• Dagens anteckning – 15 december 2025

    Dagens anteckning – 15 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Som sagt, det finns egentligen bara ett endaste luciatåg som brinner som en varm glöd i mitt hjärta, och det är givetvis inget mindre än det fantastiska uppträdande som våra fenomenala förstårsttudenter bjuder på varje år. Det är därtill rent av en ära att få följa med på denna resa, där tomtenissar, Staffan stalldrängar, tusen juleljus och stilla natt formas från ax till limpa och landar i en alltid lika bejublad och utomordentligt välljudande föreställning. Och det är hedrande att ta del av hur de förvaltar och vidarebefordrar ett stycke svenskt kulturarv på ett så storartat sätt. Att dessa ansträngningar i år dessutom ackompanjerades av danska, finska och isländska inslag skapade därtill den fägring som det hövas en genuin nordisk julfest.

    Varje år hänförs jag därjämte av våra studenters mod. Tänk bara att ställa dig upp och sjunga ett tiotal julsånger på ett språk som var dig helt främmande för bara några veckor sedan. Sålunda kommer jag på mig själv med att varje år, under studenternas framförande, fråga mig om jag själv hade vågat åta mig samma uppgift på, låt oss säga polska, ukrainska eller gud bevars litauiska, och jag landar alltid i slutsatsen att om jag nu hade haft deras mod, torde resultatet inte bli lika förträffligt.

    Nu skulle man kanske tycka att det vore nog med att studenterna sjunger julsånger, men varje år bakar de lussekatter och kanelbullar i långa längder, och de pyntar och kokar glögg och sprider en härlig stämning som man faktiskt lever på hela året.

    Så tack alla underbara studenter för att ni valt att ägna er åt att studera svenska, våra nordiska grannländers språk, och för att ni hjälper oss att sprida kunskap om vår existens. Utan era insatser vore vi så oändligt mycket fattigare.


  • Dagens anteckning -14 december 2025

    Dagens anteckning -14 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Idag, när första ljuset tänds i mången chanukka-ljusstakar världen runt, hade jag tänkt att skriva om två syskon av judisk börd som var viktiga för den italienska renässans- och barockmusiken. Men innan jag kommer till dem vill jag inleda med att uttrycka min bestörtning över terrordådet som riktades mot judar som firade chanukka i Sydney, och hur vi tvingas se hur antisemitismen åter visar upp sitt fula tryne. Vad mer kan man säga

    I juni 2022 arrangerade Sydney Art Quartet en föreställning på synagogan i Sydney om en viss Madama Europa Rossi som skulle ha haft stort inflytande den italienska operascenen. Europa Rossi, som hon egentligen hette, föddes någon gång under 1500-talets senare hälft i en judisk familj, och måste ha haft en särdeles vacker sångröst och en ypperlig musikalisk begåvning. Hon blev nämligen anställd vid hovet i Mantua, som ligger i dagens Italien, vilket under hennes dagar var unikt. Hon var närmare bestämt den första judiska kvinna som anställdes som operasångerska.

    På hovet i Mantua skulle hon verka tillsammans med sin bror, violinisten och tonsättaren Salamone Rossi (c:a 1560-1630), som var konsertmästare i hovets orkester under 41 år. Salamone Rossi lär ha varit en mycket skicklig musiker och han slapp därför bära det gula märke på sina kläder som alla judar tvingades ha i Mantua. Om Europa undantogs från samma regel förtäljer dock inte historien. Salamone Rossi beskrivs som en modig tonsättare som utmanande rådande normer och då kanske särskilt hur sång och ackompanjemang skulle formas, och det är många som drar paralleller till Monteverdis tonsättarkonst, med den skillnaden att Rossi tonsatte sånger med hebreisk text.

    Det saknas dessvärre andra uppgifter om vad de båda framförde, men man vet att Europa Rossi anlitades flitigt inte bara i, utan även utanför hovet samt i judiska kretsar. Hon skulle därmed kunna antas vara den första judiska sångerska som både hade framgång inom och utanför den judiska församlingen. En av hennes mest kända framförande var på bröllopet mellan Francesco IV Gonzaga, hertig över Mantua, och Margareta av Savoyen, vicedrottning övet Portugal, år 1608. Det oklart hur Europa Rossi slutade sina dagar. Hon tycks ha försvunnit i samband när Francesco IV Gonzaga gick bort i sviterna av smittkoppor. Det finns inga uppgifter om att hon fick tjänst någon annanstans, eller om hon gifte sig.

