• Dagens anteckning – 6 juli 2025

    Dagens anteckning – 6 juli 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Tillsammans med flertalet män och några kvinnor iklädda lycra satte jag idag av som en oljad blixt mot klostret Tyniec strax utanför Kraków. Nej, jag kan faktiskt försäkra er om att ingen av oss hade för avsikt att gå i kloster, och inte kan man säga att vi cyklade samtidigt, ty de lycraklädda varelserna hann både dit, dricka öl och sedan vända åter innan jag kom fram. Och dessutom hade vi väldigt olika syfte med vår utflykt. De cyklade på tid eller något liknande, och jag hade satt sikte på en gratiskonsert med den alldeles lysande pianisten Marek Szlezer och cellisten Jan Kalinowski, en duo som kallar sig för Cracow duo.

    Efter att ha cyklat några kvarter började jag undra om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet, ty det visade sig vara förfärligt hett ute på vallen mot Wisła som cykelbanan löper på. Men jag lyckades övermanna mina tvivel och anlände till Tyniec där också resten av Krakóws befolkning tycktes hade tagit sin tillflykt. Lyckligtvis visade det sig att inte alla hade tänkt att uppehålla sig i den svala konsertlokalen. Konserten inleddes med en polonäs av Chopin, innan de tog sig an konsertens höjdpunkt, vilket var en sonat för piano och cello (Sonata na wiolonczelę i fortepian op. 10) från 1906. Tonsättaren hette Ludomir Różycki och honom ska vi nu umgås en stund med.

    Ludomir Różycki föddes i Warszawa år 1883, men familjen var bördig från det som en gång låg i det Polsk-litauiska samväldets periferi, nämligen Zjytomyr, som idag ligger i Ukraina. Fadern var tonsättare och musiker och i släktens stamtavla ingick flera polska adelsfamiljer. Den unge Ludomir visade, som så ofta med tonsättare, tidigt stor musikalisk begåvning och när han var 21 år utexaminerades han från Warszawas konservatorium, alltså musikhögskolan. Det är troligt att han redan under studietiden träffade tonsättaren Karol Szymanowski och dennes vapendragare Grzegorz Fitelberg, tillika tonsättare samt dirigent. Tillsammans skulle de tre bilda en förening för unga polska tonsättare, vars syfte var att främja den nya musiken. (På fotot nedan från 1931 syns Ludomir Różycki, Grzegorz Fitelberg och Karol Szymanowski.)

    1907 flyttade Ludomir Różycki till Lviv där han fick tjänst som dirigent för operan samt som lärare på Lvivs musikhögskola. Han skulle även träffa sin blivande fru i Lviv, Stefania. Nedan syns ett foto på de två i deras hem i Lviv. Men de skulle bara stanna i Lviv i fyra år, innan de flyttade först till Paris, därefter Berlin och slutligen till Warszawa där han fick anställning vid sitt gamla lärosäte. Under andra världskriget stannade han i Warszawa, men när stora delar av hans partitur brann upp under Warszawaupproret valde han att ta sin tillflykt till Osieczany, som ligger strax söder om Kraków. Efter krigsslutet bosatte han sig i Katowice, där han också skulle arbeta på musikhögskolan i staden. Det var också i den staden som han skulle gå ur tiden år 1953.

    Att beskriva Ludomir Różycki tonsättarkonst är en utmaning, ty han valde att inte skaffa sig ett enhetligt tonspråk. Han var därtill mycket produktiv, men det är dock hans större verk, så som operor och baletter, som ännu finns kvar i standardrepertoaren. Ett av de mest kända, och kanske även mest framförda, är hans balett “Pan Twardowski” från 1921.

    Om man ändå skulle göra ett försök att beskriva hans musik skulle man kunna påstå att han kombinerade neo-romantisk stil med inslag av polsk folkmusik, samt att man också kan skönja gryende modernism och impressionism i hans tonspråk. Hans sonat för piano och cello är ett tidigt alster, och förefaller vara ett prov på ovanstående beskrivning av hans musik. Cracow duo framförde idag verket med effektfull energi och stark inlevelse, vilket fint mejlade ut verkets tre satser, som sins emellan är mycket olika. Efter en sådan musikupplevelse kände jag att det hade varit mödan värt att trampa sig till konserten i hettan (som enligt meteorologerna idag nått sin kulmen).

