I ett litet skogsbryn på ett fält utanför Kraków hörs en fågel sjunga ihärdigt med egenartade små krusiduller, krumbukter, pip, sprak och fräs i sitt fågelpartitur. Sången låter lite som om den vore knyckt lite från här och där. En liten koltrast här, en liten näktergal där, en råka, en skata, en kärrsångare och så vidare. Det ger att det förefaller som om fågeln övar olika harmonier på jakt efter den bästa sångslingan, utan att egentligen lyckas komma fram till huruvida vilken som tordes passa bäst.
Med lite tur hade det varit möjligt att skönja dess konturer bland träden, men jag står för långt bort för att lyckas med en sådan uppgift. I avsaknad av möjlighet att bestämma vem den gäckande sångaren är, tar jag till ett säkert kort och bestämmer att det rör sig om en stare. De har ju som känt en oerhört ombytlig och varierad sång, ofta baserad på andra gynnares sångslingor.
Trots att staren är en mästare på att skapa olika fascinerande läten och dessutom är bland de första att sjunga på våren, omnämns de förbryllande nog sällan. De är många till antalet och bedöms uppgå till över 300 miljoner individer. Dessutom är de inte särskilt kräsna med var bor, utan förekommer i de flesta terränger. Deras utredning är i ett bälte från norra och södra Europa till mellersta Asien, och de har även introducerats till Nord-, Central- och Sydamerika, Australien och till och med Fiji. Med andra ord finns de lite varstans. Så varför besjungs de och deras upprinnelserika sång inte oftare, kan man undra.
Någon som uppskattade starar var Wolfgang Amadeus Mozart. Han lär nämligen ha haft minst en stare som husdjur. Det var tämligen vanligt att man hade starar som husdjur på den tiden. Mozart lär ha älskat sin stare och det finns de som menar han lät sig inspirerats av den när han skrev sin sjuttonde pianokonsert (K. 453) år 1784. Men detta har ifrågasatts eftersom dateringen inte stämmer. I handskriften har Mozart noterat att han avslutade arbetet med pianokonserten den tolfe april, och i sin dagbok skrev han den tjugosjunde maj att han hade köpt en stare. Sålunda ägde han ingen stare när han skrev konserten, men kan det månne ha varit så att Mozart hade hört staren sjunga hos någon försäljare, gått hem och tonsatt pianokonserten och sedan återvänt till försäljaren för att köpa staren? Eller skrev han pianokonserten och sedan snubblade över en stare till försäljning och hörde att den sjöng lite som hans pianokonsert och beslutade sig för att slå till och köpa staren? Ingen vet, men forskarna grunnar ännu på frågan.
Sålunda har en liten stare som levde i slutet av 1700-talet blivit något av en musikvetenskaplig gåta. Om gynnaren i skogsbrynet känner till detta skulle han nog sträcka på sig lite extra och tota ihop ytterligare ett hopkok av sångslingor.
—
Jag lyckades alltså inte komma tillräckligt nära för att få syn på sångaren, så ni får nöja er med följande illustration
