• Dagens anteckning – 25 december 2025

    Dagens anteckning – 25 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det sista jag trodde skulle förändras var min uppfattning om hur ett julbord ska te sig. Traditioner och sedvänjor är ju det som ofta står fast när allt annat runt omkring varierar. Men den första rätten att förpassas ut från mitt julbord när jag flyttade till Ukraina var, tyvärr, den finska kålrotslådan. Av någon outgrundlig anledning är det omöjligt att uppbringa en endaste liten förskrämd kålrot i Ukraina. Det var således inte mycket annat att göra än att försöka glömma denna utsökta anrättning. Av liknande skäl fick vörtbrödet och julmusten respass från mitt julbord, fast dessa saknade jag däremot inte. Men trots detta stod mitt julbord ganska oförändrat under alla mina år i Lviv, med sina sillar, sillsallad, risgrynsgröt, brunkål, långkål, gravad lax, Janssons frestelse, knäckebröd och så vidare.

    Istället för att införa ukrainska julrätter på mitt julbord gjorde jag två uppsättningar av julmat. En med svensk julmat på den svenska julen och en med ukrainsk mat på den ukrainska julen, som fram till 2022 firades tretton dagar efter den svenska.

    Inte heller under mina första år i Polen förändrades min uppfattning kring julbord. Jag försökte lägga till karp, men den fick bara stå på bordet en endaste jul. Den som smakat karp förstår nog varför.

    Men så 2023 flyttade ukrainarna sitt julfirande till vår kalenders tideräkning, och det gick inte längre att fira den ukrainska julen två veckor efter den svenska. Detta ledde till att det skedde ett paradigmskifte på mitt julbord. Plötsligt dök ukrainsk borsjtj upp, och den fick sällskap av de polska pierogerna “uszka” (vilket betyder “öron”). Snart gjorde även “sill i päls” eller “sjuba” entré, vilket är en sillsallad som egentligen är en sovjetisk uppfinning, men trots den associationen är den mycket god. Nåväl, med “sill i päls” blev faktiskt de svenska sillarna och den svenska sillsalladen entledigade från mitt julbord. Vörtbrödet byttes ju ut för länge sedan och istället dök då det judiska brödet challa upp, som nästan smakar som barkis, eller bergis. Men knäckebrödet beordrades att stanna kvar, vilket det snällt gör. Ibland har knäckebrödeet fått sällskap av det osaltade judiska hårdbrödet maza. En annan judisk rätt som välkomnats in på mitt julbord är latkes, som väl kan liknas vid rårakor, men egentligen är det inte alls en rättvis jämförelse eftersom latkes är latkes och inget annat. Vidare fick surkål, eller surówka som den kallas här i Polen, en central placering på mitt bord, och den hamnade i fint sällskap tillsammans med både brunkål och långkål. Janssons frestelse har också fått stanna, även om den nuförtiden kryddas med sardeller istället för med ansjovis. Eftersom julmust inte finns att tillgå har jag istället fått lära mig att älska ukrainsk “uzvar” eller på polska “kompot”, och faktum är att jag älskar denna dryck mer än jag nog någonsin älskat julmust.

    Med andra ord pågår det en slags svensk och centraleuropeisk kärleksaffär på mitt julbord.


  • Dagens anteckning – 24 december 2025

    Dagens anteckning – 24 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: < 1 minut

    Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad som rör sig bakom dessa ögon. Vet hon ens om att det är jul? “Jul”, detta märkliga ord som ingen verkar vilja säga med bestämdhet varifrån det kommer. Någon gotisk betäckning för fest eller högtid kan det vara. Men inte har det med födelse eller något med Jesusbarnet att göra. Så förhåller det dock med båda ukrainskans “rizdvo” (Різдво) och polskans “narodzenie”, som båda har ett ord för jul som anspelar på jesus födelse. Medan man i Litauen bara tänker på att sjunga, då jul kallas för “Kalėdos” och syftar på julsånger. Intressant nog ska litauerna ha lånat ordet från det belarusiska ordet för jul, som är каля́ды (kaljády). Fast belaruserna har även andra ord för jul, så som exempelvis “rastvo” (Раство), som ju påminner om ukrainskans різдво.

    Nåväl, även om katten inte riktigt är på det klara med om det är jul eller inte, så skickar i alla fall jag en hälsning till er alla på svenska, ukrainska, polska, litauiska, belarusiska och engelska.

    God jul!
    Щасливого Різдва!
    Wesołych świąt!
    Linksmų Kalėdų!
    З калядамі!
    Merry Christmas!


  • Dagens anteckning – 23 december 2025

    Dagens anteckning – 23 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Frågan är om någon annan högtid är så förknippad med musik som julen. Världen över, där julen firas, spelas olika julsånger. Men många verkar dock ha en förkärlek för olika amerikanska slagdängor. Ja, det måste man anta eftersom det faktiskt är dessa sånger som nästan uteslutande hörs så här års. Detta märkliga fenomen verkar dessvärre gälla oavsett var man befinner sig på vårt klot. Här i Polen är det bara undantagsvis som någon polsk julsång letar sig in i butikernas eller restaurangernas högtalarsystem.

    Man skulle kunna önska att om nu butiksägare och restaurangchefer väljer att förorena våra ljudmiljöer med skvalmusik, så skulle de i alla fall kunna ha den goda smaken att välja några polska julsånger, vars samlingsnamn är “kolęda”. Men icke. Detta trots att de polska julsångerna är så förtjusande och dessutom mycket anrika.

    Den äldsta polska julsången “Zdrow bądź, krolu anjelski” kan faktiskt härledas ända till år 1421. Århundradena därpå skulle det bli på modet att skriva julsånger och det var också då som begreppet “kolęda” myntades. Under 1600- och 1700-talet skrevs hundratals sånger, och på 1800-talet började man katalogisera och systematisera sångerna. Detta har lett till att många av sångerna är välkända för alla och envar. Om man frågar en polack hur de firar jul är det inte ovanligt att de bland annat nämner att de sjunger julsånger tillsammans med familjen. Det finns de som menar att det praktiskt taget bara är i Polen som det är så utbrett att sjunga julsånger i hemmet. Men det är givetvis en sanning med modifikation.

    Ty i Ukraina finns det nämligen en liknande tradition, som har levt kvar som starkast i västra Ukraina. Deras julsånger kallas koljadky (Коля́дки) och det finns många likheter mellan de ukrainska och polska sångerna även om de inte är identiska. Under den sovjetiska tiden skulle julsångerna dessutom bli en del av motståndsrörelsen mot förtrycket. På 1970-talet i Lviv anordnades fester under julen där man tillsammans sjöng sånger, som ledde till att flera arresterades och några till och med mördades. Än idag är det en omtyckt tradition att samlas och sjunga julsånger. Den stora skillnaden mellan den polska och ukrainska företeelsen torde dock vara att man i Polen har en mer utbredd tradition att sjunga sångerna i hemmet (även om man även sjunger på gator och torg), medan man i Ukraina företrädesvis sjunger sångerna tillsammans med andra på gator och torg (även om man i vissa fall även sjunger i hemmen).

    I Sverige förekommer inte en lika stark sedvänja att sjunga julsånger tillsammans, frånsett luciasångerna då (fast frågan är hur många som verkligen sjunger på lucia). Den vanligaste julsången i svenska hem är, vågar jag drista mig till att påstå, “Hej, tomtegubbar”. Men jag är kanske ute och cyklar.

    —
    Fotot är från nyårsafton 1972. Flera av de som deltog arresterades senare

    Några ukrainska julsånger med kören Aksioz från Lviv.

    Och tre julsånger framförda av Jagellonska universitetets kör.


  • Dagens anteckning – 22 december 2025

    Dagens anteckning – 22 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    I många fönster i Sverige hänger just nu adventsstjärnor och glimmar förföriskt mot det tysta decembermörket. Sedan barnsben har jag utgått från att detta är en urgammal svensk tradition, och blott bara taffligt efterhärmad i andra länder. Men efter lite efterforskning visar det sig att fenomenet givetvis är lånat från någon annanstans och denna gång från Tyskland. Det var nämligen i början av 1800-talet som den religiösa rörelsen herrnhutismen i Sachsen hade ett 50 årsjubileum på ett internat, och till festen beslöt man att sätta upp en lysande stjärna i ett fönster. Denna tradition höll sedan i sig och blev något av en tilldragelse varje första advent när stjärnan sattes upp i fönsret.

