Jag färdas genom staden som är klädd i vinterskrud hela vägen till floden Hydaspes strand. Där möter jag en förkrossad Poro, som har förlorat i krig mot den makedonska kungen Alessandro. Poro är tillintetgjord och ser ingen annan lösning på förnedringen än att avsluta sitt liv. Men han förhindras att utföra sin handling och byter istället kläder med herden Asbyte för att kunna spionera på Alessandro. När Poro snokar runt kring palatset hör han ett samtal mellan sin älskade hustru Cleo och Alessandro, där den lojala Cleo försöker övertyga kungen om att skona Poro. Men av någon oförklarlig anledning hoppar Poro i galen tunna och tror att Cleo har en relation med Alessandro, vilket leder till att Poro återigen vill dö för egen hand. Cleo ertappar honom och försöker förmå honom att avstå, men istället ger sig Poro i kast med att försöka övertala Cleo att följa honom till döden. De båda älskade förhindras från att ända sina dagar, men det hjälps inte för snart uppstår en väldig oreda, ja, en sådan som faktiskt bara kan uppstå i en barockopera. Missförstånden avlöser varandra och stundtals inbillar sig Poro att Cleo har i sinnet att gifta sig med Alessandro, men det är förstås bara Poros hjärnspöken och allt slutar med att Alessandro blir så imponerad av Cleos lojalitet och den kärlek som finns mellan henne och Poro, att Alessandro slutligen förlåter Poro, ger honom kungadömet åter och alla förenas i en lovsång till kärleken och ädelmod.
På min färd hemåt genom staden, med Georg Friedrich Händels opera “Poro” fortfarande klingande i mitt inre, ser jag hur trädens grenar dignar av snön, som om den vore klasar av de mest välsmakande vindruvor. Och inom mig bereder ett sådant lugn ut sig, som bara en tre timmar lång barockopera på festivalen Opera RARA kan bringa.