    Dessutom är Tyniec också alltid lika intagande att skåda, och likaså Wisłas förföriskt vackra spegelblanka yta.

    Musiken

    Musiken 🎶

    Första satsen
    Andra satsen
    Tredje satsen


  • Dagens anteckning – 5 juli 2025

    Dagens anteckning – 5 juli 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Fartyget “Helena” stretar med ett taktfast dunk fram längs med Wisła, och dess för klyver nästan bryskt vattnets yta. På övre däck sitter turisterna och tittar nyfiket på sevärdheterna på stranden. En familj, som valt att pryda sina huvuden med stråhattar sitter stolt i båtens akter. De skänker omgivningen en fläkt av gångna tider. Allt vore så fridfullt och rogivande, om det inte vore för den där gröna ön som simmar längs med strandkanten.

    På polska kallas de för złote algi, vilket betyder gyllene alger. Men de sätter knappast någon guldkant på tillvaro för fiskarna i de vattendrag som angrips. Första gången algen identifierades var 1985 i Nordamerika, och man vet faktiskt inte om den uppstod naturligt eller om den har skapats på konstgjord väg. Sommaren 2022 drabbades Oder i Polen av en tragedi som förorsakades av denna typ av algblomning. Allt uppdagades när det plötsligt började flyta stora sjok av döda fiskar i floden. Man beräknade senare att mellan 100-340 ton fisk hade fått sätta livet till. Inledningsvis anklagade man dock inte alger för fiskarnas död, utan man trodde att orsaken var att det hade varit extremt varmt samt att det kunde ha skett ett utsläpp av kemikalier. Men efter att studerat vattenkvaliteten och tagit prover på de döda fiskarna kunde man se att det var alger som var boven i dramat. Med tanke på vilka konsekvenser algblomning av detta slag kan få är det sålunda inte alls märkligt att pressen nu publicerar ödesmättade rubriker om en möjlig ekologisk katastrof i Wisła. Idag kom även rapporter från Schlesien om att man hittat gyllene alger i floden Kłodnica, och militär har satts in för att försöka bekämpa utbrottet. Man vill helt enkelt undvika en liknande tragedi som skedde för tre år sedan i Oder.

    Men turisterna på fartyget “Helena” behöver inte oroa sig för de gröna algerna vid strandbrynet. Det finns nämligen inga uppgifter om att algerna utgör något särskilt hot mot människor, om man låter bli att dricka eller bada i dem vill säga, ty det avrådes å det bestämdaste från dylik aktivitet. Och det bör kanske betonas, enär man aldrig kan veta så noga med turister. Härförleden var nämligen några förvildade turister som faktiskt hoppade från en sådant där fartyg och tog sig en simtur i Wisła. Vissa rykten säger att de var från Norge, medan andra menar att de var britter. Båda teorierna låter mycket vederhäftiga i mina öron.


  • Dagens anteckning – 4 juli 2025

    Dagens anteckning – 4 juli 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Trots sin spröda sång bryter den ganska lätt genom stadens brus. Månne beror det på att sången ligger på en annan frekvens, på samma som tornseglarna låter sina tjut färdas på. Men svart rödstjärt ger inte från sig något tjut, utan här talar vi om eminenta drillar. Nå, i alla fall inledningsvis, ty sången avslutas alltid i ett krispigt frass, som FM-radion lät när man desperat letade mellan olika kanalerna. Om det är det där frassandet som gör att svart rödstjärt gärna sitter längst upp på gamla TV-antenner låter jag däremot vara osagt. Och egentligen är de inte så nogräknade, ty de sitter gärna på skorstenar eller andra attiraljer som sticker upp ur huskropparnas tak.

    I begynnelsen, när nu det kan ha varit i röd svartstjärtens varande, befann den sig helst på mycket höga höjder, men i och med industrialiseringen började svart rödstjärt flytta med oss människor. Den visade sig nämligen trivas alldeles förträffligt i våra urbana miljöer, och kanske är det också en av förklaringarna till varför den inte är lika vanlig i till exempel Sverige som den är här i Centraleuropa. Sverige har ju inte urbana miljöer i samma utsträckning, utan våra städer tordes väl snarare kallas för urbaniserad landsbygd. Så det är av den orsaken man kan höra hur svart rödstjärt låter sin knastrande och lite diskreta stämma ljuda mellan huskropparnas stenväggar.

    Svart rödstjärt är dessvärre ganska svårt att få syn på, men det beror inte på att den är skygg eller försöker göra sig osynlig. Hannen är påfallande fager, med sin svarta mantel och orangeröda bröst. Så det är inte fjäderdräkten som gör att man lätt missar honom, utan det är för att han är så förfärligt liten och tunn. Honan har inte hannens markanta färger, utan klär sig helst i brunt. Både hannen och honan mäter på längden ungefär 14 centimeter, vilket i och för sig inte är så oansenligt i fåglarnas värld, men dess vikt är häpnadsväckande, med sina blott 14 till 20 gram.

    På polska heter svart rödstjärt givetvis inte svart rödstjärt, utan kallas för kopciuszek, vilket betyder “askungen”. Jag anar att orsaken till att man kallar den så går att finna i att den har en förkärlek för skorstenar. Det ukrainska namnet är dock mycket svårare att hitta en förklaring till då den där kallas för “Горихвістка чорна” (horychvictka tjorna) vilket kanske skulle kunna översättas med “svart valnötssångare”.

    Nå, så kan tankebanorna gå, men de kan lika gärna låta sig upptas av ett konsertant framförande av Józef Michał Poniatowskis tre timmar långa opera “Pierre de Médicis” från 1860. Och i sanningens namn kan jag medge att jag hunnit ägna mig åt både svart rödstjärt och Pierre de Médicis.


  • Dagens anteckning – 3 juli 2025

    Dagens anteckning – 3 juli 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Klockan i Wawelkatedralen slår sina dova slag som ljuder över slänten ner mot Wisła. Staden hukar sig för den tryckande hettan, och trots att vi befinner oss mitt i den mest hektiska delen av semestertider syns bara några fåtal turister till. Men en grupp har i alla fall trotsat värmen. De promenerar i maklig takt med uppfällda paraplyer som skydd mot de obevekliga solstrålarna. Alla verkar utföra sina rörelser i en slags sävligt adagio, som om de deltog i en långsam sats i en febrig symfoni.

    Men plötsligt bryter en grupp män den bestämda ordningen att allt ska utföras i makligt tempo. Med svarta hattar och långa svarta kappor rusar de beslutsamt mot en av alla båtar på Wisła som bedriver rundturer för vetgiriga turister. Till min plats på andra sidan floden färdas deras röster med förvånansvärd beslutsamhet. Kanske beror det på att de pratar i munnen på varandra. Kanske beror det på att jag försöker lyssna extra nogsamt just på dem. Samtidigt som båten ger från sig ett lite trött tut, som en signal att den lämnar kajen, rusar männen som oljade blixtar upp på båtens övre däck och börjar duka fram något slags mellanmål. Deras kappor fladdar i vinden och någon tar faktiskt av sig hatten för att den inte ska blåsa i vattnet. Det senare förvånar mig, ty männen är judiska chassider och hattarna ska, enligt deras tro, sitta på huvudet oavsett vädrets olika nyck.

    Chassiderna på båten är antagligen på en pilgrimsresa och med största sannolikhet ska de styra sin kosa mot Okopy som ligger i Ternopilsjtjyna i dagens Ukraina. Ja, om de inte redan varit där, alltså. Det var nämligen troligen i Okopy, eller Okop som chassiderna säger, som Israel ben Eliezer, chassidernas grundare, föddes år 1698. Under sin livstid var han en högt skattad rabbin, som hade en förkärlek för den judiska mysticismen. Han är kanske mer känd under namnet Baal Shem Tov, vilket var en beteckning för rabbiner som i 1700-talets Polen lär ha haft förmågan att utföra mirakel. Baal Shem betyder “det goda namnets herre” och “Tov” betyder kort och gott “god”.

    Båten med chassiderna har nu försvunnit runt kröken och lugnet sprider sig åter runt Wawel. Blott tornseglarnas glada tjut tycks ha förmågan att utmana hettans dämpande effekt. Men molnen på himlen drar ut långa slöjor som krullar ihop sig i ändarna. Kanske vankas det oväder, tänker jag, innan jag beslutar mig för att återvända till Ludwig van Beethovens värld.


  • Dagens anteckning – 2 juli 2025

    Dagens anteckning – 2 juli 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det tycks svårt att med säkerhet säga hur det varmt det var i Polen för exakt 102 år sedan. Om det då också for en ökenhetta över Polens slätter, kullar och städer. Man kan förvisso fråga AI, men som ni säkert redan märkt att det lite si och så med tillförlitligheten hos den tjänsten. Vi får därför vända oss till fantasin och rådfråga den, och min fantasi säger att det var ungefär lika varmt som det är idag när det föddes en liten flicka i en familj i staden Prowent, som ligger i Poznańs vojvodskap. Flickan var Wisława Szymborska och hon var föräldrarnas andra dotter. Föga anade föräldrarna nog att hon en dag skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur.

    När hon föddes hade blott 19 fått utmärkelsen, och endast en av dem var kvinna. Alla vet ju att denna ensamma kvinna bland alla män var Selma Lagerlöf, som tilldelades priset 1909. Fyra år tidigare hade förövrigt polacken Henryk Sienkiewicz, som jag nämnde igår, fått den stora äran.

    Wisława Szymborska kom till Kraków först 1929 och familjen bosatte sig i en lägenhet på Radziwiłłowska, närmare bestämt nummer 29. Huset ligger bara ett stenkast från Krakóws centralstation, och idag finns där faktiskt en plakett som förtäljer att hon bodde där. Några år senare, nämligen strax efter andra världskriget, skulle hon faktiskt få anställning just inom järnvägen, och hennes yrkestitel ska ha varit “järnvägsbiträde”. Det är dock mycket oklart för mig vad en sådan pysslar med. Det var också vid denna tid som hon fick sina första alster utgivna, men då inte poesi, utan med illustrationer av bland annat barnböcker. Diktandet och annan skrivkålda tog form något år därpå, och hennes första diktsamling utkom 1952. Den bar titeln “Dlatego żyjemy”, vilken Anders Bodegård översatte med “Därför lever vi”.

    Ända sedan jag besökte Kraków första gången på 1990-talet har jag uppfattat Kraków och Wisława Szymborska som oskiljaktiga. Som ett gammalt strävsamt par går de två i hand i hand i mitt inre och ibland förfaller det nästan som de vore en och samma. Så när jag färdas genom staden har jag sålunda skapat en egen, inre karta över staden, markerad med olika hållpunkter som berör Wisława. Jag känner till de flesta av alla de olika adresser hon hade, som den hon lite skämtsamt kallade för “lådan” (“szuflada” på polska) eftersom den var så liten, och jag stannar alltid upp och hälsar artigt och vördnadsfullt på henne. Jag känner till flera av de ställen hon besökte och när jag passerar de adresser där hennes vänner bodde stannar jag också gärna till, som om jag hoppades på att jag skulle bli bjuden på en kopp te eller kaffe. Utanför Kornel Filipowicz port stannar jag oftast upp en lite längre stund. Min blick trevar nyfiket och vetgirigt uppför husfasaden, och ibland tycker jag mig nästan skymta honom bakom en gardin. Men om det är honom jag tycker mig se, är det knappast mig han väntar på, ty det kan aldrig ha varit någon annan än Wisława Szymborska för honom under de åren de var särbos.

    Och givetvis har även Wisława Szymborskas dikter flätats in bland Krakóws gator, efter ett eget mönster som bara jag förstår.

    Och när jag tänker på Wisława Szymborska förs mina tankar givetvis också till Joanna Helander, som har fångat så många fina porträtt av Szymborska. Och ett av dem hänger faktiskt också på min ytterdörr.

    —
    Wisława Szymborska, 1984, foto av Joanna Helander.


Archives: