Efter några dagar med sällskap av smeksam vind har nu mer ettriga vindpustar dragit in över kusten. Vitt havsskum vandrar åter raslöst över vågorna. När man spejar längs med kustlinjen kan man dock lätt urskilja platser där skär eller sandbankar lurar under ytan. Där samlas nämligen mer skum på vågorna. Sjökortet visar också att det exempelvis utanför Nyhamnsläge finns ett grund kallat Gaddebådna, och det är flera utmarkerade grund på kusten mellan Helsingborg och Kullen. Det är därmed inte alls svårt att föreställa sig att kusten var en fruktad farled att segla längs med förr i världen, när sjökorten inte var lika detaljerade som idag.

Trots det har det alltid funnits många sjöfarare i området. På 1800-talet kunde det bara under ett år segla uppemot 20 000 fartyg genom sundet. Det förvånar säkert ingen att det även var många fartyg som förliste. Om det var dåliga väderförhållanden kunde flera fartyg förlisa samtidigt, vilket gav bråda dagar för dem som sattes att bärga fartygen. Det här var ett mycket riskabelt arbete och en kunglig förordning angav år 1835 att bärgarna skulle ges särskilda rättigheter och därmed mycket god lön. År 1874 fick exempelvis ett bärgarlag på 62 man i Nyhamnsläge över 10 000 riksdaler för att bärga varor från ett enda skepp. Det kan jämföras med en styrmans årslön, som då låg på ungefär 600 riksdaler.

Men från stranden i Nyhamnsläge idag syns inget stormande hav (även om det blåser en smula) och tursamt nog inte heller några skepp i sjönöd. Bärgarlag göre sig därmed inte något besvär. (Fast om sanningen ska fram existerar inga sådana lag idag.) Istället översköjs vi med vågor av turister. En och annan av dessa turister utmanar vinden och de skummande vågorna och går ut på badbryggan. Med förbryllade ansiktsuttryck tittar de på några svenskar som, blott iklädda badrockar och badkläder, färdas på knarriga sommarstugecyklar för att tar sig till badet för ett eftermiddagsdopp. Beslutsamt traskar dessa svenskar ut på badbryggan, knyter fast badrocken i badbryggans räcke och utan att röra en min kastar de sig i de skummande böljorna.

Katten tassar varsamt genom gräset, ömsint som om hon inte ville skada de små stråna. Hon stannar till på de mest oväntade platser, som när hon väljer att studera en liten solstråle som valt att växa upp ur marken. Efter närmare efterforskning visar det sig att det kan röra sig om en liten gråfibbla. Namnet kan ju tyckas vara lite missvisande då den har en vacker solgul krage. Men knoppen och tillika blommans undersidan är däremot nästan helt vit och grå, frånsett några små eleganta röda streck. De flesta trädgårdsodlare tycks inte vara särskilt road av denna växt, och internet är full av tips på hur man lättast tar den av daga. Men förr var det vanligt att använda dess mjölkvita saft mot blödande sår och den sas till och med kunna förbättra synen.

Nästa anhalt för kattens utflykt är några vitklöver som bekant tillhör betande djurs favoritföda. Men enligt uppgift ska även “djurarten människa” (som en fyndig Wikipedia-författare har uttryckt det) kunna använda dessa blommor som ingrediens i exempelvis nödbröd. Vitklöver är dock inget för katter, säger katten bestämt och tassar vidare för att begrunda en liten gredelinfärgad växt som jag inte blivit bekant med. Enligt Google skulle det kunna röra sig om någon form av brunört, men varken jag eller katten är botaniker, så vi vågar inte svära på den uppgiften. Om det nu vore brunört skulle vi kunna sälja det till Kina, ty där anses örten ha antiinflammatoriska och kylande egenskaper. Katten verkar dock inte särskilt imponerad av den uppgiften, utan tassar med bestämda trampdynor till bambun, där hon tar sig en tupplur.

Långsamt kniper hon ihop sina ögon i en kärleksförklaring i largo som jag lärt mig att förstå. Efter alla våra år tillsammans har jag nämligen lärt mig tolka minsta vink på svansen och knyck på morrhåren eller öronen. Just nu blinkar hon långsamt för att säga att allt är förträffligt och att det är nog nu med foton på henne. “Det är internationella kattdagen idag”, säger jag förklarande till henne. Hon tittar upp på mig lite misstroget. “Vad då ‘internationella’”, telepaterar hon till mig. “Det ger jag inte mycket för. Tacka vet jag det ‘domestiska’. En annan är ju huskatt”, avrundar hon vårt lilla samtalsutbyte.

Hon bryr sig med andra ord inte om att internationella kattdagen instiftades 2002 av International Fund for Animal Welfare (IFAW) för att öka kunskapen om katters behov och med särskild avseende på alla de hemlösa katter som finns världen över. Hon är aldrig särskilt road av tanken att det finns andra katter på jorden. De andra av hennes sort fnyser hon föraktfullt mot, ty det är ju inte helt osannolikt att de skulle vilja norpa några bullar av hennes favoritmat.

Vidare visar hon ringa intresse för det faktum att hon just nu befinner sig väldigt nära Kattegatt, trots att den faktiskt fått sitt namn från hennes slag. Kattegatt kommer nämligen från nederländskan och betyder “katthål”, som syftar på den lilla lucka i dörren som görs åt katter. Orsaken till namnet beror på att Kattegatt sedan urminnes tider har ansetts vara en farlig passage för sjöfarare, då den lynnigt skapar sandbankar som flyttar sig hit och dit. Första gången Kattegatt syntes på ett sjökort var på 1700-talet, men långt tidigare hade namnet använts lite skämtsamt om området mellan Skagerrak och Bälten i väster och Öresund i öster.

Det är också möjligt att katten inte alls bryr sig om att det finns en mycket välsmakande matfisk som kallas för havskatt. Att den kallas så på svenska beror på att den ofta fångas i Kattegatt, men på latin bär den namnet “Anarhichas lupus” vilket kanske kan översättas med “klättrande varg”. Det sista ordet syftar på fiskens stora och tandrika mun, som med livlig fantasi kanske för tankarna till vargar.

Katten gäspar. “Du pratar så mycket strunt”, tycks hon säga.

Bakom hamnpiren syns Kattegatts början (eller slut)

I den södra delen av det gamla fiskeläget Lerhamn, som ligger mellan Mölle och Nyhamnsläge, råkar jag på en liten bit av Ukraina. På en gård vajar det nämligen en ukrainsk flagga. Den syns långt över nejden, och sanningen att säga kunde jag skönja den redan innan jag uppfattade flaggstången den hänger på. Väl framme vid huset ser jag att det i växer solrosor i rabatterna till huset med flaggan, som för att förstärka bilden av att här finns ett stycke Ukraina. Sin vana trogen vänder solrosorna girigt sina stora runda ansikten mot solen.

Som sällskap har solrosorna fått en liten svartvit katt, som tydligen har för avsikt att ta en tupplur i höet som ligger i rabatten. Katten tittar storögt på mig, ty det är säkert inte särskilt vanligt som katten får främmande från stan. Men vår ögonkontakt avbryts av flaggan som slår till i vinden. Och det förefaller som om flaggan, med sin gulblåa uppenbarelse, vill göra mig uppmärksam på hur förträffligt väl den imiterar de omkringliggande fälten och himlen.

Och ute på fältet knäpper redan vetet, så där som det gör när den säger att det nog är dags att skörda. Knipp-knapp säger vetet. Några brådskande humlor susar förbi och tillsammans skapar de en egenkomponerade sensommarsymfoni som ingen tonsättare ännu lyckats fånga (tror jag).

Inte långt från flaggan, solrosorna, katten, vetet och humlorna vankar kossorna och deras kalvar runt i sin hage. Trots att de egentligen är mycket upptagna med att utforska olika grässorter och provsmaka klöver, stannar de ändå upp för att studera min gestalt. Med stora ögon, som omringas av avundsvärt långa och täta ögonfransar tittar de stint in i mina ögon. Kanske försöker de sig på någon slags hypnos. Eller så är jag helt enkelt en del av en längre studie som kossorna och kalvarna för flera århundraden sedan åtog sig att genomföra.

Råååål är möjligen världens enda ord med fyra å. Ordet betecknar den ål som går att finna i Råån, som flyter genom Råå strax utanför Helsingborg. Nu används detta ord sällan idag, men varje rååbo förstår innebörden av begreppet. Och det är dessutom uppenbart att rååborna föredrar å framför andra vokaler, ty de säger också att de bor “på Råå” och använder således inte den mer förväntade prepositionen “i”. Ordet “råå” kommer från äldre danska och syftar på en gräns mellan olika landområden. I det här fallet var det Råån som delade landskapet. Första gången Råå omnämndes, år 1522, innehöll det dock inte något å, utan hade en mer internationell stavning, alltså Raa.

Det är troligt att Råå var en viktig handelsplats under medeltiden, och att den ungefär samtidigt blev ett fiskeläge, men man har inte kunnat fastställa att platsen fick bofast befolkning förrän på 1500- eller 1600-talet. Råå har också vid flera tillfällen varit skådeplats för slag mellan Sverige och Danmark. 1676 landsteg tiotusentals danska soldater på Råå för att försöka återta Skåne från Sverige. De mötte inget motstånd från rååborna (många ville möjligen tillhöra Danmark), vilket föranledde att svenskarna brände ner Råå som straff. Efter att danskarna hade gjort ett andra försök att återta Skåne genom att landstiga Råå, beslöt Karl XII att bygga vallar, kallade Råå vallar, som faktiskt finns kvar än idag.

På Råå sägs också den danske hjältelegenden Holger Danske ligga begravd. Enligt legenden ska hans grav ha blivit förstörd i och med att Karl XII byggde vallarna. Namnet på stadsdelen Högasten (som ligger på Råå) ska enligt samma legend syfta på Danskes grav. Men det är mycket osannolikt om Holger Danske verkligen blev begravd på Råå, ty han var och är en legend, snarare än en riktig person av kött och blod.

Nå, låt oss lämna alla tankar om krig och istället återgå till ålen. Denna fisk, ja, det är en fisk trots sin långsmala och ormliknande fysionomi, har i skånskan fått ge namn åt den stund när skymningen faller. Det är nämligen då som ålen kommer fram och är lättare att fånga. Denna skymningsstund kallas på skånska för “ålamörker”. Men jag skulle vilja påstå att den stunden också kan inträffa mitt på dagen, vid tillfällen då mörka regnmoln sänker sig över nejden för att dränka omgivningen med sin kroppshydda.