“Ert telefonnummer”, fräser den unge mannen på affärskedjan för vitvaror där jag ska hämta ut min luftrenare som jag har beställt online. “Telefonnummer?”, mumlar jag något förvirrat, eftersom jag var beredd på att ge honom mitt ordernummer. Och tydligen glider jag lite för länge över lokalen med min vilsna blick, alldenstund han möstrar mig otåligt och rent av fientligt, innan han vänder sig till sin kollega och säger att “vi får ta det på ukrainska”. Den kvinnliga kollegan vänder sig till mig, ler ett svagt leende och frågar: “Pani rozmovljaje ukrajinskoju movoju?” (Пані розмовляє українською мовою?), som betyder “talar frun på ukrainska?”.

Vid detta lag är min förvirring så pass stor att jag ger de båda anställda på affärskedjan mitt telefonnummer både på polska och ukrainska, och egendomliga nog börjar jag även översätta sifferharangen på engelska. Den unge mannen hamrar ilsket på datorns tangentbord och givetvis blir det fel. Inte undra på det med så många språk inblandat.

Efter en lyckosam repetition, fast nu med alla siffror enkom på polska, lyckas han hitta min beställning i datorn. Han stolpar ilsket ut på lagret, återvänder med kartongen med luftrenaren, trycker den argsint i mina händer och säger, nästan hotfullt: “Do widzenia”, alltså “Adjö”. Samarbetsvillig som är, om än något tilltufsad, svarar jag “Do widzenia”, men tillägger för säkerhets skull “Do pobatjennja” (“до побачення”) på ukrainska.

Jag lommar ut ur butiken med kartongen som innehåller min hett efterlängtade luftrenare, men tankarna kretsar inte längre kring smog eller luftkvaliteten. Nej, de har istället trasslat in sig i frågor om kroppspråk eller förutfattade meningar, ty vad var det som gjorde att den unge mannen trodde jag var från Ukraina? Det kan inte vara något jag sa, för vi hann inte språka länge innan han bestämde sig för att jag var från Ukraina. Nej, det troligaste var att han kunde ana av mitt kroppsspråk att jag inte var från Polen, och i hans värld är kanske alla som inte är från Polen från just Ukraina. Men detta förklarar förvisso inte varför hans kvinnliga kollega, som omisskännligt var från Ukraina, också tycktes trosviss i sin uppfattning att jag var hennes landsmannina. I den språkliga oredan som uppstod var det kanske också det som förvirrade mig mest, att hon inte sa till sin kollega att “damen trots allt inte är från Ukraina”.

Sanningen att säga är detta inte första gången som jag hamnar i liknande omständighet här i Polen. Jag har fler gånger än jag kan hålla i minnet, blivit tagen för att vara från Ukraina. Och det märkligaste, eller mest roande, i sammanhanget är att man i Ukraina ofta tar mig för polack.

Nåväl, på bussen hem ser jag mig omkring och funderar över om vi verkligen ser varandra, eller om vi blott ser våra egna förväntningar på vad andra månde vara. Jag medger att det är ganska banala tankebanor, men det är sällan man påminns på dylikt omilt sätt, att den man tror sig vara, sällan stämmer överens med den man är för andra.

—

Ovanstående text illustreras kanske bäst med en bild som denna, ett polsk bröd med aktivt kol på en ukrainsk tallrik som står på ett svenskt tallriksunderlägg.