I morse vaknade jag med de sista takterna av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Ni vet den delen när alla teman (kärlekstemat, Gretchens sång och brottstycken från första satsen) i symfonin upprepas och förenas i dess slutgiltiga crescendo. Jag började leka med tanken att åka världen över för att höra åttan sättas upp av olika orkestrar och med olika tolkningar. Men efter en stund beslöt jag mig för att det gott kan räcka med att få höra den sex gånger till, enär jag redan haft förmånen att få höra den två gånger. Ja, detta enligt en logik som blott morgonmosiga tankar kan åstadkomma. Men jag viftade snabbt bort den tanken, lika fort som den kom, för att istället sätta mig på spårvagnen till Nowa Huta för en helt annan typ av konsert.

På programmet på denna eftermiddagskonsert med Capella Cracoviensis stod Felix Mendelssohns konsert för violin, piano och stråkorkester (MWV O4) från 1823, som tonsattes av den då blott 14 år gamla Mendelssohn. Det är ett verk som tydligt visar på den framtida Mendelssohns tonsättarkonst, om än i inte helt utvecklade form. Ibland får jag nästan känslan av att verket faller isär och att de olika delarna försöker leta sig tillbaka till varandra. Men på flera ställen glimmar stycket till och fram träder Mendelssohns snillrika konstruktioner och former. Capella Cracoviensis framförande var, som brukligt för denna ensemble, mycket engagerat, och som lyssnare dras man lätt med i deras stora inlevelse.

Konserten inleddes dock med Richard Wagners “Wesendonck Lieder” (WWV 91) från 1857-58, med en inkännande tolkning av den lysande sopranen Jolanta Kowalska. Wagner är som bekant en helt annan typ av tonsättare än Mendelssohn, och han tillhör också en av få tonsättare jag känner stor tveksamhet inför och sällan lyssnar på. Orsaken till min tveksamhet går att finna i hans uttalade antisemitism, vilken tordes ju vara bekant för de flesta. Wagners antisemitiska essä “Judendomen i musiken” (Das Judenthum in der Musik), skrevs bara sju år innan ovanstående sångcykel tillkom. I essän gick han bland annat till hårt angrepp mot Mendelssohns tonsättarkonst, som Wagner menade saknade passion och även en själ. Den tanken levde tyvärr levde kvar långt efter Wagners död. Vissa forskare menar att Wagners antipati mot Mendelssohn också närdes av rivalitet mot den då mer populära Mendelssohn. Det är möjligen en förklaring till hans utspel, men man bör inte tona ner Wagner som otvivelaktig antisemit. (Om du tvivlar på min tvärsäkerhet kan jag tipsa om “Stulen musik” av Anders Rydell.) Just av den orsaken skulle jag ha önskat att Capella Cracoviensis hade valt ett verk av en mognare Mendelssohn, för att ge Wagner svar på tal. Men trots den brasklappen tycker jag tanken att sammanföra de båda var intresseväckande och utmanande.

När jag kom ut från konsertlokalen föll ett stilla sommarregn, vilket milt strödde sina droppar över den lilla konstgjorda sjön i Nowa Huta. De gula näckrosorna pekade piggt och lite uppfordrande upp mot den grå himlen.