Det är möjligt att ingen annan svensk skärgård aktas så mycket som den utanför Stockholm. Folk från avlägsna länder står i timmar i oändliga köer för att få åka en liten tur mellan skärgårdens öar och skär. Stockholmarna tycks nästan spricka av högmod när de talar om “sin” (utropstecken) skärgården. Och det är inte att undra på, enär den är intagande även om vädrets makter gör allt för att försöka dämpa dess skönhet. Den är inte bara vacker utan sägs även vara Sveriges största, men dessvärre är den inte den största skärgården i Östersjön, då den måste se sig passerad av det finska Skärgårdshavet, som enligt källor faktiskt är större.

Trots att Stockholms skärgård alltså inte är störst i Östersjön består den ändå av runt 24 000 öar, kobbar och skär, men alla dessa är ju förstås inte beboeliga. En av de öar som faktiskt är beboeliga befinner jag mig just nu på. Ja, Nacka betraktas sedan 2014 faktiskt som ö, och orsaken till att man först då kom fram till den slutsatsen kan sägas vara att SCB beslöt sig för att tolka begreppet ö mer bokstavligt. En ö omgärdas, som alla och envar redan vet, av vatten, vilket är en beskrivning som stämmer bra in på Nacka.

Man tror att Nacka kan ha varit bebodd i över 4000 år. Här finns nämligen stenrösen och andra lämningar som tyder på det. Och ett fynd av en silverskatt visar också att den kan ha varit mycket viktig på vikingatiden. Fram till industrialiseringen var lantbruk och fiske den viktigaste källan till försörjning, men på 1800-talet etablerades flera stora industrier på ön och Nacka gick från att vara landsbygd till att bli en del av storstaden Stockholm.

Industrier är dock ingenting man märker av om man kommer med en skärgårdsbåt och hoppar av på Hasseludden. Området häromkring domineras av vackra och välbevarade hus med sann snickarglädje, så som vackra Villa Gustafshäll, som syns kika fram bakom grinden på en av bilderna här nedan.

Jag färdas över sömnlöshetens ryggås, med bergskammar som förs genom min vågiga blick. Jag ser hur Skånes ombytliga landskap blir småländska ekar, steniga gärden och röda stugor med vita knutar. Och i ett huj har jag kastats ut på Östgötaslätten, där horisonten kröker sig bakom en skogsdunge, som om den ville göra sig osynlig. Den östergötska slätten Bermudatriangeln skulle kunna ligga mellan Linköping, Motala och Ödeshög, ty det är där som slätten är som mest flack. Jag vet faktiskt inte med bestämdhet, men min gissning är att den äldsta av dessa orter tordes vara Ödeshög, som har anor från stenåldern. I mitten av denna, den östergötiska Bermudatriangeln ligger Mjölby. Om detta samhälle finns det säkert mycket att säga, men vad det än månde vara har det lyckats undgå mina öron.

Nåväl, innan jag vet ordet av träder jag slutligen in i det som är målet för mitt resande, nämligen årets upplaga av svensklektordagarna, som i år går av stapeln i Nacka.

Oenofobi är en fobi som undertecknad inte lider av. Som ni säkert redan misstänker kan förledet oeno- härledas forngrekiska, men ni kanske inte visste ordet är “oînos”, och att det betyder vin. Hur pass vanlig denna dystra åkomma tordes vara vågar jag inte svara på, men eftersom den har ett namn är det inte helt osannolikt att den faktiskt existerar. Bästa sättet att bli av med fobier lär ju vara att ha ett nära umgänge med föremålet för sin fobi, och kanske var det så att jag i begynnelsen närde en sådan sjuka. Men den är, tack och lov, sedan länge förbi, bortskämd och botad.

Nåväl, låt oss lämna frågan om oenofobi därhän och bege oss in i vinets upphovsman, alltså vindruvorna. Jag har ju varit inne på det här med vin och vindruvor tidigare, och egentligen vill man ju inte upprepa sig i onödan, men vin och vindruvor är nu faktiskt något som tål att upprepas. Vi kan därmed fundera lite över världens äldsta vinflaska, och den lär ha hittats i Tyskland och visade sig vara över 2000 år gammal. Det är dock oklart om vinet gick att förtära, men moget lär det säkert ha varit. Vindruvor har med andra ord odlats under tusentals år, och de tillhör dessutom en av världens mest odlade bär, men majoriteten av dessa bär blir dessvärre inte vin, utan får istället nöja sig med att bli russin eller helt enkelt bara druvor som inmundigas som de är skapade, alltså som bär. Om de däremot har glädjen att göras till vin måste de uppoffra sig med råge. Det behövs nämligen över 75 druvor till ett enda glas vin och över ett kilo om de ska lyckas bli en flaska vin. En frodig vinstock kan åstadkomma uppemot 10 flaskor, men då ska den bära minst 10 kilo bär.

Vindruvorna som porträtteras nedan ska dock inte bli vin, utan ska pressas till juice och kommer sedemera bara titeln som Höganäs godaste dryck. Det vet jag, ty vindruvorna i fråga tillhör min morbror Bo och hans Marie, vilka varje år pressar sina egna vindruvor till en formidabelt välsmakande juice.

Det är någonstans i Punjab som resan tar sin början. Över en tallrik med utsökt daar, tofu och rykande färsk naan förs vi som noviser genom matlagningskonsten i de olika delarna av Indien, vidare till flygplanet som är på väg att lämna Teheran, där ölen öppnas redan på landningsbanan och hijabar tacksamt dras av, så att vi i nästa sekund kan hamna i Nagorno-Karabach, eller Artsach, och vidare till Armenien, galoppera över den ukrainska stäppen, och genom Adolf Fredrik Lindblads stråkkvartetter till tolvtonsmusiken, för att på ett ögonblick släppas in i jazzen med dess avantgarde, och en stund senare fördjupa oss i japanska dialekter, innan vi ställer cykeln utanför Anderssons lanthandel i Rickarum för att äta åtta frallor med ost och skinka serverat med en termos med kaffe, och därefter söka oss vidare genom Malmös olika stadsdelar där staden växt som årsringar på ett träd. Och allt detta sköljs ner med en tjeckisk öl.

Fast egentligen har vi inte rört oss längre än mellan Möllan, Södervärn och Triangeln i Malmö. Och farkosten heter Henrik och Yoshiko. Tack återigen för en fantastisk dag! Med er reser man både i hjärnan och hjärtat.

Så här på en måndag är det kanske inte så många som tänker på vin, men eftersom jag snubblade över Bákkhos, eller Dionysos som han också kallas, idag i Helsingborg lämpar det sig ju väl att jag uppehåller mig vid honom en stund. Fast nu snubblade jag ju egentligen inte över honom, enär det var en maskaron över en port som jag såg. Anledningen till att jag tror att det är just han det handlar om, beror givetvis på de vinrankor som nästan tycks ha vuxit upp ur hans huvud. Hans åldriga ansikte är inramat, eller inklämt mellan grenarna. Han ser butter och lite surmulen ut, men det kanske blir så om man fått för mycket vin på hjärnan.

De flesta avbildningar av Bákkhos visar dock en viril man med ett krus i handen. Oftast ser han ut att roa sig kungligt. Men inledningsvis var han faktiskt inte vinets gud, utan istället fruktbarhetens gud. Någon gång under århundradenas lopp förändrades hans status och han blev istället vinets gud, samt att han anses vara teaterns beskyddare. Visste brukar man associera extas, vansinne och vildhet till hans karaktär, samtidigt som man också brukar förknippa honom med civilisation. Dessa två olika del av hans karaktär kan te sig som oförenliga, men denna slutsats bygger på att han gav människorna både fest och kultur samtidigt. Med andra ord är han således en gud i grekiska mytologin med många ansikten.

Den version av Bákkhos som jag mötte idag går att finna över porten till en vacker byggnad på Sundstorget i Helsingborg. Huset tillkom 1906-07 under den tid då Helsingborg växte i takt med industrialiseringen, och det ritades var Ola Anderson, som skulle rita många av de byggnader som byggdes i Helsingborg under förra sekelskiftet. Han utbildade sig i Malmö, men det var en studieresa till Berlin som skulle forma hans arkitektoniska uttryck. Intressant nog tog han aldrig någon arkitektexamen, men trots det har hans hand satt stor prägel på Helsingborgs stadskärna. Men vem som beslöt att sätta en butter Bákkhos ovanför porten har jag inte lyckats vaska fram.