    På något sätt färdades sedan stjärnan upp till Sverige och landade i ett fönster i Västerås domkyrka år 1894. Hur den kom dit tycks vara oklart. Från Västerås spred sig sedan denna ljuspunkt från fönster till fönster i Sverige och under 1920-talet började den kallas för adventsstjärna. Två decennier senare började H&M:s grundare Erling Persson producera röda adventsstjärnor och hans vana trogen gjorde han det en masse, vilket resulterade i att det snart hängde röda adventsstjärnor hos var och varannan.

    Men traditionen med stjärnor är givetvis inte begränsad till att hänga i de svenska fönstren. I Ukraina har man sin julstjärna, kallad rizdvjana zirka (Різдвяна зі́рка), som spelar en viktig roll när ukrainarna sjunger sina julsånger, kallade “koliada” (Коляда́) som ingår ett julspel (kallat “Vertep”), med särskilda julsånger som ukrainarna sjunger kring jul. Ledaren för tåget, som sjunger sina julsånger, bär en rizdvjana zirka i färgglada färger som ofta går att snurra. Denna stjärna är ofta åttuddig, men kan även ha färre eller fler uddar. I Polen finns ett liknande julspel, med snarlika sånger och dessutom med en stjärna som inte är helt olik den ukrainska. På polska heter stjärnan “Gwiazda kolędnicza”.

    Den stjärna som syns på bilden har faktiskt ingenting med någon av ovanstående stjärnor att göra, då den varken har ljus, kan snurra eller är tillverkad en messe av H&M. Men den har en särskild plats i mitt hjärta eftersom dess uppenbarelse får mig att tänka på den nära samhörighet som finns mellan Ukraina och Polen (något som dessvärre vissa politiker vill slita i stycken), och för att den är en gåva från en mycket kär vän och kollega.


  • Dagens anteckning – 21 december 2025

    Dagens anteckning – 21 december 2025

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Nu hade jag tänkt att varje anteckning inför julen skulle avhandla ämnet jul, men så sprang jag på en spinett och tankarna ändrade riktning. Den första spinetten såg dagens ljus någon gång under 1600-talet, men man vet inte med säkerhet vem som byggde det första instrumentet av detta slag. Det kan möjligen ha varit den italienska cembalo- och orgelbyggaren Girolamo Zenti som låg bakom tanken med detta lilla nätta instrument, eftersom han troligen konstruerade den första kända spinetten som tillverkades år 1631, men ingen vet alltså med säkerhet om det verkligen var han som var först eller om han kopierade någon annan.

    Nåväl, från Italien spred sig sedan spinetten norrut och i Frankrike kallades den till exempel för “den italienska spinetten”. Den verkar också haft ganska stor framgång i England. Instrumentet skulle utvecklas och under 1600-talets senare hälft och tidigt 1700-tal byggde Bartolomeo Cristofori (som kan stoltsera med den aktningsvärda titeln “uppfinnaren av pianot”) en större spinett som hade en mer avancerad och omfångsrik klang. Den spinett jag hörde idag hade en klang som förde tankarna till cembalon, vilket inte är särdeles märkvärdigt eftersom de båda knäpper på strängarna istället för hamrar på dem som pianot gör, men den stora skillnaden är att spinettens klang är väldigt späd och spröd, men ändock väldigt vacker.

    Det som ytterligare utmärker spinetten är att dess strängar inte löper i en 90 graders vinkel från tangenterna som på en cembalo, utan istället har en 30 graders vinkel. Detta ger att instrumentet är förhållandevis litet, vilket gjorde att den passade bra för hemmabruk. En annan finess är att dess högra sida har en konkav böjning, och det beror på att de långa bassträngarna går från den bortre ändan av högersidan till den vänstra sidan. Spinetten låter sålunda inte bara vackert, utan har även ett mycket behagfullt utseende.

    Spinetten gjorde faktiskt något av en comeback på 1930-talet, men då som spinettpiano, vilken är en mindre variant av det uppåtstående pianot. Spinettpianot ser faktiskt lite ut som en elorgel utan sladd, men tyvärr saknar den spinettens tjusiga konkava högersida och tappar därmed något av sin charm.

    Och för den som vill lyssna på instrumentet finner ni ett exempel här.


Archives: