Som sagt, det finns egentligen bara ett endaste luciatåg som brinner som en varm glöd i mitt hjärta, och det är givetvis inget mindre än det fantastiska uppträdande som våra fenomenala förstårsttudenter bjuder på varje år. Det är därtill rent av en ära att få följa med på denna resa, där tomtenissar, Staffan stalldrängar, tusen juleljus och stilla natt formas från ax till limpa och landar i en alltid lika bejublad och utomordentligt välljudande föreställning. Och det är hedrande att ta del av hur de förvaltar och vidarebefordrar ett stycke svenskt kulturarv på ett så storartat sätt. Att dessa ansträngningar i år dessutom ackompanjerades av danska, finska och isländska inslag skapade därtill den fägring som det hövas en genuin nordisk julfest.
Varje år hänförs jag därjämte av våra studenters mod. Tänk bara att ställa dig upp och sjunga ett tiotal julsånger på ett språk som var dig helt främmande för bara några veckor sedan. Sålunda kommer jag på mig själv med att varje år, under studenternas framförande, fråga mig om jag själv hade vågat åta mig samma uppgift på, låt oss säga polska, ukrainska eller gud bevars litauiska, och jag landar alltid i slutsatsen att om jag nu hade haft deras mod, torde resultatet inte bli lika förträffligt.
Nu skulle man kanske tycka att det vore nog med att studenterna sjunger julsånger, men varje år bakar de lussekatter och kanelbullar i långa längder, och de pyntar och kokar glögg och sprider en härlig stämning som man faktiskt lever på hela året.
Så tack alla underbara studenter för att ni valt att ägna er åt att studera svenska, våra nordiska grannländers språk, och för att ni hjälper oss att sprida kunskap om vår existens. Utan era insatser vore vi så oändligt mycket fattigare.
