vi anlänt till Poltava oblast, eller kanske snarare Poltavsjtjyna. Det första en svensk tänker är, ja, förstås det ödesdigra slag som ledde till slutet av den svenska stormaktstiden. Men vi ska inte uppehålla oss vid något krig, utan vi ska gå på marknad. Vi ska nämligen gå på den anrika marknaden Sorotjynskyj jarmok (Національний Сорочинський ярмарок) i byn Velyki Sorotjyntsi (Вели́кі Соро́чинці).

Det verkar inte finnas några källor som vågar ange när marknaden skedde för första gången, men vad man vet är att anordnades fem gånger om året under den tsarryska tiden, och att den definitivt var välkänd under 1800-talets första hälft. Detta vet man då den blivit omskriven av ingen mindre än Nikolaj Gogol, som förövrigt också var ortens son. För de flesta svenska läsare förknippas han med den ryska litteraturen, men faktum är att han föddes i en släkt som hade rötter i både den polska adeln samt i de hetmanska kosackfamiljerna. Familjen ska ha varit mycket stolta över sina polska rötter, och Gogol själv älskade sin ukrainska härkomst och framhöll den ofta. På ukrainska heter han Mykolka Hohol, vilket vi nu övergår till att kalla honom.

Den berättelse som Mykolka Hohol skrev om Sorotjynskyj jarmok ingår i en novellsamling vid namn “Aftnar på en lantgård nära Dikanka” och utkom 1831. Berättelsen kretsar kring kärlek, djävulen och övernaturliga krafter, kryddat med en gnutta humor. Precis så som Hohol ofta skrev. På 1870-talet tonsatte förresten Modest Musorgskij berättelsen, och resultatet blev en komisk opera och tillhör tonsättarens kanske mest kända verk.

Man har i efterhand försökt utröna om Hohol var för eller emot den tidens ukrainska självständighetsivrande, men det är svårt att överföra en 1800-tals persons tankar till dagens verklighet. Hohol var antagligen märkt av den tidens förtryck av den ukrainska identiteten, och det är inte riktigt säkert att han kunde föreställa sig ett sådant scenario. Det innebär dock inte att Hohol inte skulle ha önskat det, utan snarare att han berövats möjligheten att önska sig något sådant.

Men låt oss återvända till den verkliga marknaden. När Ukraina blev kommunistiskt fick inte Sorotjynskyj jarmok anordnas under 40 år. När Ukraina blev självständigt har man dock återupptagit traditionen. På marknaden kan man köpa ukrainsk broderi, keramik och massor av annat allmoge. På marknaden framförs både musik och teaterpjäser. En magisk plats, helt enkelt. Och kanske så som i Hohols berättelse om marknaden.

Intressant läsning om Hohol: https://www.svd.se/a/JxkPAP/striden-om-gogols-sjal-har-ingen-vinnare
Bland våtmarker och dynamit

Publicerad:

December 5, 2022

Läsningstid: 2 minuter
5 december 2023
Dagens ukrainska oblast
Tjernihiv oblast eller Tjernihivsjtjyna
Nikolaj Kibaltjitj från Korop

Väster om Sumy ligger Tjernihivsjtjyna, och det skulle också kunna sägas vara början av Polesien, ett vidsträckt område med våtmarker. Lite slarvigt kan man säga att området löper från Polen, längs med den ukrainska och belarusiska gränsen och fram till ryska gränsen. På 1870-talet gjorde Tsarryssland sitt bästa för att försöka bemästra områdets blöta uppenbarelse. Genom att torrlägga stora delar av Polesien lyckades man bland frigöra åkermark, men troligtvis på bekostnad av fauna och flora.

Och i det som en gång var Polesiens våtmarker ligger den lilla staden Korop, ett litet samhälle med runt 5000 invånare. Här föddes Nikolaj, eller Mykola på ukrainska, Kibaltjitj år 1853 i en prästfamilj. Efter att ha hamnat i bråk med sin fader, lämnade han familjen och började studera på en gymnasieskola långt från hemmet. Det var under sina första år på gymnasiet som han började intressera sig för olika revolutionära idéer. På gymnasiet blev han också intresserad av kemi, och ska av klasskamraterna ha kallats “pyroteknikern Mykolka”.

Nåväl, hans kunskaper om kemi ledde honom i alla fall till Ingenjörshögskolan S:t Petersburg, och det är kanske här som historien om pyroteknikern Mykolka tar en ny mer destruktiv vändning. Han börjar nämligen att liera sig med revolutionära grupper, och i ett hemligt laboratorium tillverkar han sprängmedel med enorm sprängkraft. Det sägs att han dynamit var mycket kraftigare än Nobels förlaga.

Mykolkas liv skulle dock få ett snöpligt slut. Han deltog i mordförsöket på tsaren Alexander II år 1881. Några dagar efter attacken arresteras han och döms till döden. Men i sin fängelsehåla fortsatte han enträget sitt arbete, och han skissade på en jetflygplansmotor(!), vars skisser han lyckades smuggla ut ur fängelset innan han avrättades den 3 april 1881.
Staden med den svarta floden

Publicerad:

December 4, 2022

Läsningstid: 2 minuter
4 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Sumy oblast eller Sumsjtjyna.
Psel och Tjechov

Från Charkiv tar vi norrut till Sumy oblast, eller kanske hellre det ukrainska tilltalet Sumsjtjyna. Vi landar mitt i stan och stannar till en stund för att njuta av floden Psels säregna flöde. Första gången floden omnämns var i Nestorskrönikan som tillkom 1113. Många har frågat sig varifrån flodens besynnerliga namn härstammar, och det finns de som menar att floden fått sitt namn från det grekiska ordet för mörker (psellos), enär vattnets färg är mörkt, ja, nästan svart.

Men i Sumy finns förstås även annat att företa sig. Man kan exempelvis besöka Anton Tjechov-museet. Under några sommarmånader i slutet av 1880-talet bodde Tjechov med familj i ett annex till stor herrgård här i Sumy. Herrgården ägdes av familjen Lyntvarovy, och de var en välkänd kosackfamilj, och som alla hyste en stor kärlek för Ukraina, det ukrainska språket och dess kultur.

Det finns källor som gör gällande att Tjechov kan ha varit ukrainare. Enligt dessa källor ska han vid tillfälle ha sagt att han var “lillryss” (som ukrainarnas nedsättande epitet löd på denna tid) och att han talade “lillryska”. Det är inte alls omöjligt. Tjechov föddes nämligen i Taganrog, som ligger vid Azovska sjön, i dagens Ryssland, och absolut inte fjärran från Ukraina. Ukrainska språket återfanns dessutom i det området, så om Tjechov sa att hans modersmål var ukrainska behöver det inte alls vara osant. Men det kan ju också vara så att han försökte göra sig märkvärdig, det har ju hänt förut.

Sumy, troligen slutet av 1800-talet.
Med en bandura i Charkiv

Publicerad:

December 3, 2022

Läsningstid: 2 minuter
3 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna
Bandura

Så har vi då kommit fram till Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna om man föredrar det. Och vad är det vi hör, om inte en bandura, eller kobza, som den också kallas! Detta vackra stränginstrument som förknippas med just Ukraina och de långa vidsträckta områdena som kallas eurasiska stäppen, vilken sträcker sig från norra Kina till Ungern.

Det är nu inte alls konstigt att vi hör en bandura ljuda just här i Charkivsjtjyna. Området har nämligen gett namnet åt en särskild teknik att framföra instrumentet på. Charkiv-tekniken, som den givetvis heter, innebär att man håller instrumentet mot sin mage, så att man ledigt kan använda båda händerna när man knäpper fram tonerna. Tekniken illustreras i teckningen nedan. Den andra vanligt förekommande tekniken kallas Kyjiv-tekniken, och den innebär att man håller instrumentet vinkelrätt ut från kroppen. Denna teknik är idag något vanligare än den som uppkallats efter Charkiv.

På teckningen nedan ser ni förövrigt en förhållanden känd bandurist (som instrumentets spelmän kallas). Han hette Pavlo Myxhajlovytj Hasjtjenko (Га́щенко Павло́ Михайлович). Ingen vet när han föddes, men troligen föddes han i dagens Ryssland under 1800-talets andra hälft. När han var 11 år förlorade han synen i sviterna av smittkoppor. Det hindrade honom dock inte från att utveckla sin konst och han tillhörde, tillsammans med sin något mer kända bror Stepan Pasjuha Artemovutj (Пасюга Степан Артемович), bland de främsta av dem som behärskade Charkiv-tekniken.

Första gången som en bandura omnämndes var långt tidigare och det var i en polsk krönika år 1441. En ruthen (alltså en ukrainare) vid namn Taraszko var anställd vid Sigismund Vasas hov för att underhålla den polske kungen med att spela på sin bandura, samt spela schack. I Tsarryssland var banduran däremot illa sedd under lång tid, och mellan 1876-1902 fanns det hårda restriktioner mot att spela instrumentet.

De båda bandurist-bröderna Pavlo och Stepan gick tyvärr samma sorgliga öde till mötes. Båda svalt ihjäl år 1933 under den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen Holodomor. Men Stepans toner finns bevarade, och nedan kan ni lyssna på en skramlig inspelning med honom.

Archives:

Målad i Petrykivka

På marknad i Poltava

Bland våtmarker och dynamit

Staden med den svarta floden

Med en bandura i Charkiv