• Dagens anteckning – 21 november 2025

    Dagens anteckning – 21 november 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    När jag i morse gick bland de vackra sekelskifteshusen i stadsdelen Oliwa, som ligger mellan Gdansk och Sopot, var mina tankar långt borta, ja, de hade faktiskt tagit sig hela vägen till Ukraina. Ty på dagens datum, den 21 november, infaller nämligen åminnelsen av värdighetsrevolutionen, alltså årsdagen av Euromajdan som tilldrog sig på vintern för 12 år sedan. Mina tankar hade ögonblicket tidigare förts flera mil sydöst ut efter att jag hade hört en kvinna tala ukrainska till sitt barn. Ett slags krigets konsekvens. Faktum är att jag tycker mig höra ukrainska oftare i Gdańsk än i Kraków. Men det kan ju vara en illusion, emedan man tenderar att lystra mer intensivt när man anländer till en ny plats.

    Nu kan det förvisso också tyckas märkligt att mina tankar har fört mig till Ukraina när jag har befunnit mig på en konferens med så mycket intressant att insupa (bland mina favoriter återfanns under dagen queera perspektiv i Mumindalen samt finska rebelltanten Mummo), men under de senaste veckorna har Ukraina upplevt så mycket smärta att det nästan är outhärdligt. Det är som om någon ville sätta knivet i ett redan blödande sår och vrida om. Och vilka dessa “någon” är vet vi ju redan.

    Under dagen har jag därför flera gånger kommit på mig själv med att tänka på den där sena natten den 21 november för tolv år, när jag stod vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv och skanderade “Ukraina är Europa” (“Україна зе Європа”). Och hur lite jag då förstod. Om någon hade sagt till mig då, att Ukraina skulle sargas och torteras av Ryssland, hade jag nog skakat lite misstroget på huvudet. Det skulle först vara flera månader senare, i mars 2014, som jag förstod att Ryssland är redo att krossa Ukraina bara för att man i ukrainarna har haft modet att resa sig mot förtryck. Och ibland tror jag dessvärre att våra ledare inte ännu har kommit till den insikten.


  • Dagens anteckning – 20 november 2025

    Dagens anteckning – 20 november 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    Dagens har ägnats åt att se mitt arbete lite från ovan. Lite som i ett fågelperspektiv. Ja, det är så det känns när man deltar i en konferens som handlar om skandinavistik, studier i de nordiska språken och samhällen. Plötsligt breder fältet ut sig under en. Tankebanor blir till vägar över en karta. De hinder och utmaningar som ibland kan te sig oöverkomliga vecklar ut sig och löper istället som en linje rakt mot en lösning som man tidigare inte såg.

    Och likaledes är det alltid värmande att se med vilken hängivelse man studerar svenska och de andra nordiska språken. Vare sig man studerar språken nu, eller om man gjorde det för decennier sedan. Att få en inblick i hur livsöden har formats genom studier av språk. Hur dessa språk öppnar för nya eller fördjupande förbindelser mellan våra länder. Som om vägarna knyts samman. Som om de ges en mening och får en riktning.

    Så har dagen varit, och imorgon väntar åter nya upplevelser, insikter och perspektiv på det som jag har glädjen att kalla mitt arbete.


  • Dagens anteckning – 19 november 2025

    Dagens anteckning – 19 november 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Jag vaknar upp precis då när Kraków tecknar sig som vackrast i svartvitt genom morgondiset. Så som staden fångades i fotografiets barndom. Lite kornigt och grynigt. Tornen pekar uppfodrande mot himlen, som de ville påpeka att nu är det dags för solen att fylla luften med ljus och skrämma diset på flykt.

    Men diset följer mig envist medan jag färdas rakt genom Polen. Från syd till nord.

    Kvinnan mittemot mig på tåget har stora blå ögon och en slät och fin hy. Håret är färgat ljust, ja, faktiskt nästan grått. Hon får mig att tänka på jungfru Maria, eller möjligen en kerub, med sina runda kinder och munnen formad som om hon vore på väg att utbrista ett “o”. Plötsligt tar hon upp en blå kylpåse ur väskan som hon sätter mot sin ena kind, och visst är den allt lite rundare än den andra. Med andra ord har hon tandvärk, tänker jag för mig själv. Vilket också förklarar hennes lite lidande uppsyn, som väl var hade minen inget med jungfru Maria att göra, och inte heller någon kerub.

    Warszawas skyline ligger också i ett dis, trots att dagen nu är mer än medelålders. Och vidare norrut följer diset från Kraków med mig, ändå till jag når kusten. Då upplöses det plötsligt och in träder mörkert i dess ställe, vilket häromkring tydligen kryper upp hur havet. Men Gdańsk och Sopot utmanar natten genom att spegla sina upplysta fysionomier i molnen. Vågorna slår mjukt mot stranden och de vita gässen på vågornas ryggar är så tunna och lätta att de knappt går att skönja i dunklet. Långt där ute i det mörka havet syns de upplysta skeppen sväva fram.

    Det är första gången som vi möts på det här viset, Gdańskbukten och jag. Men det tycks mig som om det vore en gammal bekant.


  • Dagens anteckning – 18 november 2025

    Dagens anteckning – 18 november 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Vissa dagar är som en liten droppe som samlas i mynningen till en kran. Lite darrigt och tveksamt samlar sig den ihop sig till en avfärd ner mot vaskens botten, och när den känner sig redo ger den sig ut på sin vertikala färd nedåt mot det oundvikliga slutet där den slukas in i anonymiteten i vaskens botten, tillsammans med de droppar som tidigare utfört samma kretsrörelse. Idag har det varit en sådan dag.

    Det låter kanske inte som en särskilt angelägen dag, men jag har lärt mig att älska just dessa anonyma dagar, som oftast inte bär något särskilt i sitt sköte. Jag ser ingenting ont i dem. De är snarare en hjälp till de dagar som etsas in i minnet under lång tid. Och faktum är att inte alla ihågkomna dagar är särskilt minnesvärda. Man vill helst glömma dem eftersom de ibland har ondskefulla intensioner. Därav ser jag ofta dessa ihågkomna dagar an med fasa. Därtill verkar deras huvudsakliga levnadsmål vara att sudda ut dagar som företar sig en förutsägbar gång.

    Men de flesta dagar som försöker anta en oförglömlig skepnad lyckas ändå inte med sitt uppsåt. De faller ohjälpligt ner mot vaskens botten och sugs upp av alla de dagar som inte åbäkar sig. Jag tror det är en slags dagarnas Jante. Fast det vet jag egentligen ingenting om, ty dagarna är ju tidens slavar och tiden och jag har aldrig dragit jämt och inte heller lyckats förstå varandra.

    Fast så är det kanske för alla.


  • Dagens anteckning – 17 november 2025

    Dagens anteckning – 17 november 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag tog mig an den med Franz Schuberts Oktett i F-dur (D. 803) från 1824. Ett förträffligt verk för första och andra violin, viola, cello, kontrabas, fagott, horn och, sist men inte minst, klarinett, som beställdes av en greve vid namn Ferdinand Troyer som också var en förstklassig klarinettist. Tonsättningen tillkom efter att Schubert genomgått en längre tids skrivblockering. Från 1817 till 1823 skrev han flera verk som inte skulle fullbordas, och bland dessa återfinns exempelvis hans ofullbordade symfoni från 1822. Ett av skälen till Schuberts blockering gick att finna i att han hade studerat Ludwig van Beethovens tonsättarkonst lite väl ingående. Schubert hade helt enkelt drabbats av mindervärdeskomplex, vilket praktiskt taget vem som helst kan ådra sig efter att fördjupa sig i en mästares konstnärliga produktion.

    Nåväl, när Schubert fick uppdraget att skriva oktetten av nämnda greve var hans först intention att skriva en septet, och inspirationen var givetvis Beethovens mycket populära stycke i samma form. Schubert kopierade därför instrumentationen i Beethovens septet, men Schubert utvidgade den med ytterligare en violin, vilket sålunda gav en oktett. Likaså valde Schubert en snarlik indelning av de sex satserna, men bytte bland annat plats på menuetten och scherzon.

    Inledningen till oktetten tar avstamp i en långsam och stämningsfull adagio där blåsinstrumenten under flera trakter ligger på samma ton, vilket skapar en nästan drömsk atmosfär. Stränginstrumenten för in satsen mot harmonin och snart uppstår en dialog med blåsinstrumenten. Stämningen förbyts därefter mot en mer uppsluppen ton, som slutligen löper in i en livlig avslutning av första satsen. Detta tema återupprepas igen i sista satsen, där valthornet intar en ståtlig position i kontrast mot de andra instrumenten. Andra satsen är dock den sats som oftast omnämns som den mest inlevelsefulla och känslosamma av satserna, och det är möjligt att den anses vara så beroende på att den nästan har en sångliknande karaktär. Dess mjuka och ömsinta harmoni står också i stark kontrast till de övriga satserna. Trots att klarinetten egentligen har huvudrollen i Schuberts oktett är det valthornet som, enligt mig, bygger upp en viktig del av oktetten, nämligen den lite dystra men även pompösa stämningen som träder fram i alla satserna, men kanske särskilt i den första och sista satsen.

    Uruppfördandet av oktetten ägde rum i mars 1824 hemma hos greven Ferdinand Troyers, med densamme på klarinett. Det skulle dröja ytterligare tre år innan den framfördes offentligt, och då kritiserades oktetten för att vara för lång, med sina 50 minuter. Detta gjorde att man lyfte ut två satser när den publicerades första gången år 1854, alltså först tjugosex år efter Franz Schuberts bortgång. Det skulle dröja ytterligare 18 år innan oktetten publicerades i sin helhet.

    Förutom att jag har försjunkit i Schuberts oktett, har jag även tvingats möta vinterns första snöflingor samt figurerat som lärare i svenska.

    Några källor

    1.

    2.

    3.


Archives: