Redan igår kväll stod det klart att många ukrainare inte stillatigande vill se på när landets ledning väljer ett samarbete med Ryssland istället för ett närmande till EU. Stödet för en EU-integration är stort i Ukraina och mer än 50% är för ett närmare samarbete med EU. I Lviv finns det inte ens någon tvekan om var man står. Till och med vårt rådhus pryds av EU-flaggan.
I natt gick jag till Svobody, Frihetsavenyn, och såg att ett hundratal hade gett sig ut för att protestera vid Taras Shevchenko-momuemtet. En av Ivan Franko universitetets prorektorer, Zvenyslava Igorivna Mamchur, kom och syns nedan på bild.
Idag tågade minst ett par hundra, kanske även runt ettusen, till Lvivs Rada för att visa sitt missnöje med Kyivs beslut och c:a 1000 studenter samlades utanför universitet för att visa sitt stöd till att fortsätta arbetet med att närma sig EU. En av de fyndigare plakaten var “You can not give us Europe. We ARE Europe“.
Det är viktigt att poängtera att detta är spontana demonstrationer, där demonstranterna tagit kontakt med varandra och spridit information uteslutande genom sociala medier. Inget politiskt parti kan ta åt sig äran av att samlat så många demonstranter.
Dagens Konflikt behandlade ett så ovanligt ämne i svensk media som Ukraina. Programmet utgick från den eviga fråga, om Ukraina är en del av Centraleuropa eller den ryska hemisfären. För någon som bor i Lviv är frågan konstig. Detta är Centraleuropa och det finns knappast någon här som tvivlar på vad som är bäst för Ukraina. Men i de östra och södra delarna är svaret kanske inte lika självklart. Denna, en av de eviga frågorna i Ukraina, är mycket svår att ta beslut i och landets makthavare vacklar. Frågan är av stor historisk betydelse för om man vänder EU ryggen nu dröjer det länge innan frågan om samarbete ställs till Ukraina igen.
Det bästa Carl Bildt har gjort som utrikesminister är att initiera detta samarbete mellan EU och våra grannar i öster. För precis som Bildt säger, de är också våra grannar och det kan aldrig vara så att det endast är Rysslands (inrikespolitiska?) angelägenhet. Dessutom bör man påminna de minnessvaga att det var många som inte trodde på de baltiska länderna och Polen som en del av EU. Idag är det väl få som tvivlar på deras viktiga del av gemenskapen.
För Ukrainas del handlar det om att försöka bevara de mänskliga rättigheter och yttrandefrihet som ändå slagit rot i detta samhälle. Utan stöd från dess västliga grannar kan det bli svårt. Trycket från Ryssland är tufft och när det gäller mänskliga rättigheter är de inte bäst i klassen. Det handlar också om att försöka ge invånarna ett drägligt liv utan galopperande korruption. Ge dem högre löner, bättre infrastruktur, skickligare sjukvård etc etc. Det är troligare att Ukraina kan nå dit med hjälp av EU än med hjälp av Ryssland.
Det är dock synd att EU låst sig till att få tillstånd detta viktiga avtal med Ukraina till att handla om Julia Tymosjenko. För det första är Tymosjenko knappast någon garant för ett mer demokratiskt Ukraina och för det andra är det lättare att påverka Ukraina i rätt riktning mot mänskliga rättigheter när landet verkligen skrivit under avtalet. Min önskan är att EU skippar frågan om Tymosjenko nu och tar den när avtalet är undertecknat.
Ambassadören träffade först företrädare för universitet, i detta fall vicerektor Kyrylych. Därefter fanns det tid att samtala med de studenter som studerar svenska vid universitetet.
Innan det var dags för att bege sig till invigningen av utställningen träffade ambassadören övriga studenter som läser på Fakulteten för internationella relationer. Frågorna var många och ibland kniviga.
På galleri Gerry Bauman var det fullt med besökare. Utställningen består av karikatyrer som behandlar klimatfrågan. Det är både svenska och ukrainska konstnärer som medverkar.
För en tid sedan sa en svensk näringsidkare, verksam i Ukraina, till mig att det är “bättre att svensk media inte rapporterar om vad som händer i Ukraina”, eftersom varje rad eller inslag resulterar i minskade intäkter. På ett vis är jag beredd att hålla med, men givetvis inte av samma skäl.
När jag arbetade som frilansjournalist och skrev om Ryssland och Ukraina, fick jag ofta önskemål om att jag skulle fokusera på annat än det jag ofta skrev om. Jag har alltid intresserat mig för hur människor skapar mening i en ganska svår vardag. Det har betytt att jag ofta skriver om kultur eller hur människor organiserar sig. Det innebär ju givetvis inte att jag är ointresserad av de problem som finns och som det oftast rapporteras om, men att jag tycker att en djupare förståelse för ett samhälle alltid är att fördrar framför en ytlig och onyanserad.
Under de år som jag skrivit om regionen har jag dessutom sett att den bild som svensk media skapar, alltför ofta är skev eller direkt missvisande. Ofta handlar det om att den svenska journalisten intervjuar någon från regionen, och oanalyserat skildrar landet utan att göra den kulturella analys som faktiskt är nödvändig för att förstå. Det är som om många journalister använde sig av en förfrämligande-teknik à la Tolstoj.
För mig framstår det som att journalistens absolut viktigaste roll i dagens värld, där informationen rasar mellan kulturella kontexter, är att förstå, förklara och skapa en känsla av samhörighet. Vi är alla här på samma jord. Den är vår tillsammans, och nationella gränser inget annat än en mänsklig exkludering som skapar mer problem än erbjuder lösningar och hindrar förståelse. Jag menar även att journalistens roll är ännu viktigare idag än tidigare! (Några som förstått det är Al jazeera. De har verkligen en förmåga att visa flera sidor av samma sak.)
Ju mer jag förstår och ser av Ukraina, ju mer ser jag hur lite svensk media sätter sig in i den situationen de föresatt sig att skildra. Jag har tyvärr (!) många exempel på missvisande eller dålig journalistik om Ukraina, men här tar jag endast de senaste i raden.
Mitt första exempel är från TV-serien “Vem tror du att du är?” och om Alexandra Rapaports familj. Lviv beskrivs här helt missvisande och bilderna är en exposé av främlingsfientlighet. Varför måste man i en och samma bildruta exempelvis ha en man som pumpar sitt bildäck samt gatuarbetare som gräver i ett hål? Eller varför måste man visa flera gamla gummor med huckle i bildruta efter bildruta? Den spär bara på den bild av Ukraina (och hela östra Europa) som eftersatt, oprogressivt och… ociviliserat. Inte med ett enda ord berör man att Lviv idag är oerhört vacker och kreativ stad, något som faktiskt hade gett en ny inblick i varför så många genom århundradena ha valt och väljer att bo i Lviv.
Robin Olin, ungdomskorrespondent på Sveriges Radio, gör i sitt reportage om unga dataspelsproffs den slentrianmässiga reflektionen att det är stora skillnader i Ukraina. Exakt, skillnader finns, men vad nytt tror Olin att det ger de svenska radiolyssnarna? Borde han inte istället fråga de där (konstiga?) människorna på marknaden utanför dataklubben vad de visste om dataspelsproffs… Kanske skulle det öppna för nya förståelser av det ukrainska folket. Eller det kanske inte är uppdraget? Att bekräfta gamla är bättre? Då behöver ju inte lyssnaren försöka tänka i nya banor, eller? Samma gäller reportaget om wikikriget mellan Ryssland och Ukraina. På vilket sätt leder detta reportage till en ökad förståelse för de båda länderna? Finns det inte någon annan historia att berätta än den om spänningarna mellan Ryssland och Ukraina? En om att unga faktiskt skapar sig en egen tillvaro, en egen framtid, en ny sanning, bortom dagens ledare.
Om man nu ska berätta något riktigt hemskt, så kan man fokusera på exempelvis den ökande korruptionen. Men om man ska berätta hemska historier om det “konstiga folket” i öster, så blir kanske lättare om man gör dem lite mindre konstiga. Försöka se dem utan att se dem genom rysskräck-glasögon. Att i alla fall ett reportaget slippa attityden att vi (svenskarna) ändå är så mycket bättre än de (andra).
Enligt någon turistslogan ska Lviv vara staden där det strömmar musik från varje hörn. Det stämmer helt och oftast är musikanterna mycket duktiga. Som detta gäng jag sprang på igår. Lyssna och njut!
Varje år i oktober har vi i Lviv en vin- och ostfestival. Förra året arrangerades den på Plosha Rinok, men i år har den åter placerats utanför Kulturpalatset. Det är helt klart en bättre placering av denna festival. Det behövs lite intimitet när man provar olika viner från lokala och internationella vingårdar samt smaskar på delikata ostar. Bland delikatesserna finns ost från osttillverkarna Seliskiy, en fantastiskt god ost som tillverkas med enorm omsorg på ett ysteri i Karpaterna. Man kan också få smaka på vin från Karpaterna, vin som annars kan vara svårt att få tag på. Vad sägs t.ex. om hallonvin till desserten?
Extra glädjande är dessutom att ekologiska producenter har fått större utrymme på festivalen. Pan Eko har gått från att tidigare år enbart sålt sin goda juice till att i år ha blivit festivalens hjärta och mötespunkt med grillning av ekologiskt kött. Ett uppskattat inslag, som dock fick mig att tänka att festivalen kanske borde heta ekologiska vin-, ost- och köttfestivalen istället.
Det schweiziska-ukrainsk initiativet “Ukrainska Karpaternas smak” (direktlänk till deras engelskspråkiga länk) är också det ett efterlängtat inslag. Att botanisera bland olika producenter i Karpaterna kan annars vara ganska svårt.
Det enda man kan framhålla som en eventuell kritik mot festivalen är väl att det var lite väl mycket folk. Man fick stundtals slå sig fram till båsen för att att få köpa sitt favoritvin och därefter stå i oändliga köer för att få en bit ost därtill… Men det är kanske svårt att kritisera marknadsförarna för att de verkligen har lyckats med sitt jobb.
De flesta som besöker Lviv bekantar sig sällan med områden utanför den bedårande, vackra stadskärnan. Tyvärr är det alltför få som vill undersöka hur de flesta bor i Lviv. Det finns säkert de som också menar att det inte är något intressant att se. Men där har de förstås fel. Genom ett besök i t.ex. Sychiv kan du vidga dina vyer. Området är Lvivs största bostadsområde och har ungefär 110 000 invånare.
Det går förhållandevis många bussar till Sychiv men eftersom området är stort möter det knappast det behov som finns. Flera av bussarna har slutdestination “Santa Barbara”, men när man väl kommer dit finns ingen Santa Barbara så långt ögat når. Santa Barbara är nämligen ett uttryck för Sychivbornas alldeles egna humor. Ett köpcentrum på ändhållplatsen fick i folkmun namnet Santa Barbara eftersom bågarna på fasaden påminde om arkitekturen i TV-serien med samma namn.
Sychiv omnämns första gången 1409 men det var först 1525 som byn fick Magdeburgrätt, alltså större autonomi. 1952 blev Sychiv en del av Lviv och genast påbörjades planerna på att bygga upp ett nytt område.
Dagens utseende fick Sychiv 1965 då man påbörjade arbetet med att bygga ut bostadsområdet, men området har haft flera olika arkitekter och arkitektoniska idéer vilket skapar en känsla av att det är ett pågående projekt.
Varför ska man då utmana Lvivs dåliga infrastruktur för att bege sig till Sychiv? Dels torde väl de flesta vara intresserade av hur människor verkligen bor, men det är möjligt att kulturgeografen i mig är starkare och nyfiknare än hos många andra. En annan orsak är att man genom ett besök kan känna den puls och värme som finns i ett området där invånarna faktiskt är stolta över sin plats. En annan bonuseffekt är att man kan krossa sina egna förutfattade uppfattningar att sådana områden måste vara dystra och inte ge möjlighet till omtanke och samtal. I Sychiv sprudlar samtalet och många gårdar kan en vanlig lördag vara full av människor i alla åldrar. Mycket långt ifrån övergivna gårdar i svenska bostadskomplex.
Värt att notera är också att det är otroligt rent och städat med knappt ens några fimpar på marken. Även det är ju något svenska förorter borde ta efter.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