    Brodern Salamone levde ytterligare några år, men gick antagligen bort under i det Mantuanska tronföljdskriget som pågick mellan 1628-1631. Det verkar inte heller finns det några trovärdiga porträtt på någon av dem. Däremot finns det flera bevarade partitur signerade Salamone Rossi och på nedanstående utmärkta CD återfinns två av dessa, var av en av dem kan ni lyssna på här.

    Med dessa ord vill jag önska alla mina judiska vänner Chag Chanukka Sameach!


  • Dagens anteckning – 13 december 2025

    Dagens anteckning – 13 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    När publiken intar sina platser inför kvällens konsert är det kanske främst en man i medelåldern som fångar min uppmärksamhet. Med ett bestämt uttryck i sitt ansikte tågar han stolt in i lokalen och beger sig mot sin plats i mitten av lokalen. Jag hade nog inte noterat honom överhuvudtaget om det inte vore för hans mundering. Han har nämligen kvällen till ära valt en palettförsedd kavaj. Vi är inte så vana vid att herrar klär sig så iögonfallande häromkring. Kavajen glimmar som en stjärnhimmel i det mörker som konsertlokalen snart försätts i. På det hela taget är det ett mycket passande val av utstyrsel, ty inte är det ofta som vi begåvas med en orgelkonsert på en lördagskväll på Krakóws filharmoni.

    Inte heller är det särskilt ofta som vi får njuta av orgelstycken tonsatta av komponister som estniska Arvo Pärt, så visst fanns det anledning att dra på sig den mest festliga stass just ikväll. Det verk som den italienska organisten Lorenzo Ghielmi valt att framföra av nämnda tonsättare var “Annum per annum” från 1980. Stycket är anmärkningsvärt inte bara för sin rika klangvärld utan även för sina nästan lekfulla harmonier, det senare kontrasteras mot dess komplicerade teknik som sannerligen kräver en skicklig organist. Inledningen är frapperande med ett inledande ackord som hålls samtidigt som orgelns elektricitet slås av. Ackordet hålls sedan tills all luft ur orgelpiporna tagit slut och en drömsk och transcendent effekt uppstår, som om vi befinner oss i en slags metamorfos av något slag. Men snart tar orgeln ett nytt andetag och formar nya harmonier, som för oss till den magnifika avslutningen.

    Konserten avslutades med Toccata och fuga d-moll som med sin katalogisering, BWV 565, oftast tillskrivs Johann Sebastian Bach, men det finns de som idag ifrågasätter om det verkligen är tonsatt av den stora mästaren. Stycket skulle nämligen hittas av tonsättaren Johannes Ringk efter Bachs död. Var partituret fanns fram till dess vet man inte. Sålunda vet man inte heller om Bach verkligen framfördes stycket någon gång. Vad vi däremot vet är att Felix Mendelssohn gav en konsert med Toccata och fuga år 1840 och att det skedde under en period då storheten i Bachs tonsättarkonst återupptäcktes. Idag är stycket kanske mest känt för att det använts som filmmusik och förknippas tydligen (enligt Wikipedia) med skräckfilm. Mina associationsbanor leder mig dock inte till skräcken, då jag erfar en liknande känsla som den i Arvo Pärts stycke, nämligen till en slags metamorfos. Att sammanföra dessa två verk var således ett ypperligt val enligt min mening. Nu konserten innehöll också andra stycken (bland annat med filharmoniska orkesterns gosskör) men det var dessa två verk som på något sätt korresponderade med varandra.

    När så de sista tonerna klingar ut och publiken banar väg mot garderoben skymtar jag åter mannen med den palettförsedda kavajen, och nog ser han nöjd ut, om än på ett lite stramt vis.

    —

    Som avslutning kan jag önska er alla en riktigt glad lucia, men för mig infinner sig inte någon nämnvärd luciastämning förrän jag fått höra våra fantastiska studenter sjunga luciasångerna, och det sker först på måndag.


  • Dagens anteckning – 12 december 2025

    Dagens anteckning – 12 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    En försiktig sol har under dagen omsorgsfullt trängt igenom ett tunt lager av kondens och varligt riktat sina strålar mot staden. Och människorna där nere har stannat upp, kikat lite ovant mot skyn, som om de önskat försäkra sig om att det verkligen var solen som valt att lysa upp deras tillvaro. Det har understundom varit svårt att övertyga sig själv om att det fortfarande är december, och att vi ännu inte lyckats pressa förbi vintersolståndet.

    Men innan någon vet ordet av har solen brådskat ner bakom horisonten, som om den kom på sitt misstag att skina upp som en vårsol. Efter sig lämnar den en himmel med en blekblå förnimmelse av att det varit något av en solig dag. Som om allt vore en hägring. Trädens nakna fysionomier spretar med sina knotiga grenar, ivrig avtecknas mot den ljusa blå färgen innan även den har förpassats till minneskartoteket över dagar som gått ut tiden.

    Av någon anledning har dagen inte bara ackompanjerats av en vilsekommen vårsol utan även av tonsättaren Franz Xaver Richters (1709-1789) Sinfonia nr 29 i g-moll, tonsatt någon gång före 1760, men troligast någon gång mellan 1735 och 1740. Det är ett vackert om än mörkt och skirt verk, som stundtals formar ett oroligt och dramatiskt landskap. Verket balanserar, som det står i CD:n konvolut, skickligt mellan barockens strama formspråk och den klassiska stilen, som på den tiden var en stil på frammarsch. Richter tillhörde dock en skola som inte ville omfamnade den nya musikstilen, och han blickade därmed hellre bakåt mot fugor och kontrapunkten, men trots det finner man alltså spår av nya influenser i nämnda verk.

    Den sats som man tydligast kan höra dessa nya inslag är i den första satsen, (Adagio – fuga – Adagio- fuga da capo) och det finns de som menar att man i den satsen finner ett frö till det som under 1700-talets senare hälft skulle utvecklas till symfonier. Och det är också den satsen som har hörts i mitt inre under dagen.


  • Dagens anteckning – 11 december 2025

    Dagens anteckning – 11 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är kanske inte allmängods för alla och envar att den tyske barocktonsättaren Georg Philipp Telemann (1681-1767) hade en särskild kärlek för den polska folkmusiken, men det var i den som han fann ett frö som grodde till hans senare tonsättningar. När han var 24 lämnade han Leipzig för att mellan 1705-1708 verka som kapellmästare vid greve Erdmann II av Promnitz hov, som hade säte i staden Sorau, som idag bär det polska namnet Żary. Under sin tid där företog sig Telemann flera resor genom det som idag utgör Polen (det är till och med möjligt att han besökte Kraków) och på dem mötte han sålunda den polska folkmusiken bland gatumusikanter och på olika krogar. Och det skulle visa sig att han föll pladask.

    I en notering lär han ha skrivit att att det fanns en särskild tjusning i den “barbariska skönheten” (vad han menade med det låter jag vara osagt) som kunde skönjas i musikernas improvisationer mellan danserna, och att man i dessa stycken kunde höra minst åtta olika musikaliska motiv som man kunde laborera med i resten av sitt liv. Och vid ett annat tillfälle ska han ha fått hänföras av ett framträdande med 36 säckpipor som spelade tillsammans med 8 violinister. Det måste ha varit ett öronbedövande spektakel.

    Nå, när så Telemann senare satte sig vid cembalon för att skissa på, och senare fullända, de idéer som de polska musikanterna hade gett honom, valde han dock att klä dem i italiensk stil, och kallade dem för exempelvis allegro eller adagio. Men fundamentet till dem var ändå baserade på polsk folkmusik och dess dans. Dessa partitur skulle i mer än 200 år ligga bortglömda i arkiven på Rostocks universitetsbibliotek, och återfanns inte förrän 1986. Partituren kallas för “Rostock manuskripten” och katalogiseras som TWV 45.

    Samlingen utgörs av uppemot 50 danser, de flesta är polonäser i 3/4-takt, som Telemann tecknade ner för att bevara sina musikaliska upplevelser tillsammans med de polska musikanterna, samt som ett sätt att studera och utveckla sin egen tonsättarkonst. De flesta är nedtecknade för violin och sång, men ikväll hade jag förmånen att få höra en av dessa tonsättningar (nr 16) framföras av fyra barockblockflöjter. Kapellmästare var flöjtisten Katarzyna Czubek.


Archives: