Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag tog mig an den med Franz Schuberts Oktett i F-dur (D. 803) från 1824. Ett förträffligt verk för första och andra violin, viola, cello, kontrabas, fagott, horn och, sist men inte minst, klarinett, som beställdes av en greve vid namn Ferdinand Troyer som också var en förstklassig klarinettist. Tonsättningen tillkom efter att Schubert genomgått en längre tids skrivblockering. Från 1817 till 1823 skrev han flera verk som inte skulle fullbordas, och bland dessa återfinns exempelvis hans ofullbordade symfoni från 1822. Ett av skälen till Schuberts blockering gick att finna i att han hade studerat Ludwig van Beethovens tonsättarkonst lite väl ingående. Schubert hade helt enkelt drabbats av mindervärdeskomplex, vilket praktiskt taget vem som helst kan ådra sig efter att fördjupa sig i en mästares konstnärliga produktion.

Nåväl, när Schubert fick uppdraget att skriva oktetten av nämnda greve var hans först intention att skriva en septet, och inspirationen var givetvis Beethovens mycket populära stycke i samma form. Schubert kopierade därför instrumentationen i Beethovens septet, men Schubert utvidgade den med ytterligare en violin, vilket sålunda gav en oktett. Likaså valde Schubert en snarlik indelning av de sex satserna, men bytte bland annat plats på menuetten och scherzon.

Inledningen till oktetten tar avstamp i en långsam och stämningsfull adagio där blåsinstrumenten under flera trakter ligger på samma ton, vilket skapar en nästan drömsk atmosfär. Stränginstrumenten för in satsen mot harmonin och snart uppstår en dialog med blåsinstrumenten. Stämningen förbyts därefter mot en mer uppsluppen ton, som slutligen löper in i en livlig avslutning av första satsen. Detta tema återupprepas igen i sista satsen, där valthornet intar en ståtlig position i kontrast mot de andra instrumenten. Andra satsen är dock den sats som oftast omnämns som den mest inlevelsefulla och känslosamma av satserna, och det är möjligt att den anses vara så beroende på att den nästan har en sångliknande karaktär. Dess mjuka och ömsinta harmoni står också i stark kontrast till de övriga satserna. Trots att klarinetten egentligen har huvudrollen i Schuberts oktett är det valthornet som, enligt mig, bygger upp en viktig del av oktetten, nämligen den lite dystra men även pompösa stämningen som träder fram i alla satserna, men kanske särskilt i den första och sista satsen.

Uruppfördandet av oktetten ägde rum i mars 1824 hemma hos greven Ferdinand Troyers, med densamme på klarinett. Det skulle dröja ytterligare tre år innan den framfördes offentligt, och då kritiserades oktetten för att vara för lång, med sina 50 minuter. Detta gjorde att man lyfte ut två satser när den publicerades första gången år 1854, alltså först tjugosex år efter Franz Schuberts bortgång. Det skulle dröja ytterligare 18 år innan oktetten publicerades i sin helhet.

Förutom att jag har försjunkit i Schuberts oktett, har jag även tvingats möta vinterns första snöflingor samt figurerat som lärare i svenska.

Några källor

1.

2.

3.