Det är ofta som jag upprörs över att andra inte oroar sig lika mycket som jag gör. För en tid sedan skrev jag en status på Facebook, som jag fått både positiv och negativ respons på. Så här skrev jag:

“Min favoritsysselsättning här i Lviv är att vandra runt i stan. Det finns nästan inte ett område mina skosulor inte nuddat. Jag kan stan som insidan av min jackficka.

Häromdagen gick jag, som så ofta, förbi militärsjukhuset. Vanligtvis är det en tyst sovjetisk klump med nästan ingen aktivitet runt huset. Men inte denna dag. En liten scen hade ställs upp och ett band spelade. Skulle kunna ha varit ett rogivande scenario.
Men det var det inte.

Framför scenen fanns det en skara åskådare. Vid en snabb åsyn skulle man kunna tycka att allt var del av en gemytlig scen. Men när jag studerade åhörarna närmare försvann förmågan att se något gemytligt.

Vad jag såg var sårade soldater. Någon som förlorat sitt ena ben. Någon med ett stort bandage på huvudet. Några i rullstol. Andra med mindre synliga skador. Men ändå, alla var tydligt märkta av kriget.

När jag stod där fick jag åter den hemska förnimmelsen som hemsöker mig allt oftare. Att det som pågår nu inte är, och aldrig kan bli, en liten isolerad konflikt. Det här är något större och groteskare. Något som inte kommer försvinna bara för att vi blundar eller vänder bort blicken.

Det här är vårt krig. Europas krig. Ett krig som kan sträcka sig över hela kontinenten.
Det var i den stunden jag önskade att ni alla skulle tvingas att se det lidande som pågår. (Och då inte bara soldaternas, utan också de civila.) Det var då jag önskade att inte ni heller skulle känna någon ro när ni gick och la er. Att inget kändes riktigt meningsfullt och att framtiden är ett grymt och elakt tingest.”

(1 maj 2015)

Jag vill tacka norska Maidan som publicerade min status